För Josefin Brink, Vänsterpartiets arbetsmarknadspolitiska talesperson, är den feministiska analysen av arbetets villkor att alla människor ska kunna försörja sig på sitt arbete.

– Arbete är nödvändigt för att få det vi behöver. Även om lönearbetet i dess nuvarande form inte är mänsklighetens högsta utvecklingsstadium så är den intressanta frågan hur arbetet organiseras och fördelas och hur vi fördelar frukterna. Och den feministiska ingången är att villkoren ser väldigt olika ut för kvinnor och män, sade hon.

Därför anser Josefin Brink att arbetsvillkoren måste förbättras, de som jobbar i låglöneyrken som vård och omsorg måste få rätt till heltid och kvinnors obetalda arbete i hemmen måste åtgärdas genom individuell föräldraförsäkring.

Roland Paulsen, sociolog och författare till boken Arbetssamhället, hur arbetet överlevde teknologin, lyfte i stället en diskussion om nödvändigheten av arbete i ljuset av en ökad produktivitet.

– Vad det är för slags arbeten vi vill ha och varför arbetar vi så mycket som vi gör när vi borde kunna arbeta mindre? frågade han.

Manlig domän

Om den feministiska analysen var arbetskritisk på 60-talet har den i dag fått stå tillbaka inom den feministiska rörelsen, menade Paulsen. I fotspåren av feminister som Emma Goldman, Germaine Greer och Nina Power menade han att arbetslivet är en manlig domän där maskulinitet skapas och där vi lär oss att lyda. Likaså är familjen utformad i det kapitalistiska systemet för att komplettera arbetslivet och därför är det av vikt att diskutera hur samhälle och familj ska utformas. I stället för krav på rätten till arbete ville Roland Paulsen kräva rätt till välstånd.

– Det är absurt med tesen om att tillväxt ska skapa jobb. Det borde vara jobben som är det som ska skapa välstånd!

Kortare arbetsdag och medborgarlön, när vinsterna fördelas rättvist, är för Roland Paulsen receptet för ett feministiskt välfärdssamhälle.

– Vi kan varken bara beskriva att kvinnor har ojämställda villkor på arbetsmarknaden eller bara köra på i arbetet för förbättrade villkor, utan behöver röra oss på två plan samtidigt, menade Rebecka Bohlin, författare till boken De osynliga – om Europas fattiga arbetarklass.

Hon menade att det behövs en psykisk omställning för att vi ska sluta att konkurrera och mäta oss i konsumtion och för att hitta andra värden. Inom kvinnodominerad offentlig sektor har arbetsvillkoren varit dåliga även när arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen var stark, och den feministiska kampen måste stärkas inom arbetarrörelsen för att det med framgång ska gå att driva förbättrade arbetsvillkor i kvinnodominerade yrken.

Gemensamma krav

Bortom retoriken var panelen ganska överens om konkreta krav för ett mer feministiskt arbetssamhälle. Moderatorn Anna-Klara Bratt sammanfattade att de kunde ställa upp på att det obetalda arbetet i hemmen måste fördelas jämlikt – där individuell föräldraförsäkring är den viktigaste metoden, att fler jobb måste till i offentlig sektor med rätt till barnomsorg på obekväma arbetstider samt en mer rättvis fördelning av vinster som skulle kunna möjliggöra kortare arbetstid.

Men varken mål eller medel behöver stämma överens ens när feminister enas under gemensamma paroller. Roland Paulsens förankring i en anarkafeministisk tradition utgår från feministisk organisering utanför lönesystemet och ifrågasätter arbetet och makten som sådant medan politikern Josefin Brink fokuserat på att förändra vems arbete som värderas högst och tror på en förändring av villkoren genom att påverka parlamentariskt och fackligt.

Journalisten Rebecka Bohlin talade å sin sida om behovet av att radikalisera fackföreningsrörelsens krav. Varför är varken heltidsarbetande medelklass med livspussel eller arbetare med delade turer och livspussel nöjda med sina arbeten, frågade hon. Varför är stressen för hög oavsett? Det måste vara något mer än bara förbättrade villkor som behöver diskuteras, menade Rebecka Bohlin.

En person i publiken påminde om Grupp 8:s krav om att 25 procent av nyproduktionen ska vara kollektivhus. Rebecka Bohlin framhöll utifrån egen erfarenhet av kollektivhus att de både sparar tid och förenar människor. En annan organisation av fritiden skulle kunna möjliggöra tid för den fackliga organisering i arbetslivet som Josefin Brink menade att det i dag är svårt att få till då arbetsvillkoren har försämrats så mycket.

Här började de polariserade argumenten närma sig varandra. Kanske är det härifrån samtalet om realpolitiken och utopierna om det feministiska arbetet kommer att fortsätta nästa gång?