Rebecka Bohlin har läst boken Brinntid. En liten pärla om utbrändhet och utmattningssyndrom som tar "prestationsprinsessor" i feministiskt försvar.
Det finns en nyckelscen i boken Brinntid, för den som vill förstå hur en människa kan gå från att ena dagen vara högpresterande, social och framgångsrik till att nästa dag ligga platt i sängen med diagnosen utmattningssyndrom:
”Hon stegar ut ur toaletthallen, genom barbesökarnas svettiga och högljudda folkmassa, tar sin jacka från stolskarmen, mumlar något till kompisen närmast henne och lämnar stället. Nej, hon mumlar inte. Nej hon lämnar inte bara stället. Det är det som är det sjuka. Hon ler och talar glatt om att hon måste hem. Hon kramar varenda en och lämnar dem med ett löfte om bättre tider. Om ett bättre hon. Hon vinkar och smiter smidigt ut genom dörren. Jag borde få en Oscar, tänker hon och med den sista energin hon kan frambringa halvspringer hon hem till sin mörklagda borg och somnar om, igen.”
Minuterna innan denna avskedscen har kvinnan segnat ner på toalettgolvet och därifrån kämpat för att ta kontroll över sin kropp och sitt medvetande. Så utmattad är hon av stress. Ändå håller hon skenet uppe om att det inte är så farligt.
Metaforen om att ”gå in i väggen” är egentligen inte särskilt bra. Den ger intrycket av att något förändras dramatiskt från en dag till en annan. Så är det inte. Stressrelaterad sjukdom byggs upp under lång tid, ofta åratal.
Hur går det till? En stressreaktion kan ju vara något positivt: Den hjälper oss att mobilisera all energi när en stressor signalerar fara. Det leder genast till fysiska förändringar i kroppen: Vissa aktiviteter ökar för att ge kroppen maximal styrka, medan andra system som inte är lika viktiga i detta hänseende minskar i aktivitet. Detta hjälper oss att klara extrema faror och att rädda liv.
Om stressystemet däremot aktiveras ständigt, om vi går runt med ett konstant stresspåslag, till exempel på grund av en orimlig arbetsbelastning eller en känsla av att inte räcka till, drabbas kroppen av stressymptom och olika fysiska åkommor på lång sikt. Eftersom kroppen prioriterar överlevnad kan den släppa funktioner som cirkulationen ut i fingrarna, tarmregleringen, balansen eller hörseln.
Alla som drabbas av utmattning har känt symptomen komma smygande – det har antagligen handlat om yrsel, spänningar i kroppen, kanske återkommande diarréer, plötsliga irritationsutbrott och en trötthet så total att den inte går att vila bort – men har hållit skenet uppe.
För andra, men antagligen också mest för sig själva. Man är ju ingen loser. Man står pall för ett och annat.Till slut kommer en droppe som får bägaren att rinna över och det går inte att hålla något sken uppe längre. Livet måste förändras.
Brinntid byggs upp som ett växelspel mellan skönlitterära gestaltningar av utmattning och mer faktaorienterade men ändå personliga texter om fenomenet, från insjuknandet, över värsta tiden och till ett sakta tillfrisknande.
Starkast är de skönlitterära avsnitten, som är naket närgångna och ger en känsla av att få följa med in i den utmattades känsloupplevelse. Det gör boken användbar, inte bara för den som ligger i riskzonen för att bli sjuk utan även för anhöriga som kan få hjälp av denna inblick för att bli ett bättre stöd.
Här levererar författarna dessutom ett nytt ord: ”Vidbränd”, kallar de den som är anhörig till den ”utbrända”. Det är en snygg ordlek, men jag värjer mig ändå vid valet av terminologi.
Författarna redogör i boken för att det som i dagligt tal kallas för att gå in i väggen och som läkarna för några år sedan benämnde utbrändhet i dag är en diagnos som klassificeras som ”utmattningssyndrom”.
Utbrändhet är därmed en diagnos som läkarna sparar för ett tillstånd så allvarligt att det är irreversibelt. Ändå väljer Pernilla Alexandersson och Sanna Lilie att konsekvent använda termen utbrändhet när de skriver om utmattningssyndrom. Jag förstår inte varför.
Ibland saknar jag källor till påståenden i texten – jag blir osäker på om det är forskningsresultat författarna presenterar eller personliga slutsatser från den egna sjukdomstiden.
Ändå är boken en liten pärla – inte minst för dess feministiska kritik av de nedlåtande begreppen ”duktiga flickor” och ”prestationsprinsessor” som ofta klistras på kvinnor som drabbas. Och för att författarna vågar sig på att skriva om det outforskade området sexualitet och utmattning.