Den funktionshindrade kvinnans sexualitet har historiskt sett varit föremål för en rad kränkande åtgärder, såsom tvångssterilisering (ibland utan hennes vetskap), inskränkningar i privatlivet på särskilda boenden och förbud mot att leva i självvalda relationer. Detta baserades framförallt på fördomar och okunskap, både vad gäller den funktionshindrade kroppen och/eller intellektet och vad gäller sexualitetens innebörder, något som den ansedda och auktoritära läkarkåren (re)producerade och som därigenom spred sig som vedertagen kunskap i samhället.
Idag har vi inte längre några lagar som tillåter denna typ av sterilisering, men det pågår alltjämt vad jag skulle vilja benämna som social sterilisering. Okunskapen om intersektionen mellan funktionsnedsättning och sexualitet finns alltjämt kvar, vilket blir tydligt i en mängd sammanhang. På särskilda boenden finns fortfarande exempel på hur personal ger de boende preventivmedel utan dennes vetskap/förståelse, men i syfte att tillvarata personens eget bästa. Det finns fortfarande märkliga regler som att par, som trots att de kan ha varit tillsammans i flera år, inte får sova över hos varandra eller visa sin kärlek i allrummet.
Men framförallt finns det en enorm okunskap om att människor med olika typer av funktionsnedsättningar faktiskt har en sexualitet. Människor som blir osynliggjorda och kränkta utifrån en syn på dem som oattraktiva, asexuella och ”för sjuka för att det ska vara aktuellt med sex”. Inte minst speglas detta i vår kultur och media, där vi sällan ser människor med funktionsnedsättningar i ett sammanhang där de inte representerar just gruppen funktionshindrade (som om det vore möjligt).
Varför var inte en av kvinnorna i Sex and the City funktionshindrad? Varför är inte modellen på underklädesaffischen funktionshindrad? Varför är Kjell Bergqvists karaktär Bengt i SVT-serien 30 grader i februari en så otroligt bitter, cynisk och elak person, som man ska förstå till stor del beror på att han sitter i rullstol? Och varför är det så självklart att se hans fru Majlis, spelad av Lena Tejle, i rollen som självuppoffrande hustru, ständigt vid hans sida? Det krävs att hon ska ta livet av honom efter några avsnitt för att göra sig fri från förtryckets bojor.
I min forskning kring funktionshinder och sexualitet började jag i ett konstaterande att funktionshindrade människors sexualitet på samma gång är osynliggjord och stereotypifierad i samhället. Jag ville därför undersöka hur man genom handikappolitiken och mer specifikt genom insatsen personlig assistans skulle kunna överbrygga de hinder som står i vägen för att fritt få uttrycka och utöva sin sexualitet.
Vad jag upptäckte var en ny intersektion. För vilka människor är det som arbetar som personliga assistenter i hög utsträckning? Jo, just kvinnor, kvinnor utan utbildning, som tar ett jobb som assistent när inget annat finns att ta, alternativt studenterna, som tar ett jobb som assistent vid sidan av studierna som ska leda till ”det riktiga” jobbet. Hur påverkar detta möjligheterna till att leva så som LSS-lagens insatser syftar till, nämligen ett gott liv på lika villkor som alla andra i samhället, utifrån honnörsorden autonomi, integritet, delaktighet och självbestämmande?
Är detta möjligt när assistenterna byts ut på löpande band, när det inte krävs några särskilda kvalifikationer för anställning och när de som jobbar privat, kan sägas upp med två veckors varsel? När din enda arbetskamrat är personen du arbetar för och som dessutom kan fungera som din chef, när din arbetsmiljö är denna persons hem. Vad kan man tacka nej till att utföra, vad vågar man tacka nej till?
I Sverige har vi sexköpslagen som förbjuder köp av sexuella tjänster. Av många inom personlig assistans tolkas detta som att assistansanvändaren inte kan be om hjälp i sexuella situationer. Vi har arbetsmiljölagen, som tillförsäkrar arbetstagare en god fysisk och psykisk arbetsmiljö, vilket innebär att en assistent kan neka att utföra sådant som hen upplever som kränkande (men riskerar då naturligtvis att behöva se sig om efter ett nytt jobb, eftersom grunden för uppsägning kan vara att personkemin inte fungerade). Vi har även grunden till det hela, nämligen LSS-lagen, som likt tidigare nämnts, ska tillförsäkra den funktionshindrade rätten till ett gott liv, på lika villkor som andra samhällsmedborgare. Lagstiftarna verkar dock inte ha inkluderat sexualiteten som en del av livet. Frågan är om det ska göras?
Är det en rättighet att få ha ett sexuellt liv, även om det innebär att man behöver andra människors hjälp i detta? Och var går då gränserna? För någon kanske det inte är det minsta obehagligt att behöva sätta på en kondom på assistansanvändaren och därefter lämna rummet. För någon annan kan det upplevas som oerhört obehagligt att bara vistas i samma lägenhet som ett par som har sex, utan att man ens behöver vara involverad. För andra är det en självklarhet att assistera även i dessa situationer, att lägga till rätta personerna eller att lägga fram vibratorn.
De allra flesta vill förmodligen inte ens ha hjälp i sexuella situationer, då det uppfattas som något så oerhört privat, intimt och skilt från övrig assistans man får i sin vardag. Sexualiteten är en extra-grej, alltför komplicerad att handskas med. De flesta assistansanvändare och assistenter har därför aldrig pratat om detta. Tystnad råder på APT-mötena och eftersom man sällan får någon handledning som assistent är det bättre att undvika de svåra situationerna. Tystnad råder inom handikappolitiken kring sexualitetsfrågor; det är arbete, utbildning och tillgänglighet som är det viktigaste att kämpa för. Och det är det säkert för många.
Det finns säkert dem som känner att det för dem ”inte är aktuellt med sexualiteten”. Men det finns säkert lika många som upplever en saknad och ett behov av att sätta rätten till sex, familj och kärlek på agendan. För att sexualitet är mer än bara sex. Men inte vågar för att de då kommer att klassas som perversa. Som är rädda att förlora sina assistenter. Och assistenter som är rädda för vad ett möte med sin arbetsgivares sexualitet kan göra för den professionella relationen. Eller som är rädd för att bli utfryst på APT om hen berättar att hen kan tänka sig att hjälpa till vid onani.
Genom personlig assistans skulle man inte längre behöva bo på institutioner, man skulle kunna leva sitt liv som alla andra, i ett eget hem. Men uppenbarligen inte helt som alla andra och uppenbarligen inte på lika villkor. På assistentens villkor? Men vilken kvinnas rättigheter ska vi som feminister värna? Den funktionshindrade kvinnans rätt till sin sexualitet eller den hårt arbetande assistentens rätt till ett värdigt arbete?
Jag finner mig handfallen och jag blir inte klokare av den kunskap jag får utifrån min analys av intervjuer med assistansanvändare och assistenter. Jag tycker att båda har rätt samtidigt som jag är rädd att trampa de båda på tårna. Den intersektionella analysen leder mig till en förståelse av situationen som komplicerad och mångfacetterad. Men den ger inga svar på hur den kan lösas. Maktdimensionerna är flytande och komplexa. Det enda jag är säker på att jag inte vill ha det som i Danmark, Australien eller Holland, där prostituerade eller särskilda sexterapeuter tillgodoser assistansanvändarnas (männens) sexuella behov.
