Nya riktlinjer för tolkning av socialtjänstlagen gör att landets kvinnojourer riskerar att hamna på två stolar – ibland ska de ses som ideella föreningar, ibland som socialtjänst – med olika regler för både verksamheten som sådan och för dokumentation, anmälningsplikt och insyn. Gerda Christenson försöker reda i frågan.
Länsstyrelsen i Stockholm ordnade häromveckan flera seminarier om hur de nya riktlinjerna i socialtjänstlagen ska tolkas vid skyddat boende för misshandlade kvinnor. Eller som det hette på myndighetssvenska: Socialnämndens och ideella organisationers ansvar vid utförande av insatser enligt SoL inom området våld i nära relation. Jag var med på ett av dem.
De flesta politiker i publiken satt tysta, men representanterna från kvinnojourerna hade desto fler frågor. Oron visade sig vara stor kring vad följderna ska bli för kvinnojourerna när kommunerna nu ska tillämpa Socialstyrelsens nya råd för hur samarbetet med jourerna ska fungera.
Kommunerna har skyldighet att se till att misshandlade kvinnor inom kommunen får hjälp. När det gäller skyddat boende beställer socialtjänsten i 8 fall av 10 den hjälpen av ortens kvinnojour. Detta är inte något som ansvariga politiker vill ändra på, däremot vill de ändra på villkoren. Enligt Socialstyrelsens nya råd ska den delen av kvinnojourernas arbete som beställs av kommunen räknas som socialtjänstarbete. Det innebär att kvinnojourernas arbete delas upp i två – sådant som socialtjänsten beställt och resten av jourens arbete, där både förebyggande insatser och opinionsbildning arbete ingår.
En sådan uppdelning riskerar att påverka både ekonomin, den ideella organisationens självständighet och vardagsjobbet i jouren. Det kan till exempel komma att betyda att två kvinnor som bor på jouren med sina barn ska behandlas helt olika. För den som har kommit via socialtjänsten ska jourkvinnorna dokumentera enligt socialtjänstens regler (och överlämna dokumentationen till kommunen när kvinnan flyttar), för den andra kvinnan sker dokumentationen enligt kvinnojourens egna rutiner. För den ena kvinnan får jouren betalt enligt lagen om offentlig upphandling (LOU), för den andra får jouren kanske inte någon ersättning alls. För den enas barn har jourkvinnorna anmälningsplikt enligt socialtjänstlagen, men inte för den andras.
En av de frågor som ställdes gällde hur det ekonomiska stödet till kvinnojourerna ska se ut i framtiden. När fokus sätts på det som kommunerna enligt lagen måste göra – det vill säga hjälpa utsatta kvinnor med skyddat boende – finns risken att det endast är det arbetet kommunerna kommer att stödja framöver. Vad händer då på sikt, om fokus försvinner från det förebyggande arbetet, och allt annat stödarbete? Kommer kommunpolitikerna förstå att det är nödvändigt att ge ekonomiskt stöd till jourerna utöver den konkreta beställningen av utförd socialtjänst, eller kommer utvecklingen att gå bakåt?
Den kostnad kommunen har för skyddat boende på en kvinnojour är betydligt lägre än andra boenden, eftersom arbetet i så stor utsträckning görs ideellt. Vad händer om kvinnojourerna försöker få betalt utifrån vad det faktiskt kostar? Enligt lagen om offentlig upphandling ska kommunen ge jobbet åt den som kan utföra det billigast, vad händer om det kommer en skyddat boendets ”Carema” som gör det billigare?
Och vad händer med de kvinnor som kommer direkt till kvinnojourerna – för att de inte vill vända sig till socialtjänsten, eftersom de vill kunna få vara anonyma? Vad händer med en kvinna som måste placeras på en annan jour, i en annan kommun, på grund av risken för att mannen ska döda henne, om boendet blir kommunala upphandlingar?
Sådana frågor fick publiken inga svar på. Trots att den nya tolkningen redan har börjat gälla, var det mycket som inte var klart än. Det viktigaste skälet som Länsstyrelsens föreläsare angav till det nya – att få långsiktighet i arbetet – fanns inte heller, eftersom kvinnojourerna varje år måste söka ekonomiskt stöd utan att veta om någon annan ska få ”uppdraget” istället.
I svensk grundlag slås organisationsfriheten fast. Den innebär också att samhället inte kan kräva full insyn i de ideella organisationerna. Genom Socialstyrelsens nya råd hamnar kvinnojourerna i en mellanställning, där deras grundlagsfästa självständighet krockar med socialtjänstlagens tillämpning vid skyddat boende. Så varför driver myndigheterna detta? Varför ser inte kommunerna till att skapa egna skyddade boenden, så att kvinnojourerna kan fortsätta med sitt övriga så viktiga stödjande, förebyggande och opinionsbildande arbete?
”Det är klart att det handlar om pengar”, säger en av Länsstyrelsens representanter när vi står och pratar efter seminariets slut. Att kvinnojourerna sköter skyddat boende är billigare.
