Under maj besöktes Sverige av deltagare i Sidas kurs om FN-resolutionen 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Vid ett seminarium arrangerat av Kanadas ambassad delade fem representanter för deltagarländerna – Sydsudan, Georgien, Liberia, Colombia och DR Kongo – med sig av sina erfarenheter av att använda 1325 som verktyg för att skapa förändring.

De talade sig varma för kursen och, det kanske mest betydelsefulla, att kunna utbyta erfarenheter med människor som arbetar med samma frågor i olika kontexter. Annie Matundu Mbambi, som är ordförande för Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet, WILPF, i DR Kongo berättade att kriget i hennes land trappas nu upp. Hon vill se mer handling och mindre snack när det gäller 1325.

Under frågestunden tog Désirée Pethrus, riksdagsledamot för Kristdemokraterna, upp att nyheterna är så nedslående, att inga framsteg verkar göras vad gäller 1325 och undrade vad svenska makthavare kan göra. Annie Matundu Mbambi konstaterade att det nästan bara är fredliga länder som har nationella handlingsplaner för att genomföra resolutionen. Hon ser en central roll för dessa länder att påverka länderna i konflikt.

– Om Kanada eller Sverige kan ta ledningen i den strävan skulle det vara en förbättring, säger hon.

Annie Matundu Mbambi tycker dessutom att det är på tiden att skärpa språket i resolutionen:

– Den andra artikeln i resolution 1325 säger att vi bör ha kvinnor vid förhandlingsbordet. Men språket är för svagt. Jag har aldrig läst ordet ”ska” i resolutionen.

Svag skrivning om staters skyldigheter

Liberia var det första land i Afrika som antog en nationell handlingsplan för 1325. Yvette Chesson från Angie Brooks International Centre arbetar både lokalt och regionalt med resolutionen. Hon håller med Annie Matundu Mbambi i språkfrågan.

– Definitivt. Det är ett väldigt svagt dokument när det gäller staternas skyldigheter. Det är därför de kan dribbla med det. Men vi som jobbar med resolutionen förväntar oss ändå resultat. Jag måste medge att vår regering har gjort ett väldigt bra jobb. De ordnade möten för att rådgöra med alla, från botten upp till högsta nivå. Liberia är ett av få länder som verkligen gått den vägen. Men generellt finns det en förväntan om att civilsamhället ska ta hand om det här. Vi får hela tiden de signalerna nu när jag arbetar med den regionala handlingsplanen för Manu River Union. Men vi säger nej. Jag vill att den politiska ambitionen ska finnas med i de här dokumenten och att regeringarna ska förstå att det är ett måste. Vi ska inte ha det här språket som finns i 1325, utan det ska vara kraftfullt, säger Yvette Chesson, som är en av de mest erfarna deltagarna i programmet.

Kvinnor tvingade fram fredsavtal

I Liberia var det först när kvinnorna kom in i bilden och tack vare deras strategiska agerande som krigsherrar och regering tvingades skriva under ett fredsavtal som utsätts för påfrestningar men ännu gäller. Trots resolution 1325 är det fortfarande ovanligt att kvinnor finns med vid förhandlingsborden i samband med konflikter.

– Männen bor på de bästa hotellen, varför? FN sponsrar dem för att försöka uppnå fred. Och vilka sponsrar alla dessa FN-organ? Det är era regeringar. Ni placerar män på flotta hotell, och kvinnor kämpar för att få ett rum att sova i. De här kvinnorna har lämnat sina barn och allt för att åka till fredskonferensen och tänker att de ska kunna påverka. Titta på vad som hände i Liberia. Massor av kvinnor var där och de trodde att det skulle ta en vecka men blev kvar i månader. De visste inte från dag till dag vad som skulle hända. Några av de här krigsherrarna bestämde sig för att starta kriget igen medan de satt vid förhandlingsbordet i tron att de skulle få en bättre förhandlingsposition. Det är vad era regeringar finansierar.

Det talas mycket om vikten av kunskap. Har du sett något exempel på att de välutbildade män som kommer från västvärlden för att förhandla någonsin bett att få träffa kvinnor, eller måste ni alltid kräva det själva?

– Vi måste alltid kräva det. Ta till exempel Elfenbenskusten. Min organisation är involverad där, så när det började hända saker självklart det första vi gjorde att skicka brev till FN, till Ecowas, vi skickade brev till alla, även UN Women, om vad som pågick och att vi inte kunde se några kvinnor vid förhandlingsbordet. Vi frågade vad som pågick, och skrev att vi ville se ett stopp för det här – ”snälla skicka in kvinnor”. Inget hände. Det här var medan konflikten pågick innan förhandlingarna faktiskt startade. När det slutligen urartade i ett fullskaligt krig fick vi ett brev ”snälla gå in nu”. Än i dag har FN inga kvinnor som ledande förhandlare för de här situationerna. När jag mötte Bachelet (UN Womens generalsekreterare, red anm) förra året på UN Women förklarade jag det här för henne och sa att jag ville veta vad som pågick. Det är allvarligt. Då sa hon ”jag tror inte vi har någon lista”. Vi skaffar vilken lista de vill. Det finns tillräckligt med kvinnor som kan gå in. Vi måste bara utse människor till uppgiften som tar ansvar. Ett problem är att folk inte tror att de kan göra något konkret. De behöver inte vänta på regeringar, de kan göra något nu, de kan trycka på sina regeringar att göra något och insistera på att kvinnor ska vara med.

”Carl Bildt kan fråga efter kvinnorna”

Det finns en uppdelning där bistånd och säkerhetspolitik inte samverkar. Vår utrikesminister Carl Bildt vill inte gärna prata om de här sakerna och det lilla han har sagt handlar mest om stödet till organisationer som din. Frågan läggs utanför säkerhetspolitiken…

– Vad du säger är absolut viktigt. När du går in i ett förhandlingsrum är maktspelet igång. Om internationella aktörer kommer in vet du att de har med sig förmågan att finansiera och det är en huvudsak i alla konflikter. Parterna i konflikten kommer att dansa efter deras pipa. Så om du är Sveriges utrikesminister ska du veta att makten följer med dig in i rummet och du kan säga: ”Stoppa förhandlingen, jag vill möta kvinnor, var är de?”. Även om de bara tar in kvinnor som alibin, se åtminstone till att de är med.

Hur skulle männen reagera tror du?

– Oh, de kommer att bli förvånade, chockade. De kommer att säga att kvinnorna inte är väsentliga och så vidare, men om de vill komma åt pengarna måste de lyssna på vad kvinnor har att säga. Under förhandlingarna i Liberia började männen tala om sina gränsdragningar. Kvinnorna kom in och sa: ”Vet du vad det har gjort med människorna du tog. Vet du att den här platsen delades i två och att människor och barn på den här sidan inte har tillgång till vatten, vet du att människor svälter på den här sidan för att det var den viktigaste marknadsplatsen? Vet du att inga pengar är i omlopp för du har infört en ny valuta och att människor inte längre kan handla eller göra affärer?” Sådant förs fram av kvinnor, grundläggande saker som att förhandla för mat, att få fram vatten till barnen, att hitta ved är sådant de upplever varje dag.

Måste väcka anstöt!

Det du säger låter enkelt men är lika radikalt som freden i sig, som avfärdas som så naiv i de här maktkamperna. Är det inte så diplomatin ser ut, att man försöker vara försiktig för att inte reta upp någon för att åtminstone kunna närma sig freden litegrann?

– Den diskussionen borde vi ha kommit ifrån vid det här laget och förstå att vi måste väcka människors anstöt. När stora länder anser det nödvändigt är de beredda att stöta sig med alla. De måste förstå att det ligger i deras intresse att genomföra 1325, och att de har en skyldighet att göra det.