Feministerna ska samlas mot prostitution, porr och stripp. Så skriver
Marie Johansson, och använder ett språk som är på samma gång naivt och
aggressivt. Jag får bilden av en feministisk armé som marscherar fram,
en enad trupp i fast takt, mot den slutliga striden med patriarkatet.
Den manliga blicken ska ges en stålhättad spark i skrevet.

En grupp som är hårt sammanbunden är mer våldsam men knappast mer
intelligent. Militära ledare har länge vetat att hos soldater som
marscherar i takt skapas en starkare gruppkänsla. Psykologen Scott
Wiltermuths har visat att det också kan uppmuntra aggression och att
dessa grupper är mer destruktiva. Är det verkligen så vi vill att
svensk feminism ska vara? Enad och enkelspårig, militant och
destruktiv.

Det är ett återkommande tema. Då och då ropar feminister som är trötta
på att folk gör och tänker som de själva vill, och som kanske inte
förstår andras infallsvinklar, efter rättning i leden. Enligt dessa
feminister verkar det bara finnas en sann feministisk inriktning, den
som de själva råkar tillhöra.

För att kunna nå nya insikter och ta intelligenta beslut behöver en
grupp vara lite lagom splittrad. Tighta grupper drabbas lätt av
grupptänkande vilket leder till dåliga beslut. Gruppen blir trångsynt
och konformitet premieras.

Ytterligare ett återkommande tema är det inomfeministiska
förminskandet av viktiga feministiska frågor. Marie Johansson störs av
kvinnor som vill klä sig som horor, feminister som använder begreppet
sexsäljare i stället för prostituerad och alla som ser på porr och har
BDSM-sex. Hon är inte ensam i sitt raljerande över nutida feministiska
frågor.

På sin blogg skrev Elin Grelsson Almestad, för ett år sedan:
”Med jämna mellanrum kan man få intrycket att rätten att suga av någon
mot betalning, köpa dyra läppstift och baka en jävla kaka är de mest
brännande politiska frågorna”. Vi behöver diskutera kropp och
gränsdragningar, konsumtion, kulturella uttryck och livsstil.

Den feministiska debatten förtjänar att hållas så bred som möjligt.
Det är, som Johansson skriver, viktigt att belysa och diskutera hur
våld och smärta erotiseras, hur kvinnokroppar framställs i media och
hur den ökade tillgången av sexuellt material påverkar oss. Samtidigt
måste vi vara medvetna om att vi sällan ser hela bilden. BDSM rymmer
också dominatrixer, kärlek och tillit. Feministiska strategier kan ta
form av porr, striptease och annat sexarbete. För allt detta krävs tid och vilja.

Det räcker inte att bara googla ”porn” och bilda sin uppfattning på de första bildträffarna. I USA fanns tills alldeles nyligen magasinet Spread, av och för sexarbetare. Den är ett bra exempel på hur bred, och samtidigt fördjupad, svensk debatt skulle kunna vara. Det sista numret handlade om hur ras, etnicitet och
hudfärg spelar in i ekonomiska och sociala maktstrukturer inom
sexindustrin. Det borde finnas utrymme för de rösterna även i Sverige.

Marie Johansson upprörs över feministers kamp att få klä sig som
horor. En arena för denna kamp är Slutwalk-rörelsen. Slutwalk gick
från att vara en protestmarsch i Toronto till att bli en global
angelägenhet. Varför? Jo, över hela jordklotet behöver kvinnor
fortfarande bevisa att vi faktiskt äger bestämmanderätten över våra
egna kroppar oavsett hur vi är klädda, vilka vi legat eller flirtat
med, eller vad vi jobbar med.

Vissa feminister har svårt för Slutwalks sexpositiva budskap som också tar upp sexsäljares rättigheter. I originalmanifestet från Slutwalk Toronto står klart och tydligt att ingen ska behöva förvänta sig att utsättas för våld, oavsett om vi
deltar i sexuella aktiviteter för nöjes skull, eller i arbetet.

I Slutwalk Stockholms manifest från 2011 nämns sexarbetare
överhuvudtaget inte. Trots detta deltog flera sexarbetare i Slutwalk
Stockholms manifestation och visade att även när vi feminister inte
tycker likadant, och när vi inte accepterar varandras livsstil, så kan
vi ibland enas under ett och samma flagg. Sedan drar vi återigen åt
olika håll.

Att feminister kämpar för sexsäljares rättigheter, och att en del
feminister är sexsäljare, betyder inte att dessa feminister slutat
problematisera sexköp. För många är kampen för sexsäljares rättigheter
helt enkelt en logisk konsekvens av övertygelsen att varje människa
äger sin egen kropp. Det är både komplicerat och enkelt på samma gång.
Andra som driver frågan önskar att sexköp i framtiden försvinner från
jordens yta men tror inte att förbud är rätta vägen.

Visst kan man hålla med Marie Johansson om att det känns absurt, eller
åtminstone tröttsamt, när den feministiska debatten inte låter som man skulle önska. Jag tror vi alla någon gång känt att en omdebatterad fråga är banal, eller att den
angrips från helt fel håll. Samtidigt får vi inte glömma bort eller
blunda för att det finns en otrolig mångfald av orättvisor. Är det då
inte bra att det finns en sådan fantastisk mångfald av feminister?