Minst 750 000 besökare väntas till den 100 dagar långa utställningen som i år rymmer närmare 200 konstnärskap från 55 länder och som är mycket personlig. Och politisk. Men också spretigt svårgreppad, såväl fysiskt som intellektuellt.

Ramverket är fyra tillstånd som Carolyn Christov-Bakargiev (f. 1957) anser präglar (konst-)världen idag: att vara under belägring (in siege, som i krigsdrabbade länder); tillstånd av hopp (som där folklig revolution pågår); tillbakadragande (till exempel ”åter till naturen”) och uppträdande/iscensättning.

Tillstånden motsvaras av Documentas utställningsplatser, där Kassel – scenen – i år kompletteras med Kabul i Afghanistan (belägring), Alexandria och Kairo i Egypten (hopp) samt kanadensiska Banff (känd retreat-ort för såväl överklass som konstnärer).

Anna Boghiguian, Egypten, bygger i utställningen ut sina teckningar om kroppslig erfarenhet till en installation som omfattare hela rummet.
Foto: Documenta (13)

Själva scenen – Kassel – har i år utsträckts från de traditionella museerna och konsthallarna till bland annat varuhus, biografer, banker, en bunker, ett gammalt sjukhus och stadsparken där konsten sympatiskt nog kostnadsfritt blir tillgänglig för en stor och bred allmänhet. Valen av platser har gjorts med det uttalade syftet att synliggöra Kassels komplexa historia, inklusive andra världskrigets judetransporter, de allierades bombningar och återuppbyggnaden på 1950-talet då Documenta grundades av Arnold Bode som med konstens hjälp ville förena världen på nytt.

Det är med andra ord högt ställda ambitioner som konstutställningen Documenta (13) har att leva upp till. Och det är här den blir svårgreppbar. Fysiskt får den som vill ta del av hela utställningen räkna med minst tre dagars heltidsarbete, exklusive lunchpaus. Valet och kombinationen av konstnärskap är ibland så personligt att det blir privat. Hur ska till exempel indiska Tejal Shahs verk Between the Waves läsas utifrån sin placering? I sitt videoverk tar hon avstamp i anarkisten Hakim Beys teorier (pseudonum för Peter Lamborn Wilson). Förenklat: Det från normen avvikande och ur reproduktionssynpunkt improduktiva, ingår som en självklar och livsupprätthållande del av naturen.

Genom att upprätta ”tillfälliga autonoma zoner” undviks strukturell kontroll. Men verkets lesbiska, onanerande enhörningar landar i sitt oceanska paradis illa på Kassels före detta Hauptbanhof där det placerats. Inte minst genom närheten till exempelvis skotska Susan Philips ljudverk, vilket genom mollstämda stråkar ljuder över järnvägsspåren. Under nazismen fraktade tåg judar till förintelsen härifrån, vilket verket – en tolkning av Pavel Haas Study for Strings (1943) – påminner om. Musiken originaluppfördes i koncentrationslägret Theresienstadt där Haas dog 1944.

Ackumulerat urval

Till utställningens höjdpunkter hör de generöst tilltagna presentationerna av, för många, okända kvinnliga modernister. Tilläggshistoria á la 1970-tal. Men varför får kanadensiska Emily Carr (1871-1945) och australiska Margaret Preston (1875-1963) urkulturs-romantiska måleri famna ett rum där australiern Stuart Ringholt ger aggressionsterapi?

Som utställning hänger Documenta (13) ihop endast i ett rum, det traditionellt sett mest prestigefyllda på hela utställningen. I 1700-talsbyggnaden Fredericianums rotunda finns Hjärnan (The Brain). En, om man vill, visualisering av hur curatorn tänkt och hur associationsbanorna gått. Vilka artefakter som lett till valet av verk och hur verken successivt har ackumulerats. Här finns skickligt utmejslade afghanska prinsessor i sten, som i dag blivit 4 000 år gamla tack vare människors vilja att bevara och behålla dem. Här finns en mask av papper, lim och vatten som på 1950-talet tillverkades av en Judith Hopf, intagen på Kassels korrigeringsanstalt för vanartiga flickor. Här finns paraguayanska Julia Isidrez och Juana Marta Rodas skulpturer av keramik, ett material på samma gång starkt och oerhört skört. Rotundans andra våningsplan ägnas helt den svensk-norska textilkonstnären Hannah Ryggen (1894-1970) och de motståndsbilder hon vävde under Tysklands ockupation av Norge under andra världskriget. Och det tredje våningsplan polska Goshka Macugas intrikata väggtextil som i ett slags dubbelexponering av fotografier tagna i Kabul respektive Kassel förenar två olika världar.

Svensk-norska Hannah Ryggen (1894-1970) tog i sina bildvävar starkt avstånd från kriget.
Foto: Documenta (13)

I rotundan, Documentautställningarnas ryggrad, väljer Carolyn Christov-Bakargiev alltså att lyfta vad som under långa tider har ans

etts vara specifikt kvinnligt kodat och som 1970-talets feminister återgav ett värde: konsthantverk, omvårdnad och kampen för fred.

Ett modigt och tydligt val, som dessutom trotsar de kritiker som skällt Documenta (13) för att vara alltför undflyende och flummig.

Kanadensiska Emely Carr (1871-1945) uppmärksammas för första gången internationellt på Documenta (13) där hon är en av flera för många okända kvinnliga modernister som lyfts fram. Här ett av hennes träd från 1930-talet.
Foto: Art History Archive