Häromveckan jämförde panelen i P1:s God morgon världen Anders Borg med Socialdemokraternas skuggfinansminister Magdalena Andersson.

Det är inte ofta panelens höger- och vänsterrepresentanter är överens, men när det gällde dessa båda var enigheten total: vi ska glädja oss över att båda är så oerhört kompetenta. Kompetensen, menade panelen, garanteras av att båda har studerat ekonomi, Magdalena Andersson till och med vid Harvard! Det var ungefär samma devota tonfall som hovreportrar brukar använda.

Anders Borg som Idefix

Anders Borg har nu varit finansminister i nästan sex år och har under den här tiden drivit en enda fix idé, nämligen jobbskatteavdragen. Hittills har fyra jobbskatteavdrag införts, som belöning till dem som är lyckosamma nog att inte vara sjuka, arbetslösa eller gamla. Ett femte var utlovat men har skjutits på framtiden, då även ett sjätte hägrar. Det är som en grammofonskiva som hakat upp sig.

Hur jobben skulle kunna bli fler för att skatten sänks för dem som redan har ett arbete måste man nog vara ekonom för att begripa. Men även om verkligheten dementerar den här vanföreställningen håller Borg och hans meningsfränder envist fast vid den. Kanske det tionde jobbskatteavdraget äntligen får den utlovade effekten?

Med jobbskatteavdragen har skattesystemets principer ändrats. Målet är inte längre att utjämna skillnader utan att öka de redan stora skillnaderna mellan olika grupper. De som blir sjuka eller mister jobbet eller går i pension får ju en kraftig inkomstsänkning och måste leva på mycket mindre pengar än tidigare. Är det inte fantastiskt att en finansminister väljer att dessutom bestraffa dem med högre skatt? Och framför allt: är det inte fantastiskt att protesterna varit så svaga och applåderna så många?

De som gynnats har tackat och tagit emot, och de andra är för svaga för att höras.

Även du min Magdalena

Men Magdalena Andersson då, som är så kompetent och till och med utbildad vid Harvard?
Jag skulle önska att jag hade kunnat behålla det första, positiva, intryck jag fick. Vågar jag skriva i en feministisk tidning att jag föll för hennes utseende? Jag tyckte och tycker att hon ser trevlig och pålitlig ut, en person jag gärna skulle umgås med.

Men så läste jag hennes första uttalanden, om jobbskatteavdragen, fastighetsskatten och Rut-avdraget. Jobbskatteavdragen skulle nog vara kvar tyckte hon, för nu hade folk hunnit vänja sig vid dem. Samma argument använde hon om fastighetsskatten. Argumentet för att inte gå tillbaka till den gamla fastighetsskatten var inte att den var horribelt orättvis och ologisk utan att folk hade vant sig vid den nya. Och Rut-avdraget tyckte hon var bra, hon utnyttjade det själv.

Är det på den nivån man lär sig resonera vid Harvard?

Senare läste jag delar av hennes första maj-tal och reagerade på att hon använde uttrycket ”fler arbetade timmar”. Vad Sverige behöver, hävdade hon, är fler arbetade timmar.

Enfaldigt mått

”Arbetade timmar” är ett av de enfaldigaste mått man kan tänka sig. Om målet för ett samhälle är att maximera antalet arbetade timmar måste en stor del av mänsklighetens historia tolkas som en serie illvilliga angrepp på arbetslinjen. Redan plogen blir en tvivelaktig välsignelse, för att inte tala om andra arbetsbesparande uppfinningar, och långsamma, ineffektiva personer blir arbetets hjältar.

Jag minns en skämtteckning som visade två män som betraktade en grävmaskin. Den ene: ”Om inte den där maskinen fanns skulle hundra gubbar kunnat få jobb här med spadar.” Den andre: ”Du och dina spadar! Om de inte fanns skulle tusen gubbar kunnat få jobb här med teskedar.”
Vad folket ska ägna sina många arbetade timmar åt verkar totalt ointressant. Att många av de branscher där sysselsättningen ökat mest – med finansbranschen som det främsta exemplet – inte bara är onyttiga utan ofta rent destruktiva diskuteras nästan aldrig. En arbetad timma anses per definition vara en väl använd timma.

Och för att räknas som ”arbetad” bör timman i fråga vara avlönad . Om jag lagar mat åt familj och vänner eller städar min bostad är de timmar jag ägnar åt detta inte ”arbetade” enligt ekonomernas definition. Om någon däremot kommer hem till mig och utför samma arbete mot betalning ökar antalet arbetade timmar, och belöningen utgår i form av Rut-avdrag.

Kvinnor hotar sysselsättningen

Kvinnors praxis hotar ofta sysselsättningen och motverkar målet att maximera antalet timmar som räknas som ”arbetade”. Inte för att kvinnor inte arbetar utan för att kvinnors arbete så ofta är oavlönat.

Ett konkret exempel från sjukvården handlar om psoriasispatienter. För den som lider av psoriasis kan insmörjning med speciella salvor ge lindring. När man jämförde kvinnliga och manliga patienter visade det sig att kvinnorna betydligt oftare klarade av insmörjningen hemma och själva tvättade de kladdiga kläderna, medan män oftare blev omhändertagna av sjukvårdspersonalen och fick kläderna tvättade av landstinget. Det var faktiskt just genom att granska tvätten som forskarna upptäckte den här skillnaden.

Jag säger inte att kvinnorna är ”bättre” än männen. Poängen är i stället att det är männens beteende som är gudi behagligt, om man betraktar nationalekonomerna som våra nya gudar. Eftersom det krävs fler som arbetade räknade timmar för att sköta om männens insmörjningar bidrar de till att öka både BNP och sysselsättning. Kanske är det rent av illojalt av kvinnorna att inte dra sitt strå till stacken utan minska antalet arbetade timmar genom att själva smörja in sina utslag?

Långsökt? Inte alls. Jag minns när en annan ekonom, Anna Hedborg, hävdade att det var illojalt att själv koka lingonsylt eller avstå från att köpa färdigskalad potatis, eftersom man på det sättet tog jobben ifrån de professionella lingonsyltskokarna och potatisskalararbetarna.

Maximera löneslaveriet?

Det mest tragiska är att det här sättet att tänka har övertagits även av den fackliga rörelsen. Om facket på allvar hade drivit kravet på arbetstidsförkortningar skulle maktbalansen mellan arbete och kapital ha rubbats. I stället bejakar man, obegripligt varför, det maximala löneslaveriet.