EU-kommissionens reklamfilm för att få fler unga tjejer intresserade av den naturvetenskapliga forskarbanan har väckt starka reaktioner världen över. I Sverige har den bland annat kritiserats hårt i sociala medier, och när Feministiskt Perspektiv ber Lisbeth Olsson, forskare och professor i bioprocessteknik på Chalmers, att titta på den, blir hon mållös.

– Det är så pass oseriöst att man knappt vill kommentera det. Om någon skulle frågat mig om jag velat visa detta för skolelever, skulle jag ha sagt att den är helt irrelevant. Den ger ingen bild alls av hur det är att vara forskare.

Verkar som reklamfilm för smink

Filmen är en del av EU-kommissionens nya kampanj Science: It’s a Girl Thing!, som syftar till att få upp andelen kvinnor som forskar inom EU. Filmen, som riktar sig till tonårstjejer och är tänkt att öka deras intresse för naturvetenskaplig forskning, lanserades den 21 juni och visar tre unga kvinnor i forskningsmiljö.

Att säga att den spelar på stereotyper är ingen överdrift. Flickorna har höga klackar, korta kjolar, färgglada solglasögon och poserar som modeller. Silhuettbilder och leenden varvas med klipp med rosa och blåa puderexplosioner, sminkborstar och rykande laboratorierör. Hördes inte orden ”Science: It’s a Girl Thing!” till discokomp i bakgrunden skulle man kunna ta den för en reklamfilm för smink.

Bygger på felslut

Men det är inte bara filmen i sig som provocerat. Flera experter, både genusvetare och forskare, menar att själva fokus för kampanjen är beklagligt. En av dem som uttalat sig är Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi vid Göteborgs Universitet som tidigare kartlagt situationen för kvinnliga forskare i EU. Hon menar att det verkliga problemet inte är att få in unga kvinnor på utbildningarna, utan deras sämre möjligheter att göra akademisk karriär. I detta instämmer också Lisbeth Olsson.

– De nuvarande spelreglerna för att göra forskarkarriär gynnar inte kvinnor. Könsroller som att kvinnliga forskare måste vara hemma med sjuka barn, medan manliga kollegor jobbar dygnet runt, gäller tyvärr fortfarande.

Samma bild ger 35-åriga doktoranden och tvåbarnsmamman Lina Reichenberg på institutionen för Energi och miljö.

– Männen måste börja ta större ansvar för sina barn om vi ska få till en verklig förbättring för kvinnliga forskare med familj. I Sverige går det kanske an men i andra länder får man välja – jag kom precis hem från en internationell sommarkurs för doktorander, och där var det ingen av de andra kvinnorna som hade barn.

Givet filmens ambition att attrahera unga tjejer tycker dock ingen av dem att den är helt misslyckad.

Modedockor som forskare?

– Vissa delar, som de som kopplar ihop att skriva molekyler och formler med att skratta och ha roligt, är ju bra. Om man hade spunnit vidare på det temat hade den säkert kunna locka fler unga kvinnor. Men om jag hade gjort en film om forskaryrket hade jag tryckt även på annat, som att man gör samhällsnytta och får lov att gå helt nya vägar genom att använda sin kreativitet och skaparglädje. Här får man intrycket att kvinnor måste vara modedockor för att få vara forskare, säger Olsson, och får medhåll av Reichenberg.

– Det är bra att man associerar kemi med något som inte är enbart manligt. När jag läste naturvetenskapligt basår var de flesta referenser mig helt främmande. Och det beror ju inte på att det inte finns andra – äggkokning kan till exempel beskrivas genom en differentialekvation.