I dag är det ett år sedan den omfattande och tragiska massakern på
Utøya ägde rum. En årsdag som kommer att riva i många sår som knappast
ens hunnit lägga sig. En årsdag som kommer att fyllas av ceremonier,
sånger och tal och tårar. En årsdag som har kommit för att stanna och
som redan betyder mer för de flesta i Norden än alls någon
nationaldag.

Demokrati, politisk organisering och samhälleligt engagemang fick en
förnyad innebörd efter morden på Utøya och attentatet i centrala Oslo.
Såväl det norska SSU – AUF – som de andra partierna har sett en påtaglig medlemstillströmning och trots
att det funnits meningsskiljaktigheter om exempelvis pressens eller rättsväsendets förhållningssätt till dåden, så har det funnits
en samsyn vad gäller vad de riktade sig mot:

Dåden riktade sig mot
demokratin och samhället. Här är till och med offer och förövare
överens. Målet var att skada det fria samhället och demokratin. Målet
var alla dem som verkar för ett friare, öppnare samhälle.
Att försvaret för demokrati har fått en förnyad innebörd i Norden är
viktigt, även om det skett på ett mycket sorgligt och tragiskt sätt.
Det knyter an till en vardag för många i ansatta och icke-demokratiska
länder.

Demokratiska och fri- och rättigheter är inte alla givet och
därför också något att hantera med största respekt. Så är inte alltid
fallet. Inte ens bland världens mest etablerade demokratier. Tvärt om
finns en rad friheter som stater tar sig – framförallt när det kommer
till konflikter, krig och i vissa fall rena ekonomiska intressen.

Och även om det fanns en ryggmärgsreflex till försvar för demokratins
grunder så var också många snabba att utse ”den andre” – islamisten –
till förövare innan omständigheterna runt dåden stod klara. Och när
väl Anders Behring Breivik presenterats i enlighet med sina önskningar
i uniform och vattenkammat, då kickade teorierna om den ensamme
galningen i gång. Sättet på vilket man effektivt kan avskärma sig från
ansvar.

I samband med årsdagen, men också rättegången mot Peter Mangs – som
åtalats för att ha skjutit tre personer med så kallad invandrarbakrund
i Malmö, har paralleller dragits till tiden då lasermannen härjade i
början av 90-talet. Flera har frågat sig varför det folkliga
antirasistiska engagemanget uteblivit den här gången?

Sanningen är
naturligtvis komplex. Till exempel ökar toleransen i samhället för
varje årlig mätning som SOM-institutet gör. Å andra sidan har vi ett
rasistiskt parti i Riksdagen. Brinnande internationalism,
alliansfrihet och generös flyktingpolitik har bytts ut mot en operativ
insatsstyrka och rationell arbetskraftsinvandring. Det är helt enkelt
många år sedan exempelvis Sverige utmärkte sig som ett land som satte
solidaritet mellan människor och länder högt.

Frågan är naturligtvis om det har etablerats en ny självbild i
regionen efter Utøya? Eller är chocken alltjämt är större än förmågan
till analys och självreflexion? Lever försvarsmakt, etablerade
partier, tyckare och näthatare fortsatt i uppfattningen om att hoten
endast kommer från ”den andre”?

I ärlighetens namn tycks de mest
högljudda rösterna under året som gått kommit från personer långt ut
på högerkanten, som slagits för sin rätt att fortsätta ogilla muslimer
och feminister utan att förknippas med Breiviks dåd.

Att Breivik ingått i en intensivt tjattrande islamofobisk,
antifeministisk och antiintellektuell nätkontext måste ha framgått för de
flesta vid det här laget, även om nya politiska allianser ritat om den
xenofobiska kartan de senaste tio åren. Men det finns också mycket i
Breiviks hemmasnickrade upplägg som det faktiskt inte har talats om och
som är fullt accepterade inslag i vår vardag.

Som att han knyter an
till en militaristisk tradition inom vilket allt tycks vara tillåtet
och överordnat alla juridiska system i världen? Eller hur anabola
steroider och olika droger med fördel används för att skärma av
känslor och rädslor för att på bästa möjliga sätt kunna agera kyligt
och våldsamt. Eller alla dessa år av träning i konsten att skjuta för
att döda bakom dataskärmen? Eller för all del, rekvisitan med
uniformer och vapen.

Allt blir kittlande detaljer i Breiviks personakt,
men är samtidigt vanligt förekommande inslag i vår vardag. Det
gäller för övrigt vanligt, öppet och fullt uttalat hat mot muslimer
som ju förekommer ända in i riksdagen. Om detta har vi inte talat. Att
det finns tusentals instruktioner i att bli en våldsman men nästan inga
i att värja sig mot mot den bilden?

Tyvärr är nog Anders Behring Breivik alltjämt en ensam galning i
mångas ögon. Ensam för att han var en ensam människa. Ensam för att
han bodde med sin mamma eller ensam för att han inte verkar ha haft
några vänner. Att han var en av många i en global, anonymiserad,
homosocial nätkontext där han passerade som en i mängden blir lätt för
abstrakt. Icke desto mindre finns allt där att dra slutsatser av. Omvärldsanalys i all ära – självreflektion handlar om att blicka inåt.

Missar man att rita om kartan missar man med säkerhet riskerna för nya
dåd i samma anda. Trafiken på nätet tycks inte ha minskat.
(Feministiskt Perspektiv fick för mindre än några veckor sedan en
insändare undertecknat med signaturen Breivik-anhängare.) Och
framförallt – de brinnande demokratiska, solidariska utspelen lyser
med sin frånvaro.

Det är en sak att säga att man är demokrat – en
annan att agera som en sådan. Det är hög tid för en nyanserad
självbild – det är det minsta vi kan göra för Breiviks offer – endast
med en djupare analys kan vi ändra det som behövs på hemmaplan. Först
då utvecklar vi vår demokrati.