Tanya Holm: För ett år sedan blommade den arabiska våren i Jemen. När ni tänker tillbaka på tiden då upproret började, vad minns ni då?

Husnia al-Kadri: Jag följde inte det som hände i Tunisien från början. Men så hörde jag plötsligt Ben Ali göra ett uttalande där han lät svag. Då fick jag hopp om förändring för tunisierna. Dock hade jag en känsla av att vi inte skulle resa oss mot vår regim i Jemen, tills jag hörde Bilkis al-Lahabi [en i Jemen känd feminist, aktivist och demonstrant] utropa att Ali Abdullah Saleh hotat oss med al-Qaida och houthirebeller. ”Nu hotar vi honom med tunisiering”, sa hon och marscherade till Tunisiens ambassad. Med henne var Tawakul Karman och många studenter. Där började upproret och jag förstod att också Jemen hade en chans att förändras.

Bilkis Zabara: När egyptierna reste sig då visste jag att nu händer det överallt i arabvärlden. Alla kopierar vi Egypten. Bryts tystanden i Egypten så bryts den också i Jemen. Jag minns att jag tänkte det.

Tanya Holm: Instämmer du, Antelak, i vad Husnia och Bilkis säger? Att när tunisierna reste sig mot regimen fanns ännu inget hopp om att jemeniterna skulle följa. Sen när egyptierna bröt tystnaden, då kom det.

Antelak al-Mutawakel: Nej, jag håller inte med. Den arabiska våren började i Jemen långt innan den började i Tunisien eller Egypten. Våren fanns här innan 2010 och 2011. Spänningen mellan Folkkongressen [partiet som regerade med Saleh i spetsen] och Förenade mötespartierna [en oppositionskoalition] hade varit mycket påtaglig under många år. Visst uppmuntrades vi jemeniter av att se det som skedde i Egypten men vi hade faktiskt redan demonstrerat i åratal. Vi hade haft många och stora demonstrationer bland annat mot regimens attacker mot Saada [en provins i norra Jemen som varit drabbad av ett 6 år långt inbördeskrig]. Jag tycker att tunisierna tog längre tid på sig att göra uppror än vad vi gjorde.

Antelak al-Mutawakel

Husnia al-Kadri: Ja, så är det. Jag håller med dig Antelak. När oppositionspartierna gick samman 2007 i koalitionen lade de grunden för protesterna. Socialister och islamister gick samman mot Salehs regim och missnöjet blev påtagligt. De demonstrerade varje vecka. Men oppositionspartierna var trots allt inte vidare starka, tills ungdomarna började ansluta sig till dem. De unga fick utbildning. Jag var med och arbetade med en studie 2009 om hur landets ungdomar känner sig. De unga berättade att de var mycket oroade över framtiden, de var stressade och när de talade om samhället var de aggressiva i tonen. Jag kände att en dag exploderar detta. Jag trodde inte att det skulle bli en så positiv explosion. Sen kom upproret och det blev ungdomarnas.

Tanya Holm: Upproret i Jemen har beskrivits på olika sätt. Det har talats om en ”ungdomsrevolution”. Dels har ungdomar från oppositionen klivit fram och krävt politisk förändring, ofta inom systemet, dels har politiskt oberoende ungdomar krävt ett systemskifte. Det har också talats om ett uppror som varit kvinnornas. Ni är tre av landets genusexperter. Vad ser ni när ni betraktar upproret ur ett genusperspektiv?

Husnia al-Kadri: Jemen är ett könssegregerat samhälle, offentligheten är männens. Segregationen är ett stort hinder för kvinnor att mobilisera sig politiskt. Att vara ute på gatorna, att till och med sova där, oavsett om man gör det i en kvinnodel eller inte, är ett stort brott med kulturen. Något som är unikt för Jemen är den stora vinst som arabiska våren gett kvinnorna. Visst, det var inte alla kvinnor som lämnade sina hem och marscherade på gatorna. Men det var många som gjorde det.

Tanya Holm: Vilka var kvinnorna som gjorde det?

Husnia al-Kadri: Majoriteten av kvinnorna i upproret kom från Islah [Jemens islamistiska parti som rymmer dels salafisterna, dels muslimska brödraskapet]. Islahs kvinnor kom i mångt och mycket därför att partiet begärde det. Tawakul Karman kom från Islah men det fanns också många oberoende kvinnor, såsom Amal al-Basha. Bland de oberoende kvinnorna fanns flera som ledde protesten. De tog med sig sina flickor och protesterade varje dag för en verklig förändring. Därför att de ville skapa en plats för kvinnor ute i samhället. Min granne överraskade mig en dag. Han är från landsbygden. ”Jag tycker om att gå dit de oberoende kvinnorna samlas för att demonstrera”, sa han. Han inspireras av dem och de ger honom mod att fråga efter sina rättigheter.

Antelak al-Mutawakel: Det är viktigt att lägga till att de oberoende kvinnorna faktiskt betalade pengar för att kunna protestera. Folk säger att supportrarna fick pengar och mat av Saleh och att demonstranterna fick detsamma av Islah.
Men de oberoende kvinnorna fick inget. De köpte tält på tält och betalade ur egen ficka. Det kostade dem en hel del att i många månader vara på Förändringens torg. Jag vet inte själv hur många tält jag varit med och betalat. Men, det är viktigt att man alltid försöker att förbättra sin situation.

Tanya Holm: Håller ni med Husnia om att kvinnorna verkligen har förbättrat sin situation?

Bilkis Zabara: Ja, jag instämmer i det hon säger.

Antelak al-Mutawakel: Jag också, upprorets kvinnor har förändrat bilden på alla Jemens kvinnor. Nu accepterar samhället att se kvinnor på gatan. Även Islah som inledningsvis inte ville ha kvinnor på gator och torg, accepterar nu att kvinnor finns i offentligheten. Det är inte längre haraam [förbjudet i islam], enligt dem. Det är inte längre skamligt.

Tanya Holm: När jag talade med Nadia al-Sakkaf [feminist och chefredaktör för Yemen Times] sa hon att det finns en romantiserad bild av upproret. Hon menar att upproret förändrat föga för Jemens kvinnor. Är hon för pessimistisk eller ligger det något i det hon säger?

Husnia al-Kadri: Vad vi såg direkt efter Salehs avgång var inte uppmuntrande. Vi fick tre kvinnliga ministrar av fyrtioåtta. Och kvinnorna hamnade på poster som lättare associeras med kvinnor, som mänskliga rättigheter, sociala frågor och utbildning. Jag, Husnia, reagerade. Hälften av posterna tillföll regeringspartiet och den andra halvan gick till oppositionen. Och systemet är ännu detsamma.

Antelak al-Mutawakel: Menar du att vi kvinnor inte har fått någon egentlig förändring till följd av upproret?

Husnia al-Kadri: Det finns mycket som jag tycker pekar ut en negativ utveckling för kvinnor. Det talades om ett övergångsråd, en övergångsregering och övergångsdialoger. Alla grupper skulle komma till tals, sade man, såsom sydseparatisterna [som vill se en delning av Jemen och ett självständigt Sydarabien] och houthirebellerna [som kräver ökad autonomi i norra Jemen]. Vi kvinnor har också våra problem. Men ingen sa att man skulle tala specifikt med oss så att också vi skulle vara representerade i skapandet av Nya Jemen.

Antelak al-Mutawakel: Inte ens ungdomarna fanns med som en egen grupp med rätt att framföra sina krav.

Tanya Holm: Hur ska man förstå att de politiskt oberoende grupperna, som diverse ungdoms- och kvinnonätverk, i Jemen inte släpptes in i några forum där politiska beslut rörande landets framtid togs?

Antelak al-Mutawakel: Jag har ställt den frågan till västerländska diplomater. En från amerikanska ambassaden sa att det är för att vi kvinnor inte kan komma överens i Jemen, vi står inte enade. Men, män kommer ju inte heller överens. Ändå får de vara med och bestämma över sin och landets framtid. Så varför är det ett måste för oss kvinnor att tala i bara en röst? Det som kvinnor har skapat på Förändringens torg, det vill vi se i Nya Jemen och vi behöver visst inte hålla med varandra i allt för att få tillträde till makten.

Husnia al-Kadri: Man måste minnas att mäktiga stater ser efter sina egna intressen. Närmast oss har vi Gulfstaterna och jag tänker särskilt på Saudiarabien. Saudiarabien har ett helt annat sätt att närma sig islam. Vi är shafiiter [en inriktning av sunni-islam] och zayditer [en inriktning inom shiaislam] och här finns ytterligare varianter och därtill andra religiösa grupper. Saudiarabien räds vårt mångkulturella samhälle. De räds vår kamp för frihet. De vill ha en svag granne och underminerar ständigt vår kamp.

Tanya Holm: Under nästan hela upproret skedde medling mellan Jemens regim och oppositionen. Gulfstaternas samarbetsråd, med Saudiarabien i huvudroll, höll i mötena som slutade med att ett avtal signerades. I enlighet med det avgick Saleh efter 11 månaders protester. I enlighet med det bildades också en övergångsregering och vicepresidenten Hadi valdes till övergångspresident på två år. Avtalet är mycket hårt kritiserat av feminister i Jemen. De hävdar att de delar av avtalet som faktiskt hade kunnat främja kvinnors rättigheter strukits i den slutgiltiga versionen. Exempelvis skulle kvinnor enligt en tidigare upplaga ha någonstans mellan 20 och 30 procents politisk representation under övergångsfasen, men siffran ändrades till ”lämplig representation”. Och sedan fick kvinnor i fler fall mindre representation efter upproret än vad de hade före.

Antelak al-Mutawakel: Saudiarabien, Qatar, alla förstörde de revolutionen för oss. Gulfländerna tog revolutionen som nu inte finns kvar för jemeniter. De gjorde det för att idéerna och kampen inte skulle sprida sig i området.

Husnia al-Kadri: Qatar är med oss. De stödjer oss.

Antelak al-Mutawakel: Qatar stödjer Tawakul Karman, de stödjer inte Jemens kvinnor. Qatar gör inget för att hjälpa oss lyfta kvinnofrågorna. Kolla på al-Jazeera, där finns Tawakul Karman men ingenting alls om vikten av att kvinnor ställer sina krav. Var är förresten Tawakul Karman? Varför är hon så tyst nu?

Husnia al-Kadri: Jag menade att Qatar är med oss jemeniter generellt sätt. Men när det kommer till kvinnor håller jag med dig Antelak, de gör inget för att främja vår kamp. Och Tawakul Karman har gjort ett framträdande på al-Jazeera för ett tag sedan. Hon sa att ungdomarnas röst är viktig. Det tycker jag var bra sagt av henne.

Bilkis Zabara: Jag intervjuade Tawakul Karman i hennes tält och fick intryck av att hon gav inlärda svar. Hon svarade bra på vissa förväntade frågor om kvinnors bemäktigande men när jag ställde djupare frågor om genus kunde hon inte riktigt svara.

Bilkis Zabara.

Tanya Holm: Tawakul Karman är kontroversiell här i Jemen. Hon är en omtyckt demonstrant som verkligen engagerat sig i upproret, hon var en av de första att kräva Salehs fall. Hon är också en pionjär som visat kvinnor vägen in i politiken, i alla fall till Islah. Samtidigt klandras hon för att inte ha gått emot sitt parti och engagerat sig i den feministiska rörelsens kamp, bland annat i kampen för en lag mot barnäktenskap. Att nobelprisutmärkelsen bemöttes med förvåning och till och med ilska bland vissa jemeniter tror jag beror på att motiveringen löd att Tawakul Karman verkat för kvinnors rättigheter. Det har hon inte gjort. Yttrandefriheten är hennes fråga. Kan man tänka sig att kritiken av Tawakul Karman skulle vara mer nedtonad i Jemen om hon av väst inte hade lyfts fram som en ledare för ett uppror vari tiotusentals motsatte sig själva idén med en ledare? Och om Tawakul Karman av väst inte hade lyfts fram som en representant och förebild för Jemens kvinnor eller en kvinnokämpe, hade hon då haft det lättare i Jemen?

Husnia al-Kadri: En sak som verkligen chockade mig med västvärlden var deras plötsliga tystnad i genusfrågorna. Västländerna har alltid velat tala om genusfrågor, de har stundtals knuffat frågorna på oss, men så utan vidare var de helt tysta under Arabiska våren. Det fanns människor och nätverk i väst som stödde den jemenitiska kvinnokampen men de mäktiga glömde bort att ge oss sitt stöd. Hillary Clinton är en av dem. Och det finns fler som talar om vikten av genusperspektiv i sina länder men när det kommer till Jemen vill de inte lägga sig i. Under Arabiska våren brydde de sig bara om anti-terrorismfrågorna. Väst ser nu enbart till problemen med al-Qaida, andra problem struntar de i. USA ser efter sina egna intressen och de tycks inte veta vad de vill göra med Jemen i framtiden. Förra året följde Europa USA i allt. Det var en chock att se att länder som talat om ”bemäktigande av kvinnor” och utbildning också för kvinnor plötsligt backade. De backade just när det gällde.

Antelak al-Mutawakel: När man påpekar det för diplomaterna tar de genuskonferensen som exempel och säger att vi bara bråkar och därför kan de inte stödja oss.

Husnia al-Kadri: Vi ska inte tala med en röst. Vi har fler röster! Och apropå det du säger Tanya, jag tror västvärlden gav Tawakul Karman fredspriset som en kompensation för att man inte stödde oss. Men, vi förväntade oss mer av Väst. Vi vill inte att en kvinna görs till symbol. Visst är vi glada att ha Tawakul Karman men hon representerade aldrig oss jemenitiska kvinnor. Hon är en röst som talar till USA och Europa, inte till oss. Priset tillfredsställde amerikaner och européer. De kände sig stolta och upplevde att de stödde oss. Men detta är blott ett bedrägeri och folket tror felaktigt att deras länder stödjer kvinnor i tredje världen.

Antelak al-Mutawakel: Vi vill ha med alla slags kvinnor i revolutionen och kvinnokampen, inte bara en. Kvinnor har alltid gjorts till symboler. De har symboliserat länder och kamper många gånger förr. Västvärlden gjorde Tawakul Karman till en symbol i sin egen tradition. De använder henne stereotypt, hon blev ett med Revolutionen. Och så länge som kvinnor är symboler är de gudinnor snarare än människor som har behov. Detta är vad vi feminister har påpekat. Vi vill inte ha stereotyper. Vi vill bli sedda. Vi vill att man ser oss som kvinnor, som mänskliga varelser, inte som gudinnor. Vi vill komma till liv. Vi vill att vår vardag synliggörs.

Bilkis Zabara: Vem var det som gjorde Tawakul Karman till symbol för Jemen, Revolutionen och kvinnokampen? Inte var det vi jemeniter. Vi undrade varför hon blev allas och alltings ansikte. Det kom utifrån.

Tanya Holm: På vilket sätt gynnar det västländerna att Tawakul Karman blir en symbol?

Husnia al-Kadri: Väst förväntar sig att Muslimska brödraskapet tar och behåller makten i arabiska vårens länder. Av den anledningen är det viktigt för dem att bygga en bro till dem. Väst gjorde det genom att ta en av islamisternas kvinnor och upphöja henne. De ville skicka ett meddelande till dem, ”vi vill, eller kanske snarare ’vi kan’, samarbeta med er”. Men genom att ta Tawakul Karman svek de majoriteten av Jemens kvinnor. Detta är mina ord och jag säger att islamisterna för kvinnor bak i tiden. Vi ser det mycket tydligt i Jemen där en av deras kändaste läromästare stått på demonstrationsscenen och frågat revolutionens kvinnor ”varför gör ni kvinnor såhär och såhär, det är inte islamiskt”. Men vad bryr sig västvärlden? Väst ser hellre efter sina egna intressen än våra.

Tanya Holm: Bilkis, finns det något du tycker behöver läggas till detta samtal om Jemens uppror och vad det betytt för kvinnorna, eller om gulfstaterna och västvärldens påverkan på Jemen?

Bilkis Zabara: Jag vill passa på att ta upp en sak som upprör mig. Jag var nyligen på en kvinnokonferens i Europa som bjudit in folk från Mellanöstern och Nordafrika. Där fanns trettio till fyrtio deltagare från Jordanien och Marocko. Och flera kom från de andra länderna. Jag var den enda jemeniten på hela konferensen. Det gör mig upprörd. Jag förstår inte varför bara en av oss hade bjudits in från Jemen när så många var inbjudna från de andra Mena-länderna.

Antelak al-Mutawakel: Det beror på att de har fördomar om oss.

Husnia al-Kadri: De tror inte på våra förmågor. De behöver representanter från de olika länderna. Jemeniter kan inte något, tänker de. Alltså är det ingen idé att bjuda in fler än en. Jag känner väl igen det som du tar upp Bilkis. På genuskonferenser bjuder de alltid in många från Libanon. Jag är enda jemeniten. Och människor förvånas alltid över när det är min tur att föreläsa. Jag önskar att de inte blev förvånade eller imponerade. För jag vet att jag kan mycket, ibland mycket mer än fler av de andra deltagarna. Världens första drottningar fanns i Jemen. Vi hade drottning Arwa, en stark kvinna, under en svår islamisk tid. Varför är det så att vi jemeniter, och särskilt vi kvinnor, nu undermineras?

Antelak al-Mutawakel: Därför att världen ser oss som obildade och fattiga. Men också obildade och fattiga kan tänka och tycka. Också ett obildat och fattigt folk har intressen som behöver formuleras och föras fram.

Tanya Holm: Ni för onekligen en kamp på flera plan. Jemens feminister och genusforskare tycks ha inte bara det egna samhället att ta itu med utan också en mäktig omvärld som spökar i bakgrunden. Vem vill nu ge sig på att säga några avslutande ord, gärna med en blick mot framtiden?

Bilkis Zabara: Vi fortsätter att hoppas på och kämpa för en bra förändring, för Jemen och jemeniterna. Och för alla som för en kamp i sitt land.

Kvinnorna i Jemen förväntas av västmakternas företrädare, till skillnad från männen, vara överens innan de får en plats vid förhandlingsbordet.