Lovisa:

Den sovjetiska politikern och diplomaten Alexandra Kollontay (1872-1952) skrev – i både politiska visionära och i skönlitterära mer utforskande texter – om kärleken och sexualiteten som potentiellt samhällsomvandlande krafter. Kollontay menade att synen på kärlek och sexualitet skulle förändras och förbättras i det radikalt annorlunda framtidssamhälle som hon drömde om.

I det samhället skulle människan lägga sin tid och sina krafter på att arbeta för det gemensammas bästa; alla barn skulle vara allas angelägenhet; och sexualitet och kärlek skulle bli frigjorda från det utestängande/innestängande tvåsamhetsprojekt och de ojämlikheter som det borgerliga äktenskapet innebar. Under denna tid, 1800-talets slut och 1900-talets början, talades det också i Sverige om ”Den Nya Kvinnan” som skulle komma

.

Kollontays idéer om kärlek och sexualitet diskuterades både av feministerna kring tidskriften Tidevarvet och av sexualupplysaren Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen i Arbetaren och av arbetarförfattaren Moa Martinsson. I stort menade de svenska rösterna att Kollontays idéer var alltför mekaniska, rationalistiska och kollektivistiska. Men samtidigt förde man i mycket gemensam sak med den sovjetiska visionären: gällande syn på abort, skilsmässa, preventivmedel och kvinnans rätt till arbete.

Jag tänker på Kollontays, kanske utopiska, framtidsförhoppningar när vi över kaffekoppar pratar erfarenheter och prövar tankar om kärlek(ar), längtan, drömmar och verklighet. I samhället pumpas det ut och cirkulerar det dröser av rätt hopplösa föreställningar om kärlekens plats i livet som en del av ett individualistiskt lycko-projekt (reklamen: förverkliga-dig-själv-genom-renoverat-hem-vackra-kläder-kroppen-karriären-tvåsamheten-semestern-barnen-det-viktiga-är-inte-hur-det-känns-utan-hur-det-verkar-och-strunt-i-konsumtionens-globala-konsekvenser, i klarspråk: de ”skitdrömmar” Nina Björk kritiserat) som är både snävt och kvävande. Samtidigt har mycket hänt de hundra år som gått sedan Kollontay propagerade för en friare sexualmoral och den verklighet vi prövar oss fram i ser annorlunda ut.

I det Stockholm vi just nu möts i finns åtminstone öar/rum och sammanhang där friare/andra normer existerar, och jag funderar på vad som är annorlunda och vad som är likt? Är känslorna sig lika? Vi pratar om ensamhet i närhet intill någon och om den (kanske enklare?) begärsbefriade kärleken. Varför är vissa kärlekar enklare? Oavsett om man valt bort stängd tvåsamhet kanske det där ”antingen-eller-hotet” att väljas bort, att ratas, ändå följer med begärskärleken? Har det med löftet att göra, det löfte som du skrev om i din Hannah Arendt-text Tintin, det som ändå lovar respekt och ett slags bekräftande seende även om begäret tar slut, om kärleken förändras eller upphör? Att det är svårt att vila i det löftet? Och den dränerande ensamheten nära intill någon som vi längtar efter, jag funderar på vad kärlek egentligen är och på kärleksbegreppet.

Alexandra Kollontay skrev om Eros och det var också Eros som Platon utforskade i de olika dialogerna i Gästabudet. Traditionellt ställs Eros som en självisk och begärande kärlek i kontrast till Agape, den inom teologin självutgivande kärleken. Jag skulle vilja ha ett vidare kärleksbegrepp, ett mer dynamiskt, ett begrepp som rymmer många slags kärlekar och där kärleken också ges utrymme att förändras.

Är inte kärleken ett samtal? När vi diskuterat kärleken till texter, filosofer och tänkare, består samtalet av alla orden, de skrivna och det de väcker i oss, tankarna i gensvaret. Mellan varandra i våra ”kött-och blod-relationer” består kanske kärlekssamtalen ibland av ord, ibland av andra sorters språk, kroppens så klart, men också mer än så? Och den (hotande?) tystnaden, när den vi längtar efter vänder sig bort, vad består den av? Den som är frånvaron av samtal och av omfamning? Vad gör den med oss? Och vad kan vi göra med den? Ibland kanske vi behöver våra egna rum?

Angelica:

Ja, ibland talar vi med ord och ibland med andra sorters språk. Våra kärlekssamtal består av det språk vi uttrycker med symboler, av det språk vi uttrycker med kroppen men också mer än så. Vi talar också (genom) tystnad. Genom det språk som inte är något språk. Det språk som du talar när du inte talar med mig, när du inte omfamnar mig. Kanske behöver vi våra egna rum, undrar du. Kanske behöver vi ett gemensamt rum, frågar jag mig.

Hur ska jag kunna ta på dig när du inte är här? Vi måste finna ett gemensamt språk att tala då våra kroppar inte tillåts att tala med varandra. På grund av distans? Ja, på grund av distans. Din tystnad är så öronbedövande att jag vill be dig vara tyst. Allt är bättre och inget är värre än den (hotande) tystnaden, än språklösheten. Tala (med) mig!
Men vi behöver den också, tystnaden. Vi behöver kanske bara lära oss att vara tysta tillsammans. Kanske kan tystnaden utgöra det (gemensamma) rum vi eftersträvar, Lovisa.