Kapitel 6
: Vila i frid

I skolan träffade jag en flicka som hette Viktoria. Viktoria och jag kom bra överens och ibland så fick jag följa med henne hem efter skolan. Hemma hos Viktoria luktade det alltid städat, hennes mamma var lite äldre än min, hon verkade vara ganska sträng men samtidigt så godhjärtad. Ibland önskade jag att Viktorias mamma var min mamma, speciellt då jag kom hem till en lägenhet med folköl på hela köksbordet och neddragna persienner i varje rum. Då kunde jag tänka på Viktorias mamma, hon drack säkert aldrig folköl. När jag en dag låg i soffan och fantiserade kom mamma in och såg på mig.

– Vad tänker du på, frågade hon med en viss kaxighet i rösten.

– Ingenting… svarade jag tyst och kände mig på något vis lite rädd för mamma.

Mamma fortsatte att stirra på mig, jag låg helt blickstilla i soffan och rädslan kröp sig på mig. Rör jag mig ens en centimeter skriker hon på mig. Jag kände att jag måste ha gjort något otroligt fel, för mamma verkade vara arg. Men hon bara stirrade på mig, hennes blick var tom, jag visste inte om det var ilska hon hade i blicken för den sa mig ingenting, men ändå så gjorde den mig otroligt illa till mods. Mamma begav sig sen vidare in till köket där jag hörde hur hon pratade med sig själv. Hon kom sen tillbaka in till mig och såg på mig med samma blick som tidigare.

– Du är inte hungrig va, frågade hon och la sina armar om sig.

– Jo… eller… jo, lite… svarade jag som var förvånad över hennes fråga, klockan var snart nio och vi hade inte ätit någon middag.

Mamma rullade med ögonen och suckade, sen gick hon tillbaka in till köket och fortsatte att prata med sig själv. Hon kunde vara sådär ibland mamma, bete sig som om jag var ett projekt som hon inte längre orkade avsluta och då gav hon mig den där tomma blicken som jag aldrig visste vad den betydde.

Mamma var lycklig när Pål var hemma, men hon la inte lika mycket märke till mig längre. Hon verkade verkligen försöka lägga tid på mig, men det verkade som om hon var trött på att försöka. Pål läste för mig varje kväll, alltid var det Bamse. Han läste med så roliga röster, där låg vi och skrattade medan mamma gick runt och städade. Ibland så var hon också med, då låg vi allihop i min barnsäng och skrattade så vi grät. Jag älskade de där stunderna, då kändes det som om vi var en riktig familj, även fast jag inte med klarhet visste vad en riktig familj var.

En natt var Pål magsjuk, jag vaknade mitt i natten av att han hostade högt och av att mamma ropade på honom.

– Snälla älskling, lämna inte mig ropade hon gång på gång.

Jag låg till en början knäpptyst i min säng och var livrädd för vad jag skulle möta, jag ville inte gå in i deras sovrum och se var som försiggick. Länge låg jag med ansiktet i huvudkudden och kände hur den blev blötare och blötare. Jag föreställde mig alla möjliga scenarier som skulle kunna pågå i rummet bredvid. I min fantasi låg Pål på golvet täckt av en mörk skepnad. Men när jag sen hörde att Pål spydde, så började jag lugna ner mig. Jag bestämde mig för att hjälpa till och smög mig in till deras dörr, men jag möttes av något mer fasansfullt än vad jag kunde ana.

Pål låg böjd över sängen med ena armen på golvet, överallt var det spyor, hela han var täckt av dem. Mamma höll sin hand på Påls rygg och grät samtidigt som hon gång på gång bad honom att inte lämna henne. Jag stod kvar i dörröppningen helt knäpptyst och ångrade mitt beslut att lämna rummet. Det jag såg var fasansfullt och ingen la ändå märke till mig. Inga ord kom fram när jag öppnade munnen och mina ögon fylldes med tårar trots att jag inte hade någon som helst aning om varför det jag stod och stirrade på var sorgligt. Jag kände mig otillräcklig, jag ville så gärna hjälpa till, bära den här bördan för min mamma men jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag skakade till och ropade till slut på mamma men fick inget svar.

– Mamma! ropade jag ännu en gång men hon hörde inget.

Pål ramlade sedan ner i spyorna och mamma sprang upp mot telefonen, hon stannade när hon såg mig. Stod helt blickstilla och bara stirrade på mig, hennes blick var inte tom längre, den bar på så mycket sorg. Hennes blick blev sedan skamfull och hon släppte min för att springa in till telefonen och ringa larmcentralen. Jag gick in till Pål, satte mig bredvid honom och klappade honom på ryggen så som jag sett mamma göra.

– Snälla… lämna henne inte, viskade jag innan jag kände hur mamma bar upp mig och satte mig på soffan och satte på teven.

– Vänd dig inte om, sa hon innan hon gick tillbaka till rummet där Pål var.

Det dröjde inte länge innan hela lägenheten var full av polis och sjukvårdare, en kvinnlig polis kom in till mig och tog mig på benet. Jag gav henne en snabb blick men fortsatte sedan att titta på det som spelades på teven.

– Din pappa kommer bli bra sa hon tyst.

Jag vände mig om och såg hur en liksäck bars ut på en bår och insåg att Pål var död, men pappa skulle bli bra, det hade ju polisen sagt. Mamma satt ner på knä och skrek samtidigt som hon grät, jag har aldrig sett någon vara så ledsen som hon var. Jag satt bara knäpptyst och stirrade på teven framför mig. Jag måste ha suttit där länge men efter ett tag lyfte någon upp mig. Jag var fortfarande tyst, helt förlamad, såg på personen och insåg att det var pappa. Han pussade mig på mina kinder och höll i mig hårt. Gav mig sedan till farfar som stod utanför ytterdörren.

– Han är död, hörde jag hur mamma sa.

– Det här var droppen, fattar du det? Du ska aldrig mer få henne. Svarade pappa.

Sen åkte vi. Vi satt i bilen och jag satt bredvid farmor som försökte få mig att prata, men jag fick inte fram ett ord. Jag var i chocktillstånd.

Jag fick sen reda på att pappa hade gått till rätten för att kunna få vårdnaden om mig, han hade verkligen ansträngt sig för att få full vårdnad. Till en början hade han planerat en delad vårdnad men eftersom mamma rymde med mig utan att säga någonting till pappa bestämde han sig för att få ha mig för sig själv. Han visste att mamma inte var i något bra skick att vara en bra mamma just då men han hade aldrig anat att det skulle vara så dåligt som det faktiskt var. Han hade letat förgäves efter mig när mamma och jag försvunnit. Inte kunde han ana att hon tagit mig hela vägen till Göteborg utan att säga någonting. Han hade frågat alla våra förra grannar, han hade gått förbi mammas jobb och talat om för dem hur det stod till, men ingen hade någon aning om var min mamma kunde befinna sig. Efter två och en halv månad hade han träffat en bekant till mamma som berättat om hennes förhållande till Pål och då hittade han oss. Gången han ringt mamma hade han varit bestämd.

– Jag ville bara att du skulle veta att jag vet var du är och att jag kommer gå till rätten för att få vårdnaden om Alice.

Mamma hade inte svarat på det lika klart som pappa lagt fram det, hon agerade som en tonåring och började bråka med pappa utan att tänka på vad det skulle få för konsekvenser. Sedan hade pappa gått till mitt gamla dagis och bett fröknarna vittna om att mamma inte var kapabel till att vara mamma just då och det hade de gått med på. Strax därefter hade pappa fått klartext, han skulle få full vårdnad. Det här vågade han inte säga till mamma, ifall hon då skulle rymma ännu längre med mig. Istället hade min farfar då åkt dit för att ge mamma en chans att utan bråk eller liknande lämna över mig, men hon hade vägrat. När Pål sedan dog hade mamma inget val, hon insåg att det här kanske inte var rätt tid för henne. Hon skulle inte kunna vara den mamma hon ville vara och hon hade då ringt pappa och bett honom hämta mig. Och det gjorde han, bakfull hade han satt sig i sin bil och kört lite för snabbt hela vägen till Stockholm utan ett stopp.