Schlagern har tystnat i Azerbajdzjan. Journalisterna åkt hem. Nu ska landet införa en socialtjänstlag.

– Vi har lång väg kvar, men för de azeriska kvinnornas skull måste vi bygga upp den sociala sektorn, säger kvinnorättsaktivisten Nabat Ganiyeva.

– Många azeriska kvinnor arbetar i andra människors hem, tar hand om äldre och städar. De är helt oskyddade, får sällan ut den lön de skulle haft – ingen pension, inga skatter kommer in till staten. Jag önskar att dessa anställningar hamnar på en statlig eller kommunal nivå.

Hon var med och grundade Association for the Protection of Women’s rights (APWR), som nyligen besökte Sverige för att se hur polis, socialtjänst och kvinnojourer arbetar.

– Vi är mest nyfikna på att se hur sociala myndigheters samarbete med ideella organisationer ser ut. Sverige har lång erfarenhet av sådant samarbete, i Azerbajdzjan måste vi bygga upp ett grundläggande system, säger Nabat Ganiyeva när vi ses i Stockholm tillsammans med tolken Maria Myhrman från partnerorganisationenKvinna till Kvinna. De har precis besökt polisen i Solna.

– Det är en lång väg kvar för Azerbajdzjan. Mentaliteten är annorlunda där, en annan syn på samarbete mellan stat och frivilligorganisationer. Men jag är inspirerad. Även om jag inser att flera års arbete väntar. Vi kommer att besöka fler länder för att se hur de byggt upp sin socialtjänst.

Siffrorna för jämställdheten i Azerbajdzjan är dystra. Parlamentet består av 16 procent kvinnor. En hög siffra för Södra Kaukasien, fast låg med ett världsperspektiv, som Kvinna till Kvinna konstaterar i sin årsredovisning.

– Problemet är att valen inte är öppna, inte rättvisa och domstolarna inte oberoende. Inför valet uppmanar vi alla att även om de inte vill rösta fram en kvinna så i alla fall välja ledamöter som tänker själva och inte är statens marionetter, säger Nabat Ganiyeva och sträcker fram en folder över konferensbordet. Förstasidan pryds av hennes allvarliga ansikte framför en azerbajdzjansk flagga.

– Den delade jag ut när jag kandiderade i parlamentsvalet år 2005. Jag blev inte vald. År 2015 är det inte otänkbart att jag kandiderar igen, även om APWR har fint samarbete med de 21 kvinnor som i dag sitter i parlamentet. De lyfter våra frågor.

Är det ofarligt att arbeta med kvinnofrågor i Azerbajdzjan?

– Ja, nu. De första åren var det inte det. Då trodde makthavarna att alla organisationer ville ta över makten. Så även vår. Då var det svårt. I dag har staten respekt för oss och bryr sig om vad vi säger.

Hur kommer det sig?

– Vi har arbetat i många år och vi har arbetat väldigt hårt. Staten har insett att vi försvarar de rättigheter som faktiskt kränks. Regeringen och presidenten vet att om staten kränker rättigheter för de kvinnor APWR arbetar med så har vi resurser att hålla presskonferenser.

APWR har 120 000 medlemmar, 43 lokalavdelningar och 13 resurscenter spridda över landet för kvinnor och andra organisationer. Den ingår som en av den handfull azeriska organisationer som varje år åker till Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg med rapporter om läget i Azerbajdzjan.

– Det vet presidenten och det vet regeringen. Att nå ut, att ha kanalerna ut i Europa, ut i världen, är en maktfaktor. En förutsättning för oss att kunna förändra. Vi är respekterade i Azerbajdzjan.

Kvinna till Kvinna skriver på sin hemsida att Azerbajdzjan på pappret är en så kallad flerpartidemokrati, men ”flera människorättsorganisationer klassar Azerbajdzjan som en auktoritär stat där president Ilham Aliev enväldigt styr”. Internationell press rapporterade om tvångsförflyttningar och rivna hus för att göra plats för Kristallpalatset i huvudstaden Baku, där Eurovision Song Contest hölls i våras. Artisten Loreen lyfte frågan om mänskliga rättigheter i landet när hon besökte demokratikämpar.

– De flesta ditresta journalister gjorde ett bra arbete. De visade upp landet också utanför festivalen. Det är viktigt att lyfta fram allt det som inte är bra. Samtidigt kände landet stolthet och glädje över Eurovision. Det var roligt att det kom folk från olika länder och alla verkade glada som var där. Sen var det var en bra låt som vann, helt rättvist, säger Nabat och ler. Hon såg finalen på teve hemma i soffan, eftersom en biljett kostade 200 euro

.

Men blev det bättre i landet politiskt efter Eurovision och vad har hänt när journalisterna lämnat landet och tv-kamerorna slocknat?

– Ja, man får nog säga att staten på något sätt försökte kompromissa, med tanke på hur den brukar agera. Oppositionen tog tillfället i akt och ställde krav, till exempel att alla politiska fångar skulle släppas innan Eurovision. De släpptes inte innan, men däremot under USA:s utrikesminister Hillary Clintons besök efter Eurovision släpptes en politisk fånge som pluggat i USA. Ju mer kontakter landet har med Europa desto bättre är det.

Azerbajdzjan utgör ihop med Georgien och Armenien Södra Kaukasien. 1991 förklarade sig Azerbajdzjan självständigt från Sovjetunionen. En azerisk folkfront växte fram och ur den sprang kvinnoorganisationen APWR. Nabat Ganiyeva var en av grundarna. I dag ger APWR rådgivning och utbildar i kvinnors rättigheter.

– APWR är en organisation av starka viljor! Det krävs mycket av ordförande Novella Jafarova att hålla ihop denna samling där alla vill vara chefer. I alla frågor. Ha ha!

APWR:s grundläggande hållning är att om kvinnor får en bättre utbildning och större ekonomisk frihet kommer saker som trafficking och mäns våld mot kvinnor antagligen minska.

– Vi blir ofta väldigt förvånade över hur oerhört koncentrerade internationella fonder och bidragsgivare är på att satsa pengar för att bekämpa trafficking eller mäns våld mot kvinnor i hemmet.

Är det inte bra?

– Trafficking och våld i hemmet måste bekämpas. Men vi anser att bidragsgivarna också bör hitta grunden till problemet. Rötterna är ofta arbetslöshet och låg utbildning. Inte så att alla måste gå på universitet men alla måste ha grundläggande information om sina rättigheter, inte minst kvinnor på landsbygden, säger Nabat Ganiyeva och tillägger att egen försörjning är en viktig del på vägen mot självständighet.

– Är kvinnan relativt materiellt oberoende av sin man skulle det underlätta om hon ville lämna honom. Internationellt stöd borde riktas mot att uppmuntra kvinnor som vill starta företag. Det skulle inte ta bort allt våld mot kvinnor, inte alls, men det skulle underlätta för kvinnorna att få fria liv. En man kan resonera ”var ska hon ta vägen? Jag kan göra vad jag vill”, men står hon på egna ben har han inte den makten över henne.