Här sitter jag. Långt hemifrån i den sydöstra delen av Spanien, där jag växte upp. Klockan är tre på eftermiddagen, maten står på bordet ute på balkongen, och medan vi tar plats för att inta måltiden dånar nyheterna från teven i vardagsrummet. Ämnena är de vanliga under den senaste tiden. Nyheter om att regeringen har beslutat om ännu flera besparingar blandas med ännu dystrare nyheter om Spaniens finanskris och det helvete som landet upplever just nu.
Mitt i allt detta, det vanliga, det man har vant sig vid, hör jag namnet Baltasar Garzón nämnas. Ja, hjälten, den baktalade domaren som skakade om det internationella rättssystemet när han satte dit Augusto Pinochet för sina övergrepp under tiden som Chiles diktator. Samma Baltasar Garzón som vågade visa att ingen gick fri från sina skulder till de efterlevande under långvariga diktaturer och förtryck i Latinamerika, eller i världen heller för den delen. Samme man som satte mänskliga rättigheter på den internationella agendan. Inte som tomma ord, utan som slagkraftiga löften om att internationella lagar var till för att följas. Oavsett var i världen du befann dig. Oavsett var i världen du var född. Oavsett var i världen en viss dåre kom på tanken att kränka de, av födseln, ärvda rättigheterna.
Sekunder efter nämns Julian Assange också. I samma nyhet. I samma veva. Jag lyssnar förundrad på hur tevekommentatorn tillkännager att Garzón ska leda Assanges försvar framöver. Att de har träffats på Ecuadors ambassad i Storbritannien. Jag hör hur de säger att Garzón är väldigt orolig för just den här människans – Assanges – fysiska och psykiska hälsa om den här processen fortsätter från Sveriges sida.
Evigheters väntan
Jag måste ju erkänna att det inte är första gången som något eller någon jag har sett upp till faller pladask, töms, och lämnar bakom sig den där känslan av att ha blivit lurad... igen. Det händer nu. Hur? Den här mannen? Min Don Quijote! Jag har stått bakom hans kamp, hans vision, hans ideal. Försvarat den, och beundrat den.
Jag frågar min mamma. Hon sitter bredvid mig. Jag frågar henne om hon har hört något om det här. Om Assange. Om vad han har gjort och om varför Sverige vill få honom överlämnad för ett förhör. Hon svarar, lite tveksamt, att hon inte vet så mycket. Annat än att Sverige vill få tag på honom för att han påstås ha ofredat två kvinnor, men att i slutändan så är det USA som vill hämta honom från Sverige, för något som heter Wikileaks? Och hon frågar: Vad är det?
Plötsligt slår det mig. Slaget är förlorat sedan länge. För de här kvinnorna. Ja, de vars fysiska och psykiska hälsa inte kommer att riskeras, utan redan har riskerats. Det är de som måste leva med vad de genomlevde. Det är de som måste leva med olika stämplar och uppfattningar om hur de är eller inte är. Det är de som får vänta, i evigheter av allt att döma, på att rättvisa ska skipas för deras del.
Kunde verkligen inga löften ges?
Assange har blivit obekväm för Storbritannien. Och jag börjar misstänka att det kanske är vad de svenska myndigheterna är rädda för. Att få Assange på halsen och knipan han skulle representera i det internationella sammanhanget. Varför kan man inte lämna garantier åt honom på att han inte kommer att överlämnas till USA om han skulle förhöras på svensk mark?
Kan inte en stat ge sådana löften? Varför har inte de här kvinnornas upplevelser och rättigheter uppmärksammats mera utanför Sveriges gränser? Har inte Sverige, som stat, totalt misslyckats i att försvara två av sina medborgare, i att kämpa för deras rättigheter? Eller kan det vara så, att så länge Assange inte sätter sin fot på svensk mark är man i en bekväm position?
Besvikelsen kvarstår. Garzón, min forna Don Quijote, väljer att kämpa för ”mänskliga rättigheter” genom att försvara Assange. Ty, hans fysiska och psykiska hälsa är i fara. Stackars Assange. Under tiden väntar två kvinnor – Miss A och miss W som de omnämns i spansk media. De väntar fortfarande på att deras ”mänskliga rättigheter” också ska försvaras. På riktigt.
Garzón: Esta vez, elegiste la causa equivocada.
