För mig förblir drevet kring min avhandling en bekräftelse av avhandlingens viktigaste tes: När jag undersökte skillnaderna mellan prostitutionsdebatten i Tyskland och Sverige, var en av mina viktigaste slutsatser att den tyska prostitueraderörelsen har tydliga anti-auktoritära drag, medan den svenska debatten har en jämförelsevis auktoritär prägel. Argumenten och tonen med vilken Jenny Westerstrand bemött mitt arbete illustrerar detta väl.

En öppen debatt främjas inte av att meningsmotståndare avfärdas som oetiska. Om samtalet verkligen ska vara kritiskt måste deltagarna tillåta även de röster som inte bekräftar den egna världsbilden. Jenny Westerstrand däremot fortsätter sina ansträngningar att tysta den som inte tycker rätt. Målet verkar härvid helga medlen.

Att tillskriva den feministiska våldsforskningen betydelse för sexköpslagens tillkomst är enligt Jenny Westerstrand att göra ”köttmos av svensk sexualpolitisk historia”. Men det var inte jag som först berättade historien om våldsforskningens inflytande på den svenska prostitutionspolitiken, utan det var Eva Lundgren och Jenny Westerstrand själv som beskrev forskning om mäns våld mot kvinnor som en av sexköpslagens inspirationskällor. Med den feministiska våldsforskningen ”i ryggen hade politikerna plötsligt helt nya instrument för att förstå komplexiteten […] i prostitutionen”, skrev de i rapportenVåldets offer vårt ansvar som publicerades av Brottsoffermyndigheten 2003.

Jag var mycket förvånad när mitt försök att belägga Jenny Westerstrands tidigare tes sedan anmäldes för ohederlighet av just Jenny Westerstrand. Men jag läste hennes argument och tyckte att vissa av hennes plötsliga invändningar var rimliga. Jag tycker fortfarande att min avhandling beskriver sexköpslagens historia väl, men det jag lärt mig sedan dess, till exempel av Westerstrand och Josefina Erikson, har naturligtvis ökat min förståelse ytterligare.

Jag har aldrig betraktat min avhandling som det sista ordet om sexköpslagens historia, utan som ett bidrag som kan utvecklas och nyanseras av mig och andra i framtiden. Men tyvärr har jag aldrig kunnat föra ett samtal med Jenny Westerstrand om våra bidrag, då hon avfärdat hela min forskning som fusk och lögn. Oavsett hur ofta jag förklarat mig.

Nu fortsätter Jenny Westerstrand att insinuera att jag har en politisk agenda och inget vetenskapligt förhållningssätt. Samtidigt som Jenny Westerstrand kritiserar meningsmotståndare för ”vulgariseringar av debattens ståndpunkter” tillskriver hon mig dessutom en banal ståndpunkt som jag inte har och aldrig har yttrat. Jag tycker inte såsom Jenny Westerstrand påstår att ”’Radikalfeminister’ är dumma – ’sexarbete’ är inte dumt.” Jag erkänner en viss frustration över åtminstone vissa radikalfeminister. Jag gillar inte svart-vit tänkande helt enkelt. Därför har jag aldrig hävdat att prostitution borde kallas för ”sexarbete” och jag har aldrig uttalat mig kring huruvida prostitution är ”dum” eller inte. Jag kan se nyanser.

Syftet med att tillskriva mig en sådan naiv världsbild tycks vara att utesluta mig ur samtalet om den svenska sexualpolitikens historia. Men jag ska inte uteslutas på grund av att jag är en dålig forskare. Min avhandling har aldrig fällts för någon ohederlighet, tvärtom har jag (likt Jenny Westerstrand – som inte heller hon är marginaliserad eller förfördelad) fått nya forskningspengar.

Jag tror att det är på grund av att min världsbild skiljer sig från hennes som Jenny Westerstrand blivit så arg på mig. Jag tycker bland annat att alla sexsäljare borde få möjlighet att yttra sig om och påverka de saker som direkt berör dem, medan hon förklarar i ovannämnda artikel varför åtminstone vissa prostituerade borde uteslutas ur samtalet om prostitution. Jag tror att det är på grund av min människosyn, som hon har ifrågasatt min forskning och försöker att omöjliggöra och tysta mig.

Min världsbild påverkar självfallet min forskning, såsom Jenny Westerstrands påverkar hennes. Vi har olika perspektiv och skulle kunna komplettera varandra. Om hon tillät ett kritiskt samtal.