Politik och musik hör ihop. Det framgick tydligt på den nya festivalen Stockholm Music and Arts. Flera av artisterna på scenen är kända för sitt politiska engagemang och ägnade en del av konserttiden för att yttra sina åsikter. Men kanske framförallt: kvinnor brukar inte vara överrepresenterade på en festivalscen – såvida den inte kallas kvinnofestival eller något liknande.
Festivalen börjar lite försiktigt och det känns i luften att besökarna väntar på kvällens artister. Vädret är lynnigt, i ena stunden medelhavshetta och i andra stunden ett skyfall. Frida Hyvönen konstaterar ”det ser fint ut” när regnet kommer och fortsätter så gott hon kan medan hon får se sin publik springa iväg för att ta skydd. Det är synd för Fridas röst och hennes pianospel är bra som alltid men det tar inte fart förrän i slutet när Terribly Dark kommer och då är hälften av besökarna bortsprungna, medan den andra hälften står kvar iförda plastponchos.
Efter skyfallet stabiliseras vädret och festivalen har bjudit på varma och soliga sommardagar. Det är mäktigt att vara med på en festival som lockar till sig människor från olika generationer. Känslan ”alla är där” infann sig – kändisar, Pride-deltagare, tonåringar, propra par i 60-årsåldern, unga hipsters, äldre män som ser ut att ha levt ett hårt liv och så alla dessa Patti Smith-kopior i 40-årsåldern och uppåt. Snittåldern är hög och det är inte en vild chansning att en stor del av besökarna har gått på Jazzfestivalen (som också ägde rum på Skeppsholmen) tidigare år.
Det är med Patti Smith som festivalen börjar på riktigt. Patti Smith jobbar just nu med en uppföljare till Just Kids, en detektivhistoria samt en tredje bok som hon inte kan berätta om. Och så har hon varit på en sju veckors turné. På rösten hörs det ibland att fredagskvällen på Skeppsholmen är den allra sista konserten på turnén men det märks inte på hennes energi och utstrålning.
Patti Smith. Foto: Annika Berglund
Smiths nya album Banga är döpt efter Pontius Pilatus hund i den ryske författaren Michail Bulgakovs fantastiska roman Mästaren och Margarita. Titelspåret Banga är fantastisk och så även de andra nya låtarna men det är med Gloria, Because the Night, People Have the Power och Horses som konserten lyfter och allsången är ett faktum. En något överförfriskad (eller bara lycklig?) man skriker ”jättebra” med jämna mellanrum och kvinnor i alla åldrar dansar omkring mig och lyfter armarna i skyn.
Smith säger att hon tror att den unga generationen som växer upp inte vill se våld och att vi alla är ute efter samma basala saker som att känna trygghet. Sedan spelar hon People Have the Power. Hon visar även sitt stöd för den regimkritiska punkrockgruppen Pussy Riot som sitter fängslad i Ryssland: ”Befria Pussy Riot. Fråga Jesus, han hade förlåtit dem. Så släpp dem fria”, ropar hon och får det största jublet dittills på festivalen. 65 år gammal är Smith fortfarande pop, rock, poet- och punkdrottningen som visar att åldern inte har någon betydelse.
Tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester avslutar Antony and the Johnsons första dagen av festivalen med sin änglalika röst och sina fantastiska låtar. Lika stor del ägnas åt politiskt mellansnack. Den androgyna sångaren Antony Hegarty, iklädd en svart kappa, pratar lika gärna om feminism och om varför kvinnor borde ta över jorden som att sjunga. Han säger att han drömmer och fantiserar om en feministisk medvetenhet i politiken och att de skandinaviska länderna står som föredömen för alla andra sekulariserade demokratier i världen.
Han vill att äldre kvinnor ska ta över de höga posterna som äldre män alltid har haft företräde till. Män har alltid synts och styrt världen men haft viskande kvinnor bredvid dem som berättat hur de ska handla. Han ser gärna en omvänd ordning: männen ska viska till kvinnorna. Och så spelas passande nog en vacker cover av Beyoncés Crazy in Love. Att prata politik som artist kan ibland kännas konstlat men när vissa artister som Antony Hegarty och Patti Smith gör det så känns det äkta. Anledningen är att deras samhällsengagemang syns även utanför scenen; som i deras låttexter, i intervjuer och i deras sätt att bryta mot gängse normer.
Antony Hegarty. Foto: Annika Berglund
En annan av festivalens höjdpunkter är Laleh. Dels för att hon är ett musikaliskt geni och har så stor låt-repertoar, men kanske mest för att hennes musik förenar alla. Hon fick en ny (äldre) och bredare publik med ett visst TV-program och hon är numera lika folklig som Björn Skifs och kreddig som Robyn. Redan i öppningen med Vårens första dag har hon med publiken och sedan har hon dem i sin hand även när hon och bandet kommer av sig innan de gör en grym version av Invisible.
Under Snö tänds brinnande lanternor, det är verkligen magiskt att se dessa i den vackra sommarhimlen med fullmånen. Nämnda låt sjöng hon på minnesceremonin på Sergels torg i Stockholm efter tragedin i Norge och precis som då får jag rysningar. Rysningarna förstärks när efterföljande Some Die Young spelas, samma låt som hon sjöng på minnesceremonin i Oslo för några veckor sedan. Den låten har betytt mycket för de kvarlevande och de anhöriga. Det är just blandningen av allvar och lek som gör konserten så fin.
Mellansnacket känns spontant och hennes självdistans är oerhört charmig, exempelvis när hon avbryter sig själv i sitt flummande och förtydligar för publiken att hon har ett högt IQ eller när hon driver med känslan av att vara konstig och att ingen förstår henne. Laleh pratar kärleksfullt om sin gamla musiklärare Hasse som hade för korta byxor och ville att hon skulle börja spela piano (Laleh börjar sedan spela Hide away från första plattan som var den första låten hon lärde sig på piano).
Hon pratar om hur människan förstör miljön och spelar Samuel och stannar ofta upp och småpratar med de längst fram i publikhavet och säger att hon hoppas att aldrig bli så pass proffsig att hon bara kör på låt efter låt utan istället (precis som nu) pausar och njuter av den vackra vyn från scenen.
Och njuter – det gör hon verkligen. Hon dansar som en galning till covern Ängeln i rummet som är sista låten innan extranumren och i avslutande Bjurö klubb ser hon ut att aldrig vilja gå av scenen.
Den enda låten som låter lite trött denna afton är den stora hiten Live Tomorrow. Laleh är, precis som ovan nämnda artister, charmerande och karismatisk utan att vara inställsam. Hon utstrålar så mycket kärlek att man bara kan ta emot den och älska henne och musiken tillbaka.
Det här är en festival som bjöd på mer än fantastisk musik, den bjöd på artister som inte ber om ursäkt för sig själva även om de kanske inte alltid passar in i normen om hur kvinnor respektive män ska vara. Den bjöd på artister som pratar politik, inte för att de måste utan för att de så innerligt drömmer om en ny värld. Den bjöd på musik som förenar, oavsett kön, klass, etnicitet, sexuell läggning och ålder. Det känns passande att denna festival ägde rum under samma dagar som Pride. Och då kan man förlåta den sjukt undermåliga cheeseburgaren till ett ockerpris av 80 kr. Vi ses nästa år igen!
