Litterära transformationer från människa till djur är ett motiv med gamla anor, som inom en modern, nordiska kontext intressant nog ofta förekommer hos kvinnliga författare, och är mer eller mindre explicit kopplat till kvinnors behov av eskapism och skydd. I Aino Kallas novell ”Vargbruden” (1928) föredrar en ung bondmora att leva i frihet som varg framför stadgat med man och barn, och även i Brigitta Trotzigs korta novell ”Fjärilen och flickan” (1975) skildras hur en ung flicka som ska gifta sig istället transformeras till en fjärilspuppa.

Vid andra tillfällen är motivet mer explicit kopplat till samkönade sexuella begär, såsom i Monika Fagerholms novell ”Patricia Kanin” (1990), där Patricia förvandlas till kanin inte endast för att undkomma förväntade heterosexuella förbindelser, utan även för att den lesbiska komma-ut process som antyds blir henne övermäktig att hantera. Som ett slags urtext för samtliga dessa förvandlingar framstår det finska nationaleposet Kalevala, där den unga flickan Aino förvandlas till en fisk för att undslippa det äktenskap med en mycket äldre man som hennes bror har arrangerat.

Motivet människa-djur förekommer även i situationer där kvinnliga, litterära gestalter upplever ett behov av att skydda sig mot sexuella övergrepp och utnyttjanden.

Då ovälkomna närmanden hotar förvandlas den blott 14-åriga kvinnliga huvudpersonen i Monika Fagerholms roman Diva till en ”hundflicka” (1998) som morrar och visar tänderna. I en betydligt mer våldsam kontext förvandlas den gång på gång våldtagna flickan till en silverfisk i Sofia Rapp Johanssons fruktansvärda prosadikt Silverfisken (2005); ett tema som återkommer i annan form i samma författares roman Tills skulderbladen blivit vingar (2008).

Det finns även exempel på hur kvinnliga litterära gestalter utsatta för patriarkalt förtryck och våld inte direkt förvandlas, utan snarare orienterar sig mot relationer med djur istället för med människor; exempelvis i Maj-Britt Wigghs roman Jaget och fåglarna (2008) och Birgitta Trotzigs novell ”Björnen” (1975). Edith Södergrans dikt ”Jag är en örn” (1920) kan sägas fånga essensen i vad dessa förvandlingar gestaltar och eftersträvar, nämligen kvinnlig frihet, djärvhet och självständighet.

Men så vackert används naturligtvis motivet inte alltid, utan kan även syfta till att avhumanisera de kvinnliga litterära gestalter som går bortom moderna, västerländska normer om kön och sexualitet.

Detta sker exempelvis i Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen-svit (1930–35), där den lesbiska gestalten Bell skildras som såväl orm som vampyr – som det förefaller i efterföljd av August Strindbergs romaner Svarta fanor (1904) och En dåres försvarstal (1887-88). Även i Birgitta Trotzigs roman Dykungens dotter (1985) framstår den socialt avvikande och så småningom alltför sexuella, unga kvinnliga huvudpersonen emellanåt som någonting omänskligt, exempelvis en insekt.

Trotzigs roman är särskilt intressant, för här synliggörs hur kön och sexualitet samspelar med etnicitet i den litterära processen att bli djur eller människa. Fadern till dykungens dotter – dykungen själv – är svarthårig och hemlös, och hennes mor förefaller anse att hon har alltför mycket av honom i sig för att kunna iscensätta en lämplig och passande kvinnlighet. Samspelet mellan kön, etnicitet och mänsklighet syns även i P.O. Enqvists roman Kapten Nemos bibliotek (1991), där ”tattaren” Alfild blir en häst, samt inte minst i Amanda Hellbergs roman Styggelsen (2008), där en ung, svarthårig, kringresande flicka kidnappas och låses in i en bur som ett djur i åratal. Men denna unga flicka har även en sällsynt förmåga att kanalisera döda människors andar, och, som det visar sig, hundar! Här ligger hon nära August Strindbergs fruktansvärda roman Tschandala (1897), i vilken en ”zigenare” förvandlas till en hund.

Motivet människa-djur kan således användas dels som en strategi för de litterära, kvinnliga gestalterna i modern tid att utmana konventioner och normativa förväntningar kopplade till kön, men även som ett normativt instrument för att disciplinera och utdefiniera det som avviker.

I vissa skildringar kopplas ”djurskapet” till psykisk ohälsa, såsom i Sofia Åkermans Zebraflickan (2004; där detta är en självbeteckning som snarast blir en identitet), och Maria Hedes ”anorexiaroman” Evelyn spöke (1987), där hungern vid ett tillfälle förvandlar huvudpersonen till en varg. Men även här kan djurblivandet användas i positiva syften, som i Majgull Axelssons roman Aprilhäxan (1997), där att bli en fågel innebär möjligheter till livskvalitét och delaktighet för romanens svårt handikappade och sängbundna huvudperson.

Intressant att notera är att motivet på 2000-talet viss del innebär en strävan efter att inte endast frigöra kategorin ”kvinna”, utan snarare ifrågasätta och gå bortom den könsbundna, mänskliga ordningen överhuvudtaget. Detta signaleras i exempelvis ”hästflickans” strävan i novellsamlingen Perversioner (2003), samt inte minst i Eli Levéns ”sälflicka” i Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats (2010).