I mars fick Anwar Ali frågan om hon ville medverka i Seven under Malmöfestivalen. Genom att göra sin karaktär Hafsat Abiola både på arabiska och svenska blev hon en länk mellan de båda föreställningarna.

Att tacka ja var självklart:

– Det är en av de bästa pjäserna jag har läst, och det kändes speciellt att den har lästs över hela världen. De här kvinnorna har gått igenom så mycket och orkar jobba än i dag. Det blev en aha-upplevelse. De är riktiga hjältar på riktigt, säger hon.

Sedan läste Anwar Ali om Hafsat Abiola, vars föräldrar mördades i kampen för demokrati i hemlandet Nigeria. Hon har grundat en organisation som erbjuder utbildningar och ledarskapsträning för unga kvinnor från runt om i Nigeria och arbetar med att stärka relationerna mellan afrikanska och kinesiska kvinnors i och med Kinas utökade åtaganden i Afrika.

– Jag fick en slags kontakt med henne. Hon lämnade sitt land och förlorade sina föräldrar… Min familj bor inte i Sverige så jag vet hur mycket kraft man förlorar och hur lätt det är att hamna i depression, men hon valde att kämpa för andra.

Bra början

Seven sattes upp på Palladium och den föreställning som gavs på svenska var helt fullsatt. Att nå den arabiska publiken visade sig vara svårare. Anwar Ali bemöttes med misstänksamhet och fick inte sätta upp affischer.

– Många affärer klagade på att det är ”uppmuntrande till saker som samhället inte accepterar”. Detta var inte första gången jag får en sådan reaktion. I ett tidigare projekt där jag marknadsförande en arabisk film som skulle visas i samband med en film festival i Malmö fick jag exakt samma reaktioner, berättar hon.

Samtidigt har hon själv länge önskat att få vara en del av en kulturfest som Malmöfestivalen, och i år stod ett flertal inslag på arabiska på programmet. Anwar Ali ser det som en bra början och konstaterar att det tar tid att bygga upp ett förtroende och en publik.

– Jag känner att det kan bidra till förbättring i integrationen och samspelet mellan olika grupper i Malmö. jag kände en stor glädje att vara inblandad i en liten del. Ett personligt mål var det. En väldigt personlig påverkan var också att jag vann över min rädsla att läsa högt på svenska inför en publik, säger hon.

Historier som måste höras

De negativa kommentarerna inför evenemanget visar att det finns människor som inte vill höra talas om sådana historier, menar Anwar Ali, men är ändå ingenting i jämförelse med vad hon fick uppleva tillsammans med den heterogena ensemblen.

– Vi som läste tog det på stort allvar. Reaktionen efteråt var underbar. Man kunde se på publiken att de var påverkade. Det väckte jättemycket debatt och diskussion.

– Det är viktigt att visa att det här är ett internationellt problem som kvinnor kämpar med överallt, att det finns kvinnor som lider över hela världen, inte bara där det är krig. Och att det inte bara handlar om att göra uppror, utan hur mycket som görs ändå för att hitta lösningar.

Att läsa samma roll på olika språk innebar att läsa på olika sätt. Anwar Ali säger att det påverkade kroppsspråket och att hon tänkte mycket på vilka meningar som kunde ge störst dramatisk effekt. Och hon ville verkligen läsa historierna högt på arabiska.

– Om man inte pratar om problem som finns sker ingen förändring. Sådana här historier läser man inte så ofta högt för andra människor. De här historierna måste höras!

Jämställdhet är en strukturfråga

Farid Albahadli hade inte hört talas om Seven när han fick frågan att medverka i den arabiska läsningen. Däremot kände han till vissa av personerna som porträtteras, som Mukhtar Mai, en pakistansk kvinna som bröt med traditionen genom att inte ta sitt liv efter en gruppvåldtäkt hon utsattes för som vedergällning för ett ‘hedersbrott’. Istället ställde hon sina förövare inför rätta. Nu bygger hon skolor och är en förkämpe för utbildning i sitt hemland.

Själv läste han ryska Marina Pisklakovas berättelse, hon som mordhotats för sitt arbete med våldsutsatta kvinnor i Ryssland. Han kunde ta fram känslan av rädsla i sig själv.

– Jag har varit i situationer, i krig, där jag har riskerat mitt liv för att rädda andra människor, berättar Farid Albahadli.

Och han har sett hur kvinnojourer arbetar och sett rädslan i kvinnors ögon innan han hunnit ropa att han är tolken. Han vet att den sortens rädsla finns även i Sverige där relationerna mellan män och kvinnor ändå är relativt goda. I sina tolkutbildningar tar Farid Albahadli ofta upp feministiska frågor. Engagemang för jämställdhetsfrågor har han med sig sedan uppväxten.

– Jämställdhet är ingen kvinno- eller mansfråga. Det är en strukturfråga, säger han.

Väcker initiativ

Det var som tolkutbildare han lärde känna Anwar Ali och hon som tipsade om honom för en roll i Seven. Han är lokalpolitiker i Eslöv för Miljöpartiet och har dessutom erfarenhet av professionellt arbete med teater från Syrien och Irak.

– Jag var tveksam först eftersom jag inte visste hur det skulle gå till.

Men det slutade med att han även fick med sig sin syster, musikern Asmahan Methu, i rollen som Mu Sochua, en kvinna som nominerats till Nobels fredspris för sitt arbete mot trafficking och sexslaveri i Kambodja.

På den arabiska uppsättningen var det bara 24 personer i publiken. En av dem var Farid Albahadlis son. En annan var vän till en i ensemblen.

– Det handlar om hur många som intresserar sig för de här sakerna. Pjäsen är bra, budskapet är bra och Palladium är ett bra ställe, men det går inte att säga till kvinnorna att de ska befria sig från förtrycket. De flesta följer sina män. I religionsfrihetens namn finns förtryckta kvinnor.

Och enligt Albahadlis uppfattning behövs stöd från andra delar av samhället för att förändra situationen.

Han tycker att diskussionerna efter uppsättningarna på Malmöfestivalen blev bra och att det vore bra att uppträda med den fler gånger. Han skulle gärna göra sin roll igen, helst med mer dramaturgiska grepp för att nå fram med det politiska budskapet.

– Många behöver se den. Jag vill gärna se den igen i Rosengård. Den väcker initiativ.

Farid Albahadli