Backa teater, som gjort sig känd för att utmana traditionell teaterform, tar nu ännu ett steg. Nästa vecka är det premiär för ”en scenisk radiodokumentär”, där tre före detta narkomaner berättar om sina erfarenheter av utanförskap, skuldkänslor och den ständiga längtan efter att bli accepterad.
Idén att låta kvinnor med ett kriminellt förflutet få plats på teaterscenen uppstod när radiomakaren Shang Imam letade intervjupersoner till ett tänkt samtalsprogram i radio. Tanken var att låta grupper som sällan eller aldrig får plats i media komma till tals.
Efter att genom tips ha fått kontakt med de före detta narkomanerna Marie Sandberg, Marie Kvarnfjärd, och Pia Rydberg och i förbifarten nämnt projektet för producenten på Backa Teater, bestämde de sig emellertid för att byta medium, och låta kvinnornas historier ta plats på teaterscenen.
– Ofta homogeniseras ju marginaliserade grupper – som exempelvis kriminella kvinnor, eller narkomaner – medan vi andra får vara heterogena. Här vänder vi på perspektivet – de är tre olika individer och publiken är en grupp, säger Shang Imam, när vi ses i replokalen där föreställningen håller på att ta form.
– Utmaningen blir att återskapa intimiteten som kan finnas i radiolyssnande. Samtidigt blir det en speciell upplevelse att lyssna på något så intimt tillsammans, fortsätter radioproducenten Malin Holgersson, som tillsammans med Shang Imam står för idé och genomförande.
Malin Holgersson och Shang Imam.
Föreställningen kommer dels bestå av förinspelade samtal och intervjuer mellan Shang Imam och de tre kvinnorna, samt av deras egna berättelser från scen. Exakt vad de kommer att göra eller säga där återstår dock att se, då det ska improviseras fram under tre dagars workshop i nästa vecka. Ett tema blir dock känslan av att vara utstött av samhället och svårigheten att bli accepterad. Samt frågan om vad som är ett normalt liv. ¬
– Som Marie Sandberg berättade, på den lilla ort där hon bodde var hon med i samhället – passade barn, var kompis med sin granne polisen – tills det kom ut att hon knarkade. Då var hon plötsligt paria – trots att andra omkring henne också var beroende, fast kanske av alkohol eller lugnande piller. Det är samma hyckleri som jag hört folk som kommit ut som homosexuella berätta om, säger Shang Imam.
Begär inte mycket
För Pia Rydberg är det en helt ny upplevelse att stå på scen. En stor del av sitt liv har hon missbrukat narkotika, vilket gjort att hon åkt in och ut på olika anstalter. Först för fem år sedan, tack vare vården och personalen på kvinnofängelset Hinseberg, lyckades hon bryta sitt missbruk. I dag har hon tagit med sig sin åttaveckors hundvalp i en korg till repetitionerna, och lyser upp när hon berättar om sitt jobb som miljövärd hos en av stadens största hyresvärdar. När hon fick förfrågan om att vara med i teaterprojektet blev hon glad, och trots att upplägget fortfarande inte är helt spikat ser hon enbart fram emot att stå på scen.
– Vad kan gå fel, jag ska ju bara vara jag, som hon säger.
Framför allt hoppas hon kunna påverka andra att inte göra samma misstag som hon själv. Att förmedla känslan av att det visserligen inte är lätt att sluta knarka, men att det går.
– Kan jag bara så ett litet, litet frö hos någon enda person i publiken om att inte gå den väg som jag gått så blir jag lycklig. Jag begär inte mer.
