Att få ta på en taxi när det uruguayska landslaget spelar fotboll är nästan omöjligt. Hotellkillen tittar på mig med en aning sympati och säger: ”det är därför det här landet inte går något vidare. Vi är fotbollstokiga här.” Han står själv utanför stadens bästa hotell och lyssnar på matchen med en öronsnäcka.

Uruguay drömmer om att bli världsmästare igen, det lyckades de med två gånger – 1930 och 1950. För ett litet land med bara tre miljoner invånare det är en bedrift.

Fotbollen är landets största idrott och det satsas stora summor i den, två stora klubbar tävlar om folkets gunst och nu är det också kvinnor som engagerar. Jag träffar Elena, en fotbollstokig tjugoåring som spelar med i landets enda damfotbollsklubb. Hon berättar att landet fick sitt första landslag 1996 och sedan dess har de tävlat i olika mästerskap.

Hon kommer från en familj där både pappan och hennes två bröder spelade för Nacional, en av landets stora klubbar. ”Varje söndag var som att gå i kyrkan, vi stod upp i Estadio Centenario och såg matchen och applåderade. När vi kom hem hade mamma lagat mat och man åt medan man kommenterade matchen. Självklart ville jag själv spela med.”

Latinamerikansk ikon

Fotbollen har också sin mörka sida här, med huliganer och regelrätta krig mellan de olika klubbars supportrar. Uruguayska minderåriga spelare har smugglats till Italien med hjälp av förfalskade födelseintyg och trafficking med dessa unga talanger har fört många skrupelfria företagare till fängelse.

I stadens fattiga förorter spelar killar och numera tjejer med drömmen om att bli upptäckta av någon agent som i dem kommer att se framtida Pelé och framtida Maradona eller framtida Marta Vieira, brasilianskan som bytte Brasilien mot Umeå (numera Tyresö) och som är en ikon för många unga latinamerikanska flickor.

Dagens unga fotbollsspelare skickas till dyra skolor för att avsluta gymnasiet, agenterna vet att deras framtid ligger inte bara i hur bra de spelar men också i vilka sociala egenskaper de har, vilka språk de talar och hur bra de kan interagera med andra.

En uruguaysk spelare som spelar i England blev nyligen bötfälld för att ha kallat en motståndare för ”nigger”. De uruguayska tidningarna ägnade flera sidor åt att försvara honom och förklarade att ordet inte hade samma laddning här, att spelaren var omedveten om konsekvenserna av sitt agerande.

Ingen agent vill representera en spelare som bryter mot reglerna, numera är fotbollen både kultur och affärer.

Världsmästardrömmen

Jag frågar Eduardo Galeano, Uruguays mest kände författare, som har skrivit en bok om fotbollen. Förresten blev hans första bok Latinamerikas öppna ådror en bestseller på nytt när Venezuelas president Hugo Chavez, gav ett exemplar av boken som gåva till president Barack Obama och uppmanade honom att läsa den, att varje president i USA borde läsa den boken.

Den klättrade i virtuella bokhandeln Amazon från posten nummer 6 300 till nummer 11 och blev den bok som haft den största ökningen av sålda exemplar i bokhandelns historia.

Men boken om fotbollen fick inte samma betydelse, skojade Eduardo. ”Jag ville skriva om något som har blivit en symbol för vårt lands historia. Det är förmodligen inga barn i dag som kan komma ihåg alla hjältar och slag som möjliggjorde vårt lands självständighet från Spanien på 1800-talet, men alla vet när Uruguay blev världsmästare på trettio- och femtiotalet. Och de spelare som var med i Brasilien 1950 och som besegrade Brasilien på hemmaplan ses nästan som gudar av alla, några av dem lever än i dag, de är 80, 85 år, och de hyllas som om matchen hade spelats igår.”

Elena, som spelar i damlandslaget, säger: ”Vi drömmer om detta, om att få bli världsmästare, för att visa att vi också kan spela.”