Uppmärksamheten kan hon knappast klaga på, Nina Björk. Sällan har väl en debattbok gett upphov till så många intervjuer och hemma hos-reportage som hennes Lyckliga i alla sina dagar. När sköterskan på den avdelning där jag får behandling ser vad jag läser säger hon spontant ”Den vill jag läsa!”

Det tycker jag hon ska göra. Nina Björk skriver så väl och slagkraftigt att det är en fröjd att läsa henne. Den som i likhet med mig håller med om det mesta hittar mängder av exempel och formuleringar att glädjas åt och citera.

En god vän som inte läst boken men väl några av intervjuerna är mindre imponerad. Inte för att hon inte tycker att Nina Björk har rätt utan för att hon tycker att hon slår in öppna dörrar. ”Det är ju precis vad vi har sagt åtminstone sen sjuttiotalet.” Och visst, det är sant. Men det är ändå viktigt att det sägs på nytt, och att det sägs av en så känd och beundrad person som Nina Björk. Och än en gång: att det formuleras så väl.

I sin nya bok fungerar hon som barnet i Kejsarens nya kläder. Hon inte bara ser att han är naken – det kan ju ingen undgå att se även om vi gör vårt bästa för att blunda – utan formulerar denna insikt så att det blir omöjligt för läsaren att fortsätta låtsas något annat.

Om det krävs tre jordklot för att hela mänskligheten skulle kunna leva på svensk standard och fem för att få upp (om det nu är upp) alla till amerikansk standard, samtidigt som jordens befolkning ökar – då är det faktiskt fysiskt omöjligt att fortsätta i samma riktning. Ändå handlar den ekonomiska och dessvärre även den politiska debatten främst om hur ”vi” ska kunna öka tillväxten och ”skapa fler jobb”. Samma kväll som jag ser en teveintervju med Nina Björk meddelar Rapport som en positiv nyhet från USA att det ska bli ännu lättare och billigare att låna, detta för att få fart på den amerikanska ekonomin. Efter oss syndafloden.

Från rosa täcke till röd kollektivism?

Recensionerna av boken har varit mindre högaktningsfulla än intervjuerna och präglade både av recensentens politiska hemvist och personliga syn på feminismen.

Mest entusiastisk är Jenny Maria Nilsson i Helsingborgs Dagblad, som jämför Nina Björk med Habermas: ”en tvärvetenskaplig intellektuell som omfattar hela samhället i sin filosofi”. Erica Treijs i Svenska Dagbladet är däremot besviken på sin ungdoms idol, som hon menar har gått från rosa individualism till mörkröd kollektivism och därmed svikit dem som påverkades av hennes första bok, Under det rosa täcket: ”En gång byggde Nina Björk medvetna kvinnor, belyste normativa strukturer och fick oss som var unga i slutet av 90-talet att våga riva alla könsmanus. Nu ger hon sig på det kapitalistiska samhället och önskar sig rättvisa och att alla människor ska ha lika värde. (…) Nina Björks framtidsvision skrämmer.” Roligast är Johan Norberg i Expressen, som sätter fingret på några av svagheterna i boken men duckar för de stora frågorna.

När jag läser Erica Treijs svårt förvirrade artikel kommer jag att tänka på hur besvikna medlemmarna i Suzanne Bröggers fan-club blev när hon inte bara gifte sig utan flyttade ut på landet och – ja svek alla som sett Fräls oss ifrån kärleken som sin bibel. Får en författare verkligen ändra åsikt hur som helst?

Jag vet inte om Nina Björk har ändrat åsikt, men hon har fått nya erfarenheter som påverkat henne. Från höger anklagas hon nu för att ha gått för långt vänsterut, medan delar av vänstern länge kritiserat henne för det de upplever som moralism och konservatism. I botten ligger en besvikelse över att hon gått vidare från Under det rosa täcket och, o fasa, blivit medelålders.

Något ingen kvinna har

Under det rosa täcket har fortfarande en hedersplats i min bokhylla. När den kom ut muttrade väl några systrar i kvinnorörelsen om att det faktiskt inte var hon som uppfunnit hjulet och att hon hade kunnat ge lite credit till andra, men själv blev jag bara lycklig över att läsa en ung feminist som skrev så bra och slagkraftigt. Framför allt det hon skriver om hur otroligt mycket arbete det krävs för att förvandla den reellt existerande kvinnan till någon som uppfyller de krav som ställs på en ”naturlig” kvinna. Ta bort allt det som kvinnor faktiskt har och ersätt det med något som ingen kvinna har – se där receptet för att bli en riktig kvinna. Den texten läste jag om när jag skrev krönikan Var sitter kvinnligheten? i Feministiskt Perspektiv, och den är fortfarande lika bra.

Däremot förvånades jag den gången över hennes beundran för Simone de Beauvoir, och jag hade hoppats att hon skulle återvända till henne i den nya boken, men där nämns hon inte. Annars hade det varit intressant att få veta hur den Nina Björk som hunnit vara gravid och amma och lärt sig värdera de kvinnosysslor och den ”immanens” som de Beauvoir föraktade så i dag ser på sin forna idol. Själv läste jag de Beauvoir första gången när jag var gravid och stördes av hennes äckel inför kvinnokroppen och hennes beundran för den – manliga – transcendensen: ”det är inte genom att ge liv utan genom att riskera sitt liv som människan höjer sig över djuren och det är därför mänskligheten inte ger företrädesrätt till det kön som föder utan till det kön som dödar”.

Största möjliga olycka

I allt det stora har Nina Björk rätt. Det är faktiskt fysiskt omöjligt att fortsätta leva på det sätt vi gör. Egentligen vet vi ju alla att det är så, men samtidigt är vi fast i ett ekonomiskt system som kräver det omöjliga i form av ständig tillväxt och som skapar så mycket ångest och onödigt lidande. Och då menar jag inte bara för dem som svälter eller sliter ut sig i andra delar av världen utan även för oss i den rika delen. Arbetsmarknaden fungerar ju snarast efter en omvänd Benthamprincip: största möjliga olycka till största möjliga antal.

Om halva befolkningen jobbar ihjäl sig och den andra halvan är arbetslös, om allt fler nyttiga och nödvändiga arbetsuppgifter försvinner därför att vi inte ”har råd” att bekosta dem, samtidigt som parasityrkena frodas och det verkar finnas obegränsat med pengar till de arbetsförmedlare och coacher ska slussa de arbetssökande till jobb som inte finns – då lever vi faktiskt inte i den bästa av världar.

Nina Björk sammanfattar i en enda mening vad det handlar om: ”Tänk om det som saknas inte är lönearbete, utan en bättre fördelning av det arbete som faktiskt är nödvändigt och av de rikedomar som följer av detta?”

Ett av de mest slående exemplen på absurda värderingar hämtar hon från DN:s Maria Croft, som menar att även en lågavlönad kvinna som går upp från 75 till 100 procents arbetstid skulle tjäna så mycket på detta att hon får råd att köpa RUT-tjänster och halvfabrikat och hämtpizza. Vilken standardhöjning!

Då blir man glad över de många citaten från André Gorz, en av mina husgudar, som så briljant har visat på det absurda i att det som kunde ha varit något gott, den tid som teknikutvecklingen har frigjort, i stället blivit ett hot. ”I det rika Sverige måste vi skapa jobb – jobb som riskerar att göra oss och våra liv till ett instrument för en tillväxt som är ekologiskt ohållbar”, sammanfattar Nina Björk.

Vänsterns blinda punkter

På några punkter är hon naiv eller okunnig. Det gäller hennes analys av valrörelsen 2010 och dess efterspel. Hon tycks mena att det var fel av socialdemokrater som Mona Sahlin att ta avstånd från delar av den politik som de rödgröna gick till val på. I stället borde de ståndaktigt ha hävdat att de hade rätt och att det var folket som hade fel. Men sanningen är ju att de tre rödgröna partierna redan dagarna efter valet förklarade att de inte alls trott på den politik de ville att folk skulle rösta på utan gått med på den bara för att försöka vinna makten. Att folket inte lät sig övertygas berodde knappast på att människor är okunniga och egoistiska utan på att de känner igen en bedragare när de möter en.

Av hemmahos-reportagen framgår att hon själv bor i en äldre hyresrätt i Lunds innerstads mest attraktiva delar. 140 kvadratmeter, tre meters takhöjd, stora fönster. Mot den bakgrunden blir det lätt för henne att avfärda protesterna mot de konfiskatoriska och djupt orättvisa boskatter som tidigare drabbade människor i andra typer av bostäder som egoism och brist på solidaritet och inte som den berättigade oron för att tvingas flytta på grund av att någon annan betalat ett högt pris för ett annat hus.

Jag finner också hennes syn på företagande alltför negativ. Det är klart att ett företag måste gå med vinst för att kunna överleva. Det gäller hennes eget enkvinnasföretag, det gäller förlaget som gett ut hennes bok och bokhandeln som säljer den. Men det innebär inte att alla eller ens de flesta företag enbart drivs av vinstintresse eller att det är omöjligt att som företagare i ett kapitalistiskt samhälle handla moraliskt försvarbart.

Hon efterlyser, med all rätt, en gemensam dröm om ett annat och rimligare samhälle som alternativ till de privata ”skitdrömmar” som nu blockerar vår fantasi. Det hon undviker är frågan om varför kapitalismen med dess skitdrömmar och krav på ständig tillväxt segrat så totalt att alternativen inte ens diskuteras. Men hur kan man undgå att se att det som diskrediterat varje tanke på en gemensam utopi är att den utopi som så länge var vänsterns visade sig sluta i en dystopi? De ”sjungande morgondagar” som kommunisterna drömde om blev en mardröm i den reellt existerande socialismen. Om kapitalismen tills vidare segrat beror det också på att vänsterns misstag varit många och stora. Erkänner vi inte det kommer vi aldrig vidare.

Och feminismen?

Nina Björk har läst Happy, happy om lyckan i en skilsmässa och en serie böcker som går ut på att kvinnor måste lära sig att tänka mer på sig själva och mindre på andra. Hon menar att den kapitalistiska logiken har trängt in på tidigare fredade områden: i hemmet, i äktenskapet, i synen på långvariga relationer. ”Äktenskapets dygder om bestående trohet är helt enkelt köp- och säljsamhället synder.”

Den relation som bryter mot modernitetens (och kapitalismens) krav på frihet och förändring är den mellan föräldrar och barn. Du kan inte lämna eller lämna tillbaka ditt barn när du tröttnat på det eller om det inte uppfyller dina förväntningar. Och jag tror att var och en som ser sitt nyfödda barn inser att nu är mitt liv för alltid förändrat. Nu är jag sårbar på ett helt annat sätt än tidigare. Om någon skadar mitt barn, om något hotar mitt barn …

Det innebär inte att alla reagerar på samma sätt som Nina Björk verkar ha gjort. En sak som alltid förvånat mig är att vissa kvinnor är övertygade om att det bästa som kan hända deras barn är att tillbringa så mycket tid som möjligt med modern eller åtminstone med föräldrarna. När hon självklart svarar nej på frågan ”Är det bra om människor prioriterar jobb framför barn?” tycker jag hennes resonemang blir för enkelt. Om att ”prioritera barn” innebär att på heltid ägna sig åt dem anser jag att det är lika dåligt för barnen som för föräldern. Daghemmen är i minst lika hög grad till för barnens som för föräldrarnas skull. Inget barn och ingen förälder vinner på att tillbringa tjugofyra timmar av dygnet tillsammans.

Även om jag inte delar Nina Björks entusiasm för symbiosen mellan mor och barn håller jag i stort sett med henne i kritiken av slit-och-slänginställningen till relationer, och i försvaret för kvinnors praxis. Felet är inte att kvinnor är för olika män utan att män är för olika kvinnor.

Men det som förvånar mig, och gör mig lite ledsen är att hon verkar vara fullkomligt okunnig om den långa tradition inom kvinnorörelsen som diskuterat de här frågorna och kommit med förslag till lösningar. Listan över hennes Lesefrüchte är imponerande, men jag saknar namn som Elin Wägner eller den orättvist bortglömda Rita Liljeström. Eller för den delen sjuttiotalets kvinnorörelse, som visserligen drev kravet på arbete åt alla men också på kortare arbetsdag och boendeformer som underlättar samarbete över hushållsgränserna.

Idealisk för läsecirkel

Trots allt väger mina invändningar lätt. Men jag skulle gärna vilja diskutera dem med Nina Björk, och med andra. Lyckliga i alla sina dagar är en bok som borde passa utmärkt för en läsecirkel.

Till slut: visst är det intressant att Katrine Kielos och Nina Björk, de enligt min mening intressantaste skribenterna i sina generationer, båda i år gett ut böcker som är starkt kritiska till det dominerande ekonomiska systemet och den dominerande ekonomiska diskursen.

Allt medan proffsekonomer av båda könen fortsätter sitt malande om behovet av mer tillväxt och lägre räntor så att folk kan låna mer och konsumera mer och hålla hjulen rullande allt snabbare mot en ekologisk katastrof.