Är jämställdhetspolitik feministisk eller antifeministisk? Frågan aktualiseras inte bara av jämställdhetsministerns visioner och "jämställdisternas" politiska program utan även av en växande inomfeministisk kritik. Edda Manga spanar på de senaste veckornas tal om jämställdhet.
Vad betyder ”jämställdhet” i det nuvarande politiska läget? Det är en fråga som gjort sig påmind under de senaste veckorna. Till exempel när jämställdhetsministern Nyamko Sabuni talade om hur hon ser på sitt arbete under lördagsintervjun i P1, när Pelle Billing häromdagen släppte ut sin bok Jämställdhetsbluffen och på Feministisk Tribunal när Sara Edenheim, Malin Rönnblom och Johanna Palmström talade om att ersätta jämställdhetsbegreppet – eftersom den används för att avpolitisera feministiska frågor – och istället återta jämlikhetstanken.
Trots de stora ideologiska avstånden mellan dessa röster är samstämmigheten i förståelsen av samtidens sätt att definiera jämställdhet iögonfallande. ”Jämställdhet handlar om att befria individer”, säger Nyamko Sabuni. Jämställdhet ska fokusera lika spelregler för alla individer och nolltolerans mot diskriminering, inte 50/50 fördelning, menar Pelle Billing. Jämställdhet har annekterats av nyliberalismen och ersätter kollektiva krav och frågor om fördelning med idéer om ”lika rättigheter” och individens ansvar, noterar Sara Edenheim och Malin Rönnblom.
Avpolitiseringen har pågått länge
Man skulle kunna tro att det nuvarande sättet att tala om jämställdhet är en produkt av Alliansens strategi att överta klassiska socialdemokratiska begrepp, tömma dem på sin ursprungliga innebörd och fylla dem med en ny. Att det helt enkelt handlar om en pervertering av begreppet. Men då ska man minnas Katharina Tollins analys, i sin utmärkta avhandling Sida vid sida, som tecknar jämställdhetsbegreppets genealogi fram till just före den nya regimens maktövertagande 2006. Då förstår man att problemet är en del av mycket större historiska och nationsöverskridande processer.
Bland annat visar Tollin att jämställdhet som politiskt område växte sida vid sida med ekonomismen och att motståndet mot att den utformades till en fråga för partiöverskridande nationell konsensus försvagades i samband med att socialdemokratin antog en ekonomistisk politik med Göran Perssonregeringens ”sanering av statsfinanserna”. Politiseringen av konsekvenserna av nedmonteringen av offentlig sektor för kvinnor neutraliserades med symboliska utredningar (av den sort som Johanna Palmström kritiserar i antologin Det heter feminism) och jämställdhetsplaner som förvandlar feministisk politik till administration.
Ändå är jämställdhetsbegreppet populärt bland feminister att döma av resultaten av förra veckans fråga på Feministiskt perspektiv. Och är kanske fortfarande starkt laddat av känslor knutna till den nationella identiteten. Det är i alla fall till den sortens känslor som Nyamko Sabuni väljer att appellera till i syfte att motverka att EU inför kvoteringslagstiftning för bolagsstyrelser: ”Vi i Sverige ska vara försiktiga när det gäller att harmonisera jämställdhetspolitiken. Vi har kommit långt och vi ska komma längre. Vi kan bara förlora på en harmonisering”.
Vad feminister som Sara Edenheim, Malin Rönnblom, Johanna Palmström och Katharina Tollin efterlyser är en återpolitisering av jämställdhetsfrågan – oavsett om de förespråkar att överge begreppet eller ta en strid om dess innebörd. Att återpolitisera innebär att ta fram åtminstone ett konkurrerande alternativ till nutidens förståelse av jämställdhet som administration av individcentrerade rättigheter.
Att artikulera alternativ
Tollin menar att en väg till detta skulle vara att utgå från den nuvarande diskursens fruktade hemsökelse – kvotering och ”matematisk rättvisa” – på ett sätt som påminner om förslaget att återta jämlikhetsidealet som presenterades på Feministisk Tribunal:
”Kravet på lika lön för kvinnor kan utvidgas till krav på minskade klyftor i stort. Kravet på en ökad andel kvinnor i näringslivets toppositioner kan vidgas till en ökad styrning och kontroll av näringslivet som sådant. Kravet på att den sexuella exploateringen av kvinnors kroppar ska upphöra kan utvidgas till att exploateringen av arbetstagarnas kroppar i arbetslivet ska upphöra. I princip kan jämställdhetspolitikens mål alltså omformuleras för att tydliggöra det sammanhang som underordningen av kvinnor är en del i och därmed även utsätta dessa förhållanden för kritik”.
Det är ingen tillfällighet att ambitiösa jämställdhetsplan och jämställdhetsarbete inte ger de resultat vi hoppas på. Individuella misslyckanden på löneförhandlingar och personlig oduglighet som jämställdhetsombud på arbetsplatsen kan inte förklara systematiken med vilket det sker. Det är dags för en feministisk analys av jämställdhetspolitiken på bred front och en politisering som bryter den skenbara konsensus som finns och artikulerar alternativ.
