Berätta lite om boken?

– Den handlar om det feministiska genombrottet i svensk scenkonst. Det finns utblickar även mot andra konstformer, men som teater- och genusvetare är det mest scenkonst jag ägnar mig åt. Boken är pedagogiskt upplagd om vissa grundläggande frågor om feministisk estetik, den feministiska konstens (västerländska) historia och tematiserade diskussioner kring ett antal feministiska (scen)konstnärer i Sverige.

– Den feministiska konstens ställning är stark i Sverige i jämförelse med våra nordiska grannar och övriga europeiska länder. Jag beundrar den unga generationen i dag. De är orädda, politiskt och teoretiskt kompetenta. Det är stort. Om det är något Sverige borde vore vara stolt över så är det feminismen och kunskap om genusfrågor.

Säg något om upplägget?

– Bokens teoretiska upplägg handlar om feministiska känslor: ilska, förundran och hopp (enligt Sara Ahmed) med en solidarisk avrundning. Jag försöker i den marxistiske teoretikern Ernst Blochs anda slå ett slag för militant optimism: att på ett konfronterande sätt framhärda med våra frågor. Det uppror jag pläderar för är ett frihetligt sådant. Den militanta optimismen främsta mål är att bidra till att bryta den politiska depression som dessvärre kännetecknar vår vänsterpolitiska samtid.

Hur lång tid har den tagit att skriva?

– Själva skrivandet går alltid på några månader, men först ska det finnas något att skriva om. Jag har hållit ett öga på det feministiska genombrottet i svensk scenkonst sedan Catti Brandelius började som Universum (runt 2000) och Fia-Stina Sandlund och Joanna Rytel genomförde Gubbslem-aktionen mot Fröken Sverige-tävlingen 2001. Sedan dess har det hänt mycket bra saker inom scenkonsten. Jag har följt utvecklingen under många år och hoppas förstås att den håller i sig.

Är det något speciellt som du vill lyfta fram i boken så här innan den släpps?

– Boken är ganska Stockholmscentrerad. Nackdelen med att forska om scenkonst är att den är bunden till tid och plats. Det sker så otroligt mycket inom och utom Sverige att det är svårt att hinna med allt. Jag vill också lyfta fram glädjen över att det finns så många feminister. Vi gnäller ofta över att vi är så få, men det stämmer inte riktigt. Vi är faktiskt rätt många och det känns att genustankar sipprat ner lite här och var. Sedan kan allt förstås bli mycket bättre, men min erfarenhet är att läget inte är fullt så hopplöst som det beskrivs ibland. Att jag är så framåt just beror förmodligen på att jag läst så mycket om Blochs militanta optimism och utopiska filosofi att jag redan befinner mig i framtiden. Hur som helst, jag känner mig rörd, glad och tacksam över mycket jag sett över åren.

Väntar du dig några speciella reaktioner?

– Boken är inte särskilt polemisk. Jag hoppas att läsare blir glada över den och att flera börjar skriva om feministiska aktiviteter utanför huvudstaden. Det finns ett kapitel om aktioner i det offentliga rummet i form av demonstrationer och kravaller. Det kan ju hända att alla inte tycker att det är konst, men performance är det ju allt! Sedan har jag en avslutning om det post-socialdemokratiska tillståndet och feminismens roll i den nu uppkomna politiska situationen. Där säger jag det jag alltid gör: att vi feminister hör hemma på den vänstra sidan av politiken (på gott och ont), men det har ni ju hört mig säga så många gånger. Den här gången motiverar jag det något bättre.

Är det något speciellt du önskar att läsaren ska ta med sig efter att ha läst den?

– Som universitetslärare skriver jag, nästan, alltid för studenter, men hoppas självklart att även andra som intresserar sig för kombinationen konst, kultur, bildning och politik kommer att ha glädje av denna bok. Jag har genom åren haft förmånen att vistas bland många studenter och har svårt att tänka mig ett liv utan studenter. Jag blir alltid glad när jag ser en skola eller ett universitet. Som folkbildare tycker jag förstås att det är viktigt med bildning och utbildning även i andra former, exempelvis som folkbildning. Det är så viktigt att människor intresserar sig för samhället och för det gemensamma. Det är så vi kan växa och utvecklas.

Vad har du mer på gång?

– Jag fortsätter med det post-socialdemokratiska tillståndet inom ett projekt om det civila samhället. Det handlar om den feministiska aktivismen i de före detta socialdemokratierna Sverige och Tyskland. Kort sammanfattat kan det post-socialdemokratiska tillståndet definieras som ett tillstånd där vi inte längre tror på alternativ till den rådande scenkapitalism, som främst kännetecknas av depressioner av olika slag, såväl ekonomiska som kulturella. Vad kommer efter välfärdsstaten? Fascism i någon form, tror jag. Det är därför naivt av feminister att tro att feminismen ensam kan ge oss svaren.

– Vi behöver en vänsterinriktad ekonomisk politik i stil med den klassiska socialdemokratin som en grund att stå på. Problemet är att socialdemokrater både glömt och aktivt förträngt sin egen tradition. Ett annat problem är feministernas låsning i identitetspolitik, som förvisso är en viktig del av vår kamp, men inte hela svaret på samhällsproblemen. Just nu läser jag in mig på det senaste inom politisk feminism i Sverige och Tyskland. Nästa vecka börjar jag med mina intervjuer i Tyskland. Och så rullar det vidare....

Hur ser du på det feministiska läget just nu? Är vi tillbakatryckta mer än tidigare?

– Jag anser inte att feminismen är mer trängd än tidigare. Det tidiga 2000-talets "vi är alla feminister" var helt orealistiskt och handlade dessutom om en begreppslig sammanblandning av feminism och jämställdhet. Vad folk då menade var jämställdhet, inte feminism. Det som förändrats är klimatet i sociala medier som vuxit fram under de senaste åren. Där är tonen rå, men då är det också upp till var och en hur vi tillbringar vår tid. I internationell jämförelse är feminismen stark i Sverige. Detsamma gäller inte den mer socialistiskt inriktade välfärdspolitiken. Det är intressant att Miljöpartiet nu börjat intressera sig för välfärdsstaten. Det borde även feminister göra och skaffa sig en ekonomisk och välfärdsinriktad socialpolitik.

Hur önskar du att feminister ska organisera sig?

– Feminister ska organisera som de gör, i egna organisationer, tillsammans med andra sociala rörelser, i politiska partier, i det egna politiska partiet, i föreningar, hemmavid och överallt. Det finns så mycket att göra att alla behövs. De identitetspolitiska frågorna behöver sitt utrymme, men även de bredare samhällsfrågorna som hyresbostäder, skola, omsorg, fackligt arbete, miljö etcetera och andra förklaringar än standardsvaret att det handlar om patriarkat.

– Den stora utmaningen är att utveckla samhället i solidarisk riktning i bred mening. Jag menar inte att vi utan kritik ska ansluta oss till sossar och vänstern i stort, för där är det grabbar som styr, utan att vi ska försöka utveckla en hållbar solidarisk och feministisk politik. Till det behövs all militant optimism vi kan uppbåda.