Jag är så trött på gullandet med svartsjuka. Så trött på alla filmer och serier som presenterar svartsjuka som en naturlig och oförarglig del av en kärleksrelation. Jag är så trött på vardagliga kommentarer, med lätt pärlande tonfall, som ”han är ju så svartsjuk min man” eller ”lite svartsjuka är ju bara bevis på att det fortfarande finns passion”. Jag är så trött på att så många unga tjejer känner igen sig när jag som föreläsare pratar om svartsjuka.
Jag är nog framförallt trött på just svartsjuka heteromän. Jag vet att kvinnor också kan vara svartsjuka. Men svartsjuka män blir så maskulint, så förknippat med hur hela världen ser ut av kontrollerande män som själva tillåter sig saker som deras kvinnor skulle få spö för. Den manliga mannen som bevakar det han äger och klär det i ord om kärlek, heder, sina rättigheter, eller vad det nu kan vara för trams.
En viss sorts spänning
Och så det här med att lite svartsjuka behövs för spänningen i relationen, den som visar att man bryr sig. Vad jag har hört det till leda. Men visst skapar svartsjuka spänning. Som den spända stämning som kan uppstå när någon gör sig fin inför en utekväll. Eller spänningen som lägger sordin på kvällen då energi går åt att komma ihåg att ringa hem vid rätt tid under kvällen, visa att man inte är upptagen på fel sätt, visa att man alltid tänker på honom. Eller spänningen som uppstår då någon kommer på att hen inte vill bli hämtad med bil en viss tid utan vara ute längre och sova över hos sin kompis. Eller varför inte spänningen som uppstår då den fina sambon helt plötsligt dyker upp bland kompisarna och vill vara med. Eller vad sägs om spänningen som uppstår när dörren stängts och ögonen på den som säger sig älska blir svarta. Svartsjuka kan vara väldigt farligt.
Så här långt behövs en liten passus: Om du lever i en relation där ni inte ska visa sexuellt intresse för andra så har du såklart rätt att bli arg om det ändå sker. Om den du är ihop med öppet flirtar med andra, eller ligger runt, har du självklart rätt att bli sårad, reda ut, ställa till med scen. Men det är inte dessa situationer jag menar då jag talar om svartsjuka. Jag menar alla de som ”sköter sig” och ändå får gnäll och dagar av surerier för att de lever sina liv.
Och även om det inte finns uttalad svartsjuka inom en relation så tror jag att många av oss ändå på olika sätt förhåller oss till potentiell svartsjuka och vad som ”passar sig”. Helt plötsligt slutar någon att skaffa nya vänner av fel kön. Helt plötsligt slutar någon att träffa sina kompisar själv – alltid får flick- eller pojkvännen vara med. Helt plötsligt sovs det inte över hos kompisar eller åks iväg med dem på helgsemestrar längre. Det bara blir så. Och kanske köper man inte den där fina klänningen – den är ju ändå utmanande. Och så slutar man att förlora sig i stunden och bara ha kul. Det gäller att tänka på vad man sänder ut för signaler. Kanske pratar någon inte så länge med den där personen som var så rolig för det får inte verka som att hen är för trevlig. Det gäller att inte förlora sig i dansen eller i telefonsamtalet. Livet blir trängre. Nuet får stå tillbaka för det som passar sig.
Kärlek som växer
I heterorelationer tror jag att det oftare är just kvinnorna som lägger band på sig, står tillbaka, tänker på honom. Kvinnor ser lättare efter andras behov. Och så är det ju så viktigt att komma ihåg att även män har känslor, och behov av att visa alla sina känslor, låta dem komma ut, ältas. Men jag säger stopp. Mäns känslor får i allt för många sammanhang alldeles för stort utrymme på bekostnad av kvinnors. Det manliga tolkningsföreträdet i kombination med kvinnors vilja att förstå, och identifiera sig med mannen, kan få förödande konsekvenser. Men oavsett kön tror jag inte på att vi måste visa och prata ut om precis allt. Vissa saker får man ta hand om själv, ta ansvar för, bearbeta på annat håll.
Jag tror inte heller på det patriarkala tramset om att svartsjuka är tecken på kärlek. Jag hävdar att kärlek uttrycks genom att bry sig om, vara glad för att den man älskar har ett rikt socialt liv med många nära relationer. Kärlek kan också vara att växa av stolthet när andra tittar med hungriga blickar. Svartsjuka däremot, är missunnsamhet och kontrollbehov. Det kan även handla om känslor av tillkortakommanden eller tidigare erfarenheter av svek. Men det spelar ingen roll för svartsjukan måste ändå upphöra. Kan en person inte sluta vara svartsjuk får den söka samtalsstöd. Den som är utsatt för svartsjuka behöver sätta ner foten. Inte tro att det kommer upphöra om den bara slutar med något – slutar le, slutar träffa folk, slutar vara söt. Ingen ska behöva förminska sig själv och sitt liv. Jag säger nej.
