Rätten att lagstifta om jämställdhet har EU-parlamentet haft länge konstaterar Viviane Reding, EU-kommissionär för rättvisa, grundläggande rättigheter och medborgarskap. Hon tycks mena att det inte borde inte överraska någon. Men så berättar hon om ett märkligt brev från ett antal ambassadörer som ifrågasätter hennes, och därmed EU-kommissionens, rätt att ta initiativ som kan bli lagligt bindande för medlemsländerna.

– Vi har faktiska problem i samhället, det vet vi alla, i våra egna medlemsstater och på ett europeiskt plan, säger Viviane Reding.

Så när hon står där, inför ledamöter från de europeiska parlamentens jämställdhetsutskott, och en specialiserad journalistkår, passar hon på att gå igenom bakgrunden till kvoteringsförslaget.

Inom EU har det varit förbjudet att diskriminera människor på grund av kön sedan Romfördraget 1957. Bakom förslaget låg ekonomiska överväganden och mest pådrivande var franska politiker. Detta då Frankrike hade lagstiftat om lika lön långt före andra länder, och rädslan fanns att huvudkonkurrenten Tyskland skulle gynnas av möjligheten att fortsätta med lägre löner till kvinnor.

Fortsättning på viktigt arbete

Grunden till den moderna jämställdhetspolitiken lades 1971, då en flygvärdinna stämde sin arbetsgivare Sabena för lönediskriminering. Hon vann målet och i och med detta stod det klart att förbudet mot könsdiskriminering i Romfördraget har direkt effekt i medlemsländerna. Sedan 1976 gäller förbudet inte endast vid ekonomisk diskriminering utan även när diskriminering sker av sociala skäl. Utvecklingen av domstolspraxis på europeisk nivå lade grunden till utvecklingen av nationella åtgärder för att uppnå jämställdhetspolitiska mål.

– Det här är alltså ingenting nytt, utan vi fortsätter det arbete som utförts av flera generationer män och kvinnor, politiker och domare. Hundratals avgöranden i jämställdhetsfrågor ingår i EU:s praxis och är jätteviktiga, framhåller Viviane Reding.

Sedan hänvisar hon direkt till artiklar i EU-fördraget som säger att ”lagstiftning på EU-nivå ska syfta till att rätta till en befintlig obalans inom en viss sektor mellan män och kvinnor och åtgärderna måste vara ändamålsenliga och proportionerliga”.

Utgår från kalla fakta

Något färdigt förslag finns alltså ännu inte, men Redings avsikt är att införa lagstiftning om jämlik representation i bolagsstyrelserna som åstadkommer jämställdhet i praktiken genom positiv särbehandling.

– Det är en fråga om jämställdhet, men inte bara om jämställdhet. Vad EU gör på detta plan kommer att få viktiga konsekvenser på mikro- och makronivå. Det kommer att leda till sysselsättning och tillväxt i Europa. Och det bygger jag på fakta, inte från någon NGO eller något universitet, utan institutioner som Credit Suisse, som knappast kan kallas feministiska organisationer.

Studierna Viviane Reding hänvisar till har visat att företag som har kvinnor på beslutsposter klarar sig bättre än företag som inte har det. Men trots att fler kvinnor än män utbildar sig och tar examen sitter i snitt 86,5 procent män i de europeiska bolagens styrelser och 97,5 procent av ordförandena är män.

– Handelshögskolor har gått ihop för att ta fram en lista på kvinnor som har erfarenhet och utbildning så att de omedelbart kan gå in i bolagsstyrelser. På den listan finns nu över 8 000 kvinnor. Dessa högkvalificerade kvinnor finns, men de får inte en chans att klättra upp för stegen och vår ekonomi missar att integrera denna kunskap och förmåga i systemet. Bara om vi får fler kvinnor både på hög nivå och på arbetsmarknaden kan vi skapa konkurrenskraft och fler jobb.

Måste ta ytterligare steg

Viviane Reding påminner om att företagen i Europa uppmanats att frivilligt underteckna ett åtagande att öka andelen kvinnor i styrelserna till 30 procent 2015 och 40 procent 2020.
Hon konstaterar att bara det faktum att frågan tagits upp ledde till en mindre långsam utveckling jämfört med tidigare år. 2011 ökade antalet kvinnor i börsföretagens styrelser med 1,9 procent, mot 0,5 procent året innan.

– Vi konstaterade att denna förändring främst berodde på de elva medlemsstater som har en kvotering. Jag är säker på att ni i de nationella parlamenten i Frankrike, Belgien och Italien jobbat hårt för att få in kvotering i lagstiftningen. Resultatet är en dramatisk ökning av kvinnor i bolagsstyrelserna. I övrigt har inte mycket skett. I de länder som inte gjort något har andelen kvinnor antingen stagnerat eller minskat på senare år. I den här takten skulle det ta årtionden att uppnå viss balans. Det är därför vi nu måste agera och ta ytterligare ett steg i EU:s långa tradition att vidta åtgärder för att främja jämställdhet och utgå från grundläggande principer om proportionalitet och subsidiaritet.

Vågar vara kontroversiell

Kommissionens förslag kommer inte läggas fram enbart av Viviane Reding, utan stämmas av med de kommissionärer som ansvarar för ekonomi, sysselsättning och den inre marknaden. Samtliga tre är män, påpekar hon, fullt medveten om hur kontroversiellt förslaget fortfarande är.

– Vi ingriper inte på en marknad lättsinnigt. Det går inte att göra det här som en blixt från klar himmel, men nu har vi alla bevis vi behöver. EU-parlamentet har bett kommissionen att agera tre gånger. Nu arbetar vi med texten och den kommer att offentliggöras inom kort.

– Om vi politiker inte vågar göra det som är kontroversiellt, då behövs vi inte. Den här lagen har inget egenvärde – den är ett verktyg för att slå sönder glastaket. Låt oss hoppas att det verkligen har ett starkt genomslag och det sker mycket snabbt.

Grundprinciper för kvoteringsförslaget:

• Tar bara upp andelen kvinnliga styrelseledamöter som inte har verkställande uppgifter

• Ska bara täcka in börsnoterade företag som inte räknas som småföretag

• Kvalifikationer ska vara avgörande kriterier vid urval av ledamöter

• Personer av underrepresenterat kön ska ges företräde vid lika meriter

• Om det i ett företag inte är möjligt utse någon av underrepresenterat kön tillämpas en flexibilitetsklausul

• Kvoteringslagstiftningen ska vara tillfällig

• Medlemsstaterna ska själva välja vilka sanktioner som ska tillämpas om lagstiftningen inte efterlevs