Intresset för kritik mot sexistiska bilder har fått ett riktigt uppsving. Det kan vi bland annat tacka fotografen Tomas Gunnarsson från Sundsvall och bloggen Genusfotografen för. Under våren och sommaren har medierna gått i spinn över hens initierade blogginlägg och bildkritik. Det hela började med en genusanalys av bilderna till reportage i Arlanda Express om mästerkocken Louise Johansson som blivit en följetong över genusdumhet i mediebranschen.
Häromveckan gästade Tomas Gunnarsson Göteborg. Publiken var stor och diskussionslysten. Jag känner en glädje över att frågan lyfts på nytt och att nya personer tar vid. Att intresset för ämnet finns kvar. Genom det mediekritiska nätverket Allt är Möjligt har jag och andra pratat och skrivit i ämnet i 20 år. Hypen Tomas Gunnarsson upplever nu måste vara lik den vi upplevde 1994 när Allt är Möjligt manifesterade sig offentligt på det årets bokmässa.
Låg efterfrågan på gamla rävar
Genusfotografen gör som vi gjorde, kontaktar fotografer och andra producenter för att ta reda på hur de tänker. Men där hen har sin blogg, facebook och twitter, faxade vi och skrev pappersbrev. Det är en skillnad i tempo och uppmärksamhetsgrad. Det hen säger är snarlikt det vi sa och säger. En sak som skiljer är att hen fotograferar själv, tankeväckande och genusmedvetet. En annan skillnad är att hen föreläser ensam. Till en början var vi alltid två eftersom vi utsattes för hån och härskartekniker och sådant är lättare att hantera kollektivt.
Initiativet till att bjuda in Genusfotografen kommer från ett par personer i Göteborg, varav jag är bekant med den ena. De avser att då och då bjuda in personer de själva är intresserade av för att diskutera genus. Det är utmärkt.
Men jag kan inte låta bli att – lite bitterfittigt – fundera över varför Genusfotografen är spännande att bjuda in medan gamla rävar i stan som har stor kompetens i sakfrågan och är duktiga föreläsare inte är det. Det kan bero på flera saker, förmodligen i kombination med varandra.
Ålder. En erfarenhet vi har gjort är att intresset för våra analyser och reflektioner avtog i vissa kretsar när vi inte längre kunde etiketteras som unga arga feminister. Gamla arga feminister är inte på långt när så roliga, bara jobbiga.
Kön 1. I samband med intervjun här i Feministiskt Perspektiv framgår att Tomas Gunnarsson identifierar sig som hen. Det framgick inte vid föreläsningen. När jag i efterhand får veta detta ska det självklart respekteras. Själv uppfattade jag Tomas Gunnarsson som man vid just det tillfället och tyckte mig se att ett mönster upprepade sig: när en man pratar genus och feminism blir alla fortfarande så glada. När en man talar har det fortfarande – ibland även i genuskretsar – större legitimitet och blir därmed mer intressant.
Kön 2: Oavsett kön är det i grunden bra att feminister av alla slag talar och syns i debatten. Och det är viktigt att synliggöra att den binära könsuppdelningen håller på att luckras upp. Framförallt feminister har länge kämpat för det.
Individualism och personfixering. Enskilda människors handlingar tycks vara av större aktualitet, vara mer heta, än kollektiva rörelsers, som ofta uppfattas som gammaldags.
Uppfinna hjulet. Detta måste uppenbarligen göras gång på gång, något som jag som gammelfeminist får acceptera.
Det är dags att inta positionen som den kloka mostern som med tålamod och överseende uppmuntrar alla nytillskott. Samtidigt kräver ämnet en uthållighet som enskilda personer inte alltid kan upprätthålla. Intresset för solitärer brukar svalna efter en tid. Därför vill jag slå ett slag för organisering. Stabilitet, kontinuitet och en ständigt växande kunskap att falla tillbaka på. En plattform att tala ifrån. Den feministiska mediekritiken är en global rörelse som placerar kritiken där den hör hemma, i ett större politiskt sammanhang.
