Jag tas emot på klingande svenska. Jag är förvånad, vi befinner oss utanför Montevideo, på en gård med väderkvarnar och solpaneler. Laura Rosano skrattar åt mig och förklarar att både hon och hennes man Alexander har varit flyktingar i Sverige.
Alexander är utbildad ingenjör i Skåne men flyttade tillbaka till Uruguay när den militära diktaturen lämnade makten åt de civila institutionerna.
Solpanelerna och väderkvarnarna är hans verk, han har ett litet företag som installerar solpaneler för att värma upp vatten och få både el och värme från solen.
Hela gården är uppvärmd av stora solpaneler. ”Märkligt att det är så liten medvetenhet om detta här i ett land med så mycket sol. Jag lärde mig allt detta i Sverige och vill självklart sprida detta här, vi är missionärer här, Laura och jag”.
Laura är representant i Uruguay för Slow Food rörelsen, som startade i Italien och som nu har spritt sig över hela världen. Laura är utbildad chef i Uruguay men jobbade på krogar i Skåne och sedan i Amsterdam. Hon är en passionerad föreläsare och åker runt i skolorna och lär barn att läsa på innehållsförteckningar för godis de äter och frukostflingor som de får hemma.
Hon försöker få lärare och föräldrar att ersätta socker och konstgjorda smakämne för nyttigare saker, inhemska uruguayska frukter som är bortglömda, honung, stevia, en sötningsmedel gjord av en växt som växer i Sydamerika.
Slow Food har fått små producenter och fiskare att arrangera alternativa utflykter där turister kan ta del av den lokala produktionen och köpa hem fisk, marmelader och frukter som odlas mest i små mängder.
”Det är kvinnorna som har upptäckt att de kan tjäna mera pengar och ändra sina liv om de bildar kooperativ och förädlar vad de odlar. De flesta odlar på små gårdar men de går ihop och kokar sylt och marmelad tillsammans, både för hemmabruk och för att sälja dem i Montevideo. Plötsligt är det kvinnorna som försörjer sig och sina familjer på det sättet.”
Alex och Laura håller på att göra i ordning en restaurang som de kommer att ha öppet från fredag till söndag. Deras fyra barn, två av dem födda i Sverige, hjälper till. I restaurangen kommer Laura att bjuda på en blandning av skandinaviska och uruguayska delikatesser, surdegsbröd och hemkärnat smör.
Slow Food försöker få folk i Uruguay att använda lokalodlade produkter och att återupptäcka gamla kokningstekniker och gamla menyer. ”Det som våra mormödrar gjorde var väldigt snålt och ekologisk, man tog hand om hela djuret, när man slaktade ett lamm eller en gris gjorde man allt med det djuret, korvar, stekar, piroger med blodet, läder använde man också, för hemmagjorda mockasiner eller västar. Man sötade med honung istället för socker, som var mycket dyrare. Fikon, persikor, apelsiner, äpplen, det som man hade hemma på gården. Kvinnorna i städerna hade svårare men de kunde köpa billigt det som bönderna odlade på landet. Nu köper folk allt på marknader, vi håller på att få det som gjorde Jamie Oliver så förvånad i England. Våra barn vet inte var mjölken kommer ifrån. Och detta i ett land som vårt, med mer kor än människor. Det är inte klokt.”
Jag får en tur på Laura Rosanos gård och tar hem hennes bok med recept som är både enkla och sofistikerade. Tar också med telefonnummer till ekogårdar som har getter och som låter höns picka ute i det fria. I morse fick jag min första hemleverans av getmjölk, getyoghurt och färsk getost. Billigare än i affären och definitivt nyttigare.
