Ålderspannet 8-13 år känns som en rejäl utmaning redan innan föreställningen, hur ska musikteatergruppen Jag är här nu! nå åttaåringen, som fortfarande ser på Bolibompa, och tonåringen som hänger på Instagram med samma show? Ämnesvalet känns däremot klockrent, tanten är högaktuell genom böcker, debatter och bloggar.

Tantpresidenterna börjar med att slå fast schablonbilden av tanten, i beige kappa och hatt, och redan här är det lätt att vara kritisk, för hur många tanter ser ut så 2012? Via musikaliska inslag visas sedan att en tant, per definition, inte måste vara tråkig. Men den uppenbara risken med att försöka förnya eller ifrågasätta stereotyper, är ju att falla in i dem själv. Parallellt med att syftet att upplösa tantens beiga tråkighet upprepar och förstärker Tantpresidenterna den stereotyp som var tänkt att breddas. Åtminstone upplevs det så för delar av publiken, för här blir också problemet med målgruppens åldersspridning tydligt. En åttaåring har inte alls samma känsla för, eller idé av tanten, som tonåringen vilket gör att samma tilltal inte fungerar speciellt väl. Jag upplever att åttaåringen bredvid mig inte är på det klara med varför tanten är tråkig till att börja med.

Sedan börjar en musikalisk resa för att peka på tanters möjligheter att gå sin egen väg, vi träffar en cowgirl som ändå kallas cowboy och väldigt kurviga och sminkade Svetlana, som för tankarna till de kvinnor med latinamerikanskt ursprung som för ca 20 år sedan, i TV, skulle lära svenskfödda kvinnor att vara riktiga kvinnor. Även Svetlana spelar högt på sin kvinnlighet, skakar bröst och rumpa, och säger sig förstå att vi bara vill ha mer av henne.

Påminner om verkligheten

Tantpresidenterna utlovar att spegla frågor kring genus och identitet men de levererar snudd på den gamla vanliga speglingen, och ger inte publiken några svar på de frågor som möjligen skapas hos den äldre delen. Om de vill ge den äldre kvinnan mer svängrum och ladda henne med möjligheter, varför väljer de att göra henne till en klassisk manlig cowboy vars enda uppgift är att rida fort och skjuta sitt vapen? Och om hon nu prompt ska vara cowboy varför är hon inte som männen hela vägen utan låter the bad guy bli hennes vän och följa med henne till hennes ranch? Och vad är tanken med Svetlana? Behöver vi fortfarande lära oss att skaka rumpan i Sverige?

Jag hade gärna sett en reflektion över tantens identitet och genus, men istället blir det status quo, inget vidare svängrum och ingen direkt plats i världen. Lite som verkligheten faktiskt.

Åttaåringen hade nog väntat sig mer girlpower av Tantpresidenterna och tyckte inte att föreställningen levde upp till namnet, men den var den ok.

”Den handlar om att bli tant och om att dö, den är lite gammaldags kan man säga.”