Hope Maternity Clinic Anand. Så heter fertilitetskliniken skådespelerskan och forskaren Amrita Pande besökt. En av Indiens 3 000 kliniker som bedriver surrogatmödraskap i kommersiellt syfte. Amrita Pande har varit där tre gånger och intervjuat läkare och surrogatmödrar. Sista gången väntade hon sin dotter, Zaira.

– Surrogatmödrarna och jag fick en helt annan kontakt, när de såg att jag var gravid. De öppnade sig. Skillnaderna mellan oss blev så tydliga. De sa: ”till skillnad från dig är vi inte fria att gå var vi vill, äta vad vi vill, göra vad vi vill, vara med vår familj. Du får behålla ditt barn – det får inte vi. Efter nio månader får du din belöning: ditt barn. Vi får aldrig träffa de vi bär”.

Vi ses två dagar efter premiären av ”Made in India – notes from a babyfarm” Ett dokumentärdrama. De kallar pjäsen så då den bygger på vad kvinnorna sagt till Amrita Pande under hennes intervjuer. I slutet får publiken ställa frågor till Pande, som även spelar rollerna av en läkare och en surrogatmoder. Under föreställningen visas en film från kliniken i bakgrunden.

– Vi vill sätta surrogatmödrarna i fokus, säger Amrita Pande.

Sorlet är högt inne på caféet, där vi möts. Amrita Pande talar snabbt och tydligt. Premiären var lyckad. Den slutade i stående ovationer, men så var det också en fin föreställning. Stark och balanserad om ett svårt ämne. Ett känsligt ämne. Grunden är längtan efter barn. En längtan som för cirka 10 procent av alla par i fertil ålder inte blir annat än en längtan.

– 1997 klassade WHO ofrivillig barnlöshet som en sjukdom, berättade skådespelerskorna Mia Ray och Sophie Louise Lauring från scenen, när de i pjäsens första del gestaltade all sorg, allt hopp och all förtvivlan par som befinner sig i den mörka spiralen av ofrivillig barnlöshet kastas mellan.

Å ena sidan all denna längtan, där en surrogatmoder i en tid av allt striktare regler för adoption kan bli en utväg att få ett barn.

Å andra sidan surrogatmödrarna. De som lånar ut sina kroppar, sina liv, lämnar sina hem och sina egna barn i nio månader för att bära någon annans barn. Vad vet vi om deras längtan? Gör de ett frivilligt val? Amrita Pande har träffat 52 surrogatmödrar. En tredjedel hade tvingats bli surrogatmamma av maken eller svärföräldrar.

– Men två tredjedelar hade antingen gjort det i samförstånd med sin familj eller mot sin makes vilja. De ville ha pengar för att bygga upp ett eget liv.

Kravet för att bli surrogatmamma är att ha egna barn och att vara gift. Totalt får surrogatmödrarna vid Hope Maternity Clinic Anand motsvarande 50 000 kronor. Det är även vanligt att surrogatmamman får extrapengar av de genetiska föräldrarna.

– Några av surrogatmödrarna hade tre år efter förlossningen startat egna företag. En del hade finansierat makens firma. Men de flesta var tillbaka på sina lågavlönade arbeten, som hushållerskor eller städerskor, säger Amrita Pande och berättar om en surrogatmamma som använde lönen för det första surrogatbarnet till att köpa ett hus.

– Hon fick låna pengar av sin pappa för att slutföra bygget. För att betala tillbaka lånet födde hon ett andra barn som surrogatmamma. Nu var hon där för tredje gången för att få ihop pengar till sin dotters kommande hemgift.

Skam och restriktioner

Många av surrogatmödrarna Amrita Pande träffade kände skam över att vara just surrogatmödrar. Kvinnorna stigmatiseras.

– Långt ifrån alla förstår den tekniska aspekten av embryo-införingen, att befruktningen av ägget skett genom IVF, utan tror att kvinnan haft sex med den genetiske fadern, säger Amrita Pande.

Stigmatiseringen gör att många surrogatmödrar säger att de är utomlands på städjobb. En kvinna köpte leksaker som såg utländska ut till sina egna barn innan hon återvände hem från sitt påhittade städjobb i Dubai. På filmen från kliniken i Anand ser vi hur surrogatmödrarna sitter och väntar. Tristessen är påtaglig. Nio månader är en lång tid.

– Kliniken i Anand skiljer sig från andra, eftersom den är så liten. Surrogatmödrarna bor på hostel. I Bombay är kliniken mycket större. I Anand finns restriktioner för kvinnorna, hur de får röra sig, vad de får äta.

I slutet av pjäsen rullas en teve in på scenen. En surrogatmamma ska förlösas. Ofta sker förlossningarna med kejsarsnitt och ofta blir det på tisdagar. Surrogatmodern har inte tillfrågats att vara med i pjäsen, därför vänds skärmen från publiken och en av skådespelarna refererar skeendet. En skalpell tas fram. Snittet läggs. Ett huvud syns. Ett barn lyfts ut. Ett spädbarnsskrik hörs. Skriken växer i styrka. De försvinner bort. Det blir tyst. Surrogatmamman gråter. Och med en nål sticker skådespelarna hål på de ballonger som fyllt ut klänningarna upphängda som rekvisita på en tråd längs scenen. Poff! Magen borta. Barnet levererat. Lönen betald.

– Men det är inget vanligt arbete. Jag träffade kvinnor som gått in i depressioner efteråt. Blivit apatiska. Å andra sidan fanns också surrogatmödrar som såg allt som en affärsuppgörelse. De kände ingen anknytning till barnet.

Omsätter miljarder

Amrita Pande mötte många surrogatmödrar som uttryckte besvikelse över de genetiska föräldrarna. Under graviditeten behandlade de henne som en jämställd, men så snart barnet fötts försvann de.

– Som alltid när det gäller surrogatmödraskap är det individuellt. Vissa surrogatmödrar ville absolut inte ha kontakt efteråt. Andra sörjde och hade gärna fått ett foto från barnets första födelsedag.

När publiken under pjäsens sista del fick ställa frågor till skådespelarna undrade en man hur mycket kliniken tjänar på verksamheten? Läkaren, som spelades av Amrita Pande, viftar bort frågan och säger att det viktiga för henne är att ”surrogatmödrarna tjänar pengar, att det barnlösa paret blir lyckligt” och att hon själv beundrar Moder Teresa så mycket att surrogatverksamheten kommit att bli hennes sätt att hjälpa. Men surrogatindustrin omsätter mycket pengar. Enligt Kvinnliga läkares förenings ordförande, Mia Fahlén, som i en debattartikel på Newsmill citerar uppgifter från CII, Confederation of Indian Industry, kommer den kommersiella surrogatmödraskapsindustrin i Indien att omsätta 13,5 miljarder kronor i år.

– Det är en stor marknad, säger Amrita Pande och avslöjar att hon är nervös för att spela pjäsen i Indien. Inte så mycket för vad surrogatmödrarna ska säga som för läkarens reaktion.

– Hon var väldigt upptagen, hade mycket att göra och blev irriterad på mig när jag gjorde research. Det var nog inte så kul att ha mig där som en fluga runt sig med alla mina nyfikna frågor. Men jag tror också det gjorde henne osäker att inte veta var jag står i frågan om surrogatmödraskap.

Var står du?

– Problemet är att vi har betraktat denna fråga utifrån moraliska aspekter. Inte från den historiska, kulturella, sociala verklighet som driver surrogatmödrarna. Många vill hjälpa surrogatmödrarna utan att ens ha träffat dem. Andra struntar i de ofta omänskliga arbetsförhållandena.

Som exempel tar hon Oprah Winfrey. Oprah gjorde ett program från en indisk klinik och lämnade en signerad plansch på sig själv där hon skrivit att surrogatmödrarna gjorde ”ett bra jobb” och i programmet beskrevs verksamheten som en ”win-win-situation”. Kvinnorna tjänade pengar och fick femstjärnigt boende, medan barnlängtande personer fick sin dröm uppfylld. Amrita Pande är kritisk.

– Frågan är om Oprah själv skulle vilja tjäna pengar på detta sätt? Om hon verkligen anser att detta mycket enkla hostel är att jämföra med ett femstjärnigt lyxhotell? Jag tror inte att Oprah menade något illa, men hennes attityd visar en syn på fattiga kvinnor och vad de förväntas göra, som är väsenskild från vad man själv kan tänka sig göra.

Amrita Pande vill se en global överenskommelse kring surrogatmödraskap.

– Det är ingen nationell fråga som Sverige kan lösa för sig, Irland för sig, Tyskland för sig. Europeiska par åker till Indien för att få barn med hjälp av surrogatmammor. Det är en global fråga. Därför måste vi få upp den på internationell nivå, med gemensamma överenskommelser av alla världens länder, säger Amrita Pande och tillägger:

– Det är just så vi har kommit till rätta med barnarbete. Så har vi reglerat adoptioner. Så måste vi även tackla detta. Utgångspunkten måste vara att ha en realistisk syn: behovet av och efterfrågan på surrogatmödrar kommer inte sjunka. Vi vill inte se en svart marknad med illegala kliniker växa fram. Vi måste göra internationella överenskommelser där den mest centrala uppgiften är att skydda surrogatmödrarnas rättigheter.