När jag jämför livet med ett spel händer det att omgivningen invänder. Att vara en spelare betraktas vanligtvis som något negativt. Du ska istället sträva efter att ”vara dig själv”. Men den du är – jaget – tycks då vara en fast kärna styrd av deterministiska lagar. I verkligheten spelar vi flera olika partier samtidigt, reglerna skiftar från tillfälle till tillfälle. Det finns en poäng i att ifrågasätta våra tidigare principer och beteenden. Var dig själv, men var uppmärksam på vilka kort du har på handen vid varje given situation.

Nivå 0: Av misstag återställer jag min Iphone vilket innebär att allting mellan mars och oktober i år försvinner från min telefon. Alla bilder, SMS och de nyaste numren går förlorade. Istället fylls min inbox av bortglömda händelser, kärleksförklaringar och uppbrott, raderade kontakter, bilder och filmer från en annan tid. Det är knappt ett halvår sedan men ändå en påminnelse ur det förgångna, en annan version av mig. Hur många gånger börjar vi om under en livstid? Hur förändras förutsättningarna, när omförhandlar jag mina grundsatser och av vilken anledning byter jag medspelare?

Nivå 1: Alfapetspelet Wordfeud har uppdaterats i mobilen. Min dejt har lagt ”ONS” för 22 poäng och bjudit mig på middag i chatten. Jag laddar telefonen tillräckligt för att den och jag ska överleva hela vägen till jobbet. Nästan alla på tunnelbanan gör samma sak. Likt Minecraft-varelser stöter vi ihop med varandra när någon kommer i vägen. Ett teamwork i att undvika samspel.

Nivå 2: På förlaget skriver jag deckarfrågor. Jag författar spelregler, specificerar dem och provspelar. Jag lägger till en bonus och avgör hur en segrare ska utses. Reglerna gör spelet. Om du kan acceptera reglerna kan du tillåta dig att handla utefter dem. Detta blir ytterst påtagligt för mig som ju bokstaverar de stadgar som ni ska spela efter.

Nivå 3: I min bok Game Girl förespråkar jag det egna agerandet, att vi alla borde skriva våra egna livsregler i det sociala samspelet. Fortfarande förvånas jag över hur mycket mitt alias Game Girl återspeglas i min egen tillvaro. I alla bemärkelser. Jag spelar ett ärligt spel dock aldrig utan ett ess i rockärmen. Jag går all in trots att jag är livrädd att förlora; kärleken, vännerna, mig själv.

Nivå 4: Monopolkväll. Ledaren nekar till att köpa Norrmalmstorg för 30 000 i Monopolpengar. Jag erbjuder samma gata till en chanslös utmanare för 100 pengar. Ekonomins grundtanke är att allting är värt exakt det någon är villig att betala, liksom att alla tänkbara spelregler är adekvata så länge vi godtar dem. Tärningen är kastad: jag blir ruinerad på Stureplan. Ruinerad i spelet och även senare under kvällen på Spy Bar.

Nivå 5: Spy Bar är ett TV-spel. Jag står och inväntar den första bossen i entrén. Kanske kan jag ta den eftertraktade vänstra dörren, en genväg in till nästa bana. Annars kommer den högra dörren att stå mig dyrt. Men spelet har bara börjat. Däruppe väntar huvudbossen. Vakten till VIP-rummet. Någon har kommit på den förargligt fenomenala idén att sätta upp en avspärrning och en vakt i dörröppningen till ett av de labyrintliknande rummen på nattklubben.

Känner du inte till reglerna är ingången endast en dörrkarm med ett band och en vakt. Varje gång jag lyckas överlista vakten vinner jag poäng, jag har lurat dem alla trots att mina pjäser har en annan färg. Jag har segrat i spelet om Stureplan. En utmaning, ett spel, men jag har redan börjat smälta in för mycket. Jag har köpt hela regelverket utan att göra uppror.

I mars hängde jag alltid på Söder. Det talar telefonen om. Jag måste förbli jokern i leken. Därför häver jag mig upp på bardisken går från den ena sidan till den andra. Undviker ivriga bartenderhänder som vill dra ner mig. Inte heller Söder är undantaget som bekräftar regeln. Det kan inte vara en tillfällighet att Kvarnens golv är schackrutiga. De regler jag inte accepterar måste jag utmana. Endast så triumferar jag på alla plan: på Kvarnen, Spy Bar – och i strategispelet Age of Empires. En vänlig vakt leder ut mig genom en lönndörr. Spelet har sin gång.

Nivå 6: Det spelar ingen roll att all data har raderats från mobilen. Jag tar nya tag. Jag har omgrupperat mina trupper. Jag går på middagsdejten. I ett parti strippschack kan du aldrig, liksom i det verkliga livet, förutse alla potentiella drag. Det gäller att satsa, att våga förlora, att våga vinna. Poängen ligger i att inte bluffa bort sig själv i spelet, att vara någon annans trumfkort utan att spela efter egna strategier. Att vara dig själv utifrån de regler du som spelare godkänt.

Pjäserna står på bordet. Villkoren är att vi får behålla kläderna lika länge som vi behåller pjäserna. Jag satsar direkt på kungen. Låt spelet börja. Mitt liv – mitt spel.