Häromdagen bröt illustratören Stina Wirsén några veckors tystnad med att ånyo försvara sin barnfilmsfigur ”Lilla hjärtat”. Den har kritiserats av bland andra Afrosvenskarnas riksförbund för att den är ritad som en blackfacefigur, hämtad ur en nidbildstradition där svarta människor porträtterats som underlägsna.

Försvaret av att människor ska ha tillgång till uttryck som utmålar svarta människor som underlägsna kan bara förstås ur ett maktperspektiv, menar Kitimbwa Sabuni, talesperson för Afrosvenskarnas riksförbund. Och svarta människor är relativt maktlösa i Sverige, konstaterar han.

– Man ska komma ihåg en sak om människor som uppskattar de här bilderna – det är ett privilegium att kunna konsumera och underhållas av bilder som konstruerar andra som underlägsna. De är självdefinierade antirasister och ser sig som fina människor. Det går inte att övertyga dem om att de har fel, och det är inte heller dem jag talar till.

Kitimbwa Sabuni köper inte deras argument, att stereotypen skulle fyllas med nytt innehåll, att barn ändå inte förstår symboliken, att kritiken motverkar sitt syfte, att ingen kommer att våga avbilda svarta alls om kritiken blir så stark när någon ”försöker göra gott” eller att kritiken borde riktas mot ”verklig rasism”. Som om det fanns olika sorter. På högerextrema sajter hånas Sabuni för sina ställningstaganden och nyligen använde en anonym rasist en starkt provocerande nidbild av honom i sitt nätalias. Själv ser han ingen egentlig skillnad mellan nidbilderna.

– Det är inte avsikten som ger en bild mening. De som försvarar en nidbild med att avsikten är god skulle lika gärna kunna måla sig med svastikor och säga att de vill ge symbolen nytt innehåll, eller att barn ändå inte förstår betydelsen. Men man gör inte det, för den formen av rasism är inte accepterad i deras kretsar. Den rasism där man gör rolig över svarta människor däremot, den är accepterad i deras kretsar. Det är egentligen hela skillnaden.

Kitimbwa Sabuni börjar bli van vid att kallas lättkränkt och menar att det säger något om den kultur som råder. En kultur där personer som säger att det inte gör något, som kan skratta åt fördomsfulla skildringar betraktas som starka. Signalen blir att den som vill förändra, den som säger ifrån och kritiserar, den som hävdar sina rättigheter, blir betraktas som svag, lättkränkt i negativ bemärkelse. Att den som protesterar och hävdar sin rätt inte skulle vara stark eller värd att lyssna till.

Det som framskymtar i den här kulturen är en rädsla för förändring av sakernas tillstånd. En rädsla att ”vi” inte ska få behålla någonting man är van vid och har vuxit upp med. I detta vi ingår inte kritiska personer som Kitimbwa Sabuni. För att motverka kritiken ställs frågor om vad mer som ska bort. Får den defekta svarta dockan i ”Tomtarnas julverkstad” vara med till exempel? Hon som kastas bort av tomtefar medan den vita är god nog och får godkänt. I den amerikanska versionen av Kalle Ankas jul finns den sekvensen inte med. Och i Sverige har en annan sekvens, där Kalle Anka skjuter på en irriterande fågel med maskingevär, tagits bort eftersom den ansågs ha dåligt inflytande på barn.

– Det ledde aldrig till några diskussioner om vad man inte får ha kvar, men när det kommer till rasism ställs saker på ända. Var ska det sluta? Som om det vore allt eller inget. Som om nyanser och gränsdragningar inte görs hela tiden. Det finns ingen som visar sina barn allt.

Att debatten fortsätter och att människor fortsätter att ser Kitimbwa Sabuni överreagerar som en hälsosam konfrontation.

– I Sverige finns rasism och sexism. Om folk vill behålla rasistiska framställningar, då ska vi ha en konflikt kring det. Det är bra att hyckleriet ifrågasätts. Allt det här kommer att ryka förr eller senare. Samma människor som i dag säger att det här är okej kommer inte att tycka det för all framtid, säger han.