I år är det femtio år sedan Rachel Carsons Tyst vår kom ut. Det är den enda bok jag läst som fick mig att omedelbart reagera rent handgripligt. Jag minns tydligt hur jag öppnade städskåpet och tog ut en burk med ett medel mot insekter som jag tror hette Radar och kastade den. Var? Antagligen i de vanliga soporna. Någon sopsortering eller insamling av farligt avfall fanns inte på den tiden.

Tyst vår var verkligen en väckarklocka. Jag skäms när jag tänker på hur omedveten jag länge var. När vi flyttade till Sverige från Italien tyckte jag att Sverige var ett efterblivet land som lät myggen frodas fritt i det sanka området mellan sjön där vi bodde och havet. När man kunde spruta!

Helen Ardelius har gjort en intressant radiodokumentär om Rachel Carson, ”… och inga fåglar sjunga”. I den ger hon en bredare och djupare bild av Rachel Carsons liv och av den tid då hon levde. Men även om Tyst vår var långt ifrån den enda bok Carson publicerade är det för den som hon kommer att bli ihågkommen. Frågan är om det finns någon bok i modern tid som haft lika stor inverkan på människors medvetenhet och på myndigheters och andras praxis.
Givetvis anfölls hon av hela giftindustrimaffian, som gjorde allt för att misskreditera henne. Själv var hon vid det laget svårt sjuk i cancer och dog kort efteråt.

Dokumentären finns på Sveriges Radios hemsida fram till den 19 november. Den är värd att lyssna på!