Det är viktigt att feminister formulerar konkreta politiska förslag. Det var ett tag sedan jag själv gjorde det och jag blev såklart därför väldigt inspirerad av feministtribunalen för en dryg månad sedan. (Där det presenterades 20 anspråksfulla förslag för att förändra världen från boken Det heter feminism!) Jag är ofta en pragmatisk person som fokuserar på vad vi faktiskt kan göra här och nu. Det är ibland ett tråkigt drag och det är tur att det finns andra som oftare blickar långt framåt och formulerar stor omkullkastande politik. Men jag släpper just nu stora förändringar rörande finanspolitiken, militariseringen och nollvisionerna. Jag riktar istället in mig på det som är lätt görbart, kostar lite men förändrar mycket i enskilda personers liv. För alla er som befinner er i, eller har kontakt med, departement och riksdag har jag här formulerat fem anspråkslösa sexualpolitiska förslag:

1. Reell satsning mot sexuellt våld. Staten har inte initierat något stort förebyggande arbete rörande sexuellt våld. De som arbetar med människor får oftast inte heller kunskaper om ämnet i sina utbildningar. Jag förslår därför först och främst en bred, stor, synlig, återkommande, nationell satsning med kampanj om sexuellt våld riktat till allmänheten. Fokus ska vara sexuella gränser – var de går och hur var och en egentligen ser på dessa. Kampanjen ska även ta upp vikten av att söka stöd om man själv kränker andras gränser, och/eller själv är utsatt. I samband med lanseringen av kampanjen öppnas regionala specialistmottagningar dit den som är/varit utsatt för sexuellt våld kan få experthjälp och delta i stödgrupper. Även den som kränker andras sexuella gränser, och vill ha stöd för att sluta göra det, ska kunna vända sig till dessa mottagningar.

2. Resurs- och kunskapscentrum för sex och samlevnadsfrågor. I dag finns diskrimineringslagen och relativt bra skrivningar i läroplaner för skolan vad det gäller sex- och samlevnadsfrågor. Problemet är dock att inte lärare automatiskt får djuplodande kunskaper i dessa ämnen under sin utbildning. Då och då görs enstaka satsningar men dessa är självklart inte tillräckliga. Jag förslår därför skapandet av ett nationellt resurs- och kunskapscentrum för sex- och samlevnadsfrågor. Det behövs inte någon ny myndighet då Skolverket, DO eller exempelvis Ungdomsstyrelsen skulle kunna bilda en ny stor avdelning. Där kan olika utbildningar och konferenser erbjudas samt material produceras. Hit skulle även andra professioner kunna vända sig för utbildning.

3. Säkerställ ungdomsmottagningarnas verksamhet. De flesta av oss tar nog för givet att det finns ungdomsmottagningar i landet dit unga kan vända sig för att få preventivmedel, göra undersökningar, få stöd vid utsatthet och diskutera sex och relationer. Men mottagningarna ser väldigt olika ut. På en del håll finns bara en barnmorska som i princip endast hinner skriva ut p-piller. På många håll måste ungdomsmottagningar ständigt söka nya pengar för sin överlevnad. Det behövs ett nationellt politiskt beslut om säkerställandet av ungdomsmottagningar runt om i landet. Resurser ska fördelas automatiskt, som för mycket annan vård, och det borde alltid kunna finnas minst två heltider på mottagningen.

4. Avskaffa de repressiva hiv-lagarna. Sverige är ett av de länder i världen som dömer allra flest personer med hiv till fängelse. Sex kan ge hårda straff trots att hiv inte överförts, att kondom använts, och att risken medicinskt måste räknas nära noll. Sveriges lag är så hård, att FN uttalat sig mycket kritiskt mot den. Enligt den svenska smittskyddslagen finns en meddelarplikt som tvingar den hiv-positive att berätta för sin sexpartner om sin status. Det kan verka bra, men problemet är att lagen är kontraproduktiv. För det första invaggas sexpartners i falsk trygghet om inget sägs. För det andra väljer många, på grund av den hårda lagen, att inte testa sig för hiv och hellre leva i okunskap. Detta leder såklart till smittoöverföring. Därför behöver smittskyddslagen och dess tillämpningar ses över och ändras nu.

5. Särskilj sex från ekonomi och ansvar för barn. Både sambolagen och äktenskapsbalken förutsätter att de som omfattas av lagen har sex med varandra och/eller åtminstone är kära i varandra. Problemet blir dock att många som vill leva ihop, utan att ha en sexuell relation, inte omfattas av den juridiska trygghet som äktenskap ger. Sex är en ganska lös grund för att skapa liv ihop. Det kan vi ju se, med höga siffror på otrohet och skilsmässor. Kanske vill två bästa kompisar eller syskon dela hushåll, ekonomi och ansvar för barn. Skydd som omfattar bodelning vid separation och arv vid dödsfall uteblir då. Dessutom kan inte fler än just två personer ingå äktenskap eller juridiskt vara omsorgspersoner för ett barn – trots att de fungerar som föräldrar i praktiken. Därför behöver äktenskapsbalken och sambolagen ersättas med en ny, gemensam samlevnadsbalk. Alla de som så önskar ska kunna ingå juridisk/ekonomisk samlevnad – även om de inte har sex med varandra.

Det finns såklart mycket mer att göra, och även utanför Sveriges gränser. Jag vet också att villkoren för sexualitet, kropp och nära relationer hänger samman med stora strukturella frågor. Men politik som kräver lite, förändrar mycket och kostar litet gillar politiker. Så jag satsar på dessa sexualpolitiska förändringar just nu!