En introvert och något olycklig väg som syftar till ökad konfliktnivå och mindre av den jämställdhetspolitik alliansregeringen bedriver – så beskriver jämställdhetsminister Nyamko Sabuni antologin Det heter feminism. Själv väljer hon en annan väg, samtidigt som hon välkomnar debatten.
Eftermiddagen den 4 oktober besökte jag och Beatrice Ask polisen i Södertälje. Någon vecka innan besökte vi polisen i Västberga. Vi valde dessa orter för där bedrivs en systematisk samverkan mellan polisen och andra i kampen mot mäns våld mot kvinnor. Dessutom låg stationerna tillräckligt nära för att vi snabbt skulle kunna hitta en gemensam tid som tillät oss både att hinna tillbaka till familjer och åtaganden. Inga program eller nyheter presenterades. Vi ville enbart lyssna och lära.
Detta ser Anna-Klara Bratt som ett övervägt utspel för att ”antyda att problemet med våld mot kvinnor är större bland invandrade”. Bratts misstro om mina bevekelsegrunder för att informera mig i frågor om kvinnovåldet speglar en misstänksamhet mot alliansregeringen som är en livsluft för delar av den svenska feministiska diskursen.
Denna norm bryter fram i olika former. Jag läser att Linda Skugge ångrar att hon för 13 år sedan kom ut som blå för de problem det skapat. I somras nekades ett feministiskt och intersektionalistikt tänkande ungdomsförbund att delta i prideparader för att förbunden betecknar sig som liberala. Professor Maud Eduards skriver att afghanska flickors möjlighet att börja skolan – som gått från obefintlig till snart allomfattande – bara kan utgöra ett svepskäl till att en borgerlig regering sänt svensk trupp till Afghanistan. Misstänkliggörandet går igen. Utgångspunkten att det är samma talibaner här som där återkommer.
Jag tycker detta är obefogat och historielöst. Liberaler har alltid varit förkämpar för jämställdhet, och historien är fylld av liberala kvinnor och män som har stridit för kvinnlig rösträtt, aborträtt och delat ansvar hemma. Selma Lagerlöf, Eva Moberg och Bengt Westerberg.
Jag har valt politiken som arena för mitt engagemang. Det är för att jag vill göra skillnad. Där har jag valt att lyfta våld mot kvinnor som den enskilt viktigaste jämställdhetsfrågan. Där ingår självfallet prostitution och människohandel för sexuella ändamål, och hedersrelaterat våld och förtryck. Få integritetskränkningar, om någon, är så tydliga som hos den unga kvinna som är rädd i sitt eget hem.
När alliansregeringen tog över 2006 tiodubblade vi anslaget till jämställdhetspolitik. Nu matchar resurserna äntligen ambitionerna. Vi gick från ord till handling och antog redan under de första åren tre omfattande handlingsplaner med över hundra olika åtgärder för ökad jämställdhet. Vi har fortsatt med jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen, RUT-avdraget som ett steg in på arbetsmarknaden och en avlastning i det obetalda hemarbetet, satsningar på kvinnors företagande och nattis. Vi har kunnat finansiera den största satsningen någonsin mot mäns våld mot kvinnor. Jag är stolt över vad vi åstadkommer.
Men hur är det då med min feminism? Ser jag inte strukturer? Vill jag inte ändra på dem? Självfallet ser även jag förtryckande strukturer och normer, och dem vill jag ändra på. Detta är för vissa definitionen av feminism, men för många andra betyder ordet feminism något annat. Jag har i hela mitt liv vägrat att låta mig definieras av andra. Som svart, invandrare och kvinna är det lätt att hamna i ett fack där andra tror sig veta vem man är och vad man tycker. Jag värderar min integritet högt och har alltid värnat individualismen. Därför är liberal den enda etikett jag har valt att använda.
Detta ska inte förväxlas med att jag inte vill se en feministisk debatt. Trots Eduards inlägg i antologin Det heter feminism! välkomnar jag debatten boken skapat. Min inställning är att Sverige behöver mer av ett offentligt feministiskt samtal.
Men jag delar samtidigt Kristina Hultmans analys att antologin är ett exempel på en introvert och något olycklig väg som delar av den svenska feminismen slagit in på. I essä efter essä verkar man tro att det är genom en ökad konfliktnivå fler stimuleras att delta i samtalet. Man lägger, som Hultman noterar, förslag efter förslag som syftar till mindre jämställdhetspolitik av den sort vi i dag bedriver.
Samhällsanalysen som denna grupp feminister gör blir så väsensskild från den som andra intellektuella och de som arbetar praktiskt med jämställdhetsfrågor når. Den speglar inte de samtal jag har med ideologer som Birgitta Wistrand, påverkare som Gertrud Åström eller hjältar som Sara Mohammad. Även hos dem finns en frustration att utvecklingen går för långsamt, men förslagen jag hör är mer jämställdhetspolitik – inte mindre.
Jag kommer fortsätta välja att presentera insatser som innebär att kampen mot våld mot kvinnor intensifieras. Vi ska ha skarpare krav på att skola, vård och omsorg ska fungera lika väl för kvinnor som för män. Kvinnor ska ha bättre möjligheter och förutsättningar till egen försörjning med rättvisa löner. Jag väljer att lyssna på medborgarna och deras behov, även om andra vill prioritera upp konflikten.
Och kanske är det så det ska vara. Att avståndet mellan oss kan förbli och att vi båda kan leva med det. Acceptera att vi verkar på arenor präglade av olika mål och uttryck. Jag kommer fortsätta söka inflytande i samtiden även när det innebär att nå kompromisser med kristdemokrater. Steg för steg skapar vi förutsättningar för att människor ska uppnå sina livsdrömmar. För så är reglerna på den arena jag valt.
