Vanja Hermele, genusvetare och journalist, har tidigare studerat jämställdheten inom kultursektorn i tre forskningsrapporter som tycks fungera som underlag för den här boken. En bok som även är hennes första skönlitterära verk. I romanen varvas korta fragmentariska tillbakablickar från barndomen och framåt, med intervjuer av makthavare inom kulturvärlden. Minnesbilderna och de detaljerade intervjuerna skildrar tillsammans en struktur av sexuella trakasserier, objektifiering och marginalisering av kvinnor dels inom kulturvärlden, dels i samhället i stort.
De många exempel som författaren återger fungerar utmärkt i sin repetitiva form på sätt att de kompletterar varandra och gör det svårt, om inte omöjligt, att missa att det är strukturer det handlar om. Boken är skriven i jag-form och skapar tillsammans med sin fragmentariska och dokumentära form, en känsla av realism som ger stark trovärdighet åt innehållet. De många noga återgivna intervjuerna med makthavare får mig att stundtals glömma att boken är ett fiktivt verk endast inspirerad av empiriskt material.
Romanens titel In som ett lamm, ut som en tigrinna styr mina tankar åt de konsekvenser som förtryckande strukturer har på individer. De kan göra individen härdad och optimism förbyts lätt mot bitterhet. I fallet med bokens karaktär Vanja, leder erfarenheterna till en medvetenhet om de här skevheterna och en möjlighet att synliggöra och försöka påverka dem.
Oviljan att ta ansvar
Vanja Hermele skildrar en kulturvärld som påstår sig värdera jämställdheten högt, men som samtidigt anser att den sker ”naturligt” just inom deras verksamhet. Eftersom makthavare har uppfattningen att de äger en medvetenhet om vikten av jämställdhet, behöver de därför inte arbeta aktivt med de här frågorna. Den här självbilden är frekvent på många av de institutioner som förekommer i romanen.
”Varför ska jag, vi ta ansvaret? Är det inte någon annanstans man ska börja?” frågar en teaterchef vid en svensk teater. Det här är ett bland många försök att på olika sätt skjuta ifrån sig ansvaret för den realitet som innebär att vita män befinner sig i tydlig majoritet inom kulturvärlden, år efter år.
Den här paradoxen att å ena sidan se problemen, men å andra sidan inte ta ansvar för dem, är ett återkommande tema i romanen. Hermele lyckas, genom de många detaljrika intervjuer med chefer inom kultursektorn, fånga de motsägelsefulla resonemang det här bygger på.
Patriarkala strukturer
Författaren berättar i romanen om en kulturvärld som än i dag i stor utsträckning upprätthåller föreställningen om kvalitet som ett värdeneutralt begrepp som skulle stå i direkt konflikt med arbetet för jämställdhet. En föreställning och en förklaringsmodell som gång på gång används av de i maktpositioner till varför de inte aktivt arbetar för att skapa större mångfald.
Romanen ger en intressant inblick i en annars ganska sluten kulturvärld. Den skildrar ointresset att ta frågor om jämställdhet på allvar. De missriktade och oreflekterade initiativen för jämställdhet, där kunskap och verkligt intresse brister. Tillsammans med de många minnesbilderna ges en personlig prägel åt romanen, som förstärker idén om patriarkala strukturer som lever kvar i en sluten kultursfär, men också i individers mer privata sfär.
Frustrationen hos mig som läsare växer allteftersom lager på lager av diskriminering och handfallenhet hos kultursektorns ledare byggs på. Jag lämnas slutligen med den krassa verklighet som dagens ojämställdhet innebär och de många missuppfattningar som får stå i vägen för att skapa verklig förändring. Boken lyckas engagera mig med sin konkreta form som gör det omöjligt att värja sig för de tydliga, upprörande och ganska nedslående budskapen.
