Är Trinny och Susannah den nya tidens teveterapeuter? Det är ett teveprogram som förutom att göra vad det konkret utger sig för att göra – styla – också vill medverka till att hjälpa människor, främst kvinnor, på ett djupare plan. För er som inte sett serien, som går i Sjuan under hösten, handlar den om de brittiska stylisterna Trinny och Susannah som åker Sverige runt och ”hittar” sina objekt direkt på gatan. Samtliga, enligt duon, trist, okvinnligt och osexigt klädda. I själva verket är det inte spontant alls, under våren 2012 uppmanades folk i olika städer att söka till programmet under en castingturné.

I stället för problemlösning via snack, vilket exempelvis tevepsykologen Dr Phil erbjuder, går lösningarna ut på handfasta metoder. En kan säga att det är en slags pedagogik som på påminner om kbt – kognitiv beteendeterapi. Ett synsätt som utgår från att mänskliga problem har sitt ursprung i hur individen ser på sig själv och sin omgivning. Trinny och Susannah är närmast ett paradexempel på ett sådant förhållningssätt.

Manifesterad särart

Den terapeutiska idén består i att kvinnor som gör om sig på ytan kan förändra synen på sig själva och göra sig mer medvetna om sina kvaliteter. På så vis framstår teveprogrammet som frigörande och stärkande för kvinnor. Egentligen behövs bara lite färgglada kläder, en ny frisyr och höga klackar för att må bättre, enligt programmets filosofi. Men är det för den skull feministiskt? Kanske i marknadsliberal mening. Konceptet bygger på en föreställning om kvinnors och mäns särart. Denna särart ska manifesteras så att det görs tydligt att kvinnors kroppar skiljer sig från mäns.

”Tits and arse”, bröst och rumpa, är stylisternas mantra – det är så kvinnors kroppar bör synliggöras. Det sker genom konsumtion av en mängd attribut. Sympatiskt nog förespråkar programledarna inte operationer och bantning men väl andra kroppsformande åtgärder. En ska våga visa sin kvinnlighet och sexighet – men enligt en strikt matris, eller norm, om vad som är kvinnligt och sexigt.

Nästan varje omgjord kvinna säger i programmet att de känner sig mer kvinnliga, eller mer sexiga, som resultat. Jag kan inte tolka det som annat än att programledarna så att säga hjälper kvinnorna att se sig själva – med en manlig blick. Dessförinnan framstår de som osynliga, både för sig själva och för den manliga blicken. För det är utrymmet kvinnor ges: en tårtbit mellan att betraktas som suddiga och ointressanta till att ses som sexiga och kvinnliga. Det är ett mycket litet utrymme men som kan rymma oändliga programserier och reportage om att göra om sig.

Underhållande ideologi

Med den utgångspunkten är Trinnys och Susannahs program inte alls feministiskt. Det handlar inte ett dugg om att utmana manssamhället, eller att vidga utrymmet för kvinnor. Där finns ingen analys om till exempel varför kvinnor känner sig osynliga eller okvinnliga. Ingen diskussion om vad som definieras som kvinnligt eller sexigt. I stället verkar deltagarna lite dumma som inte känner till det senaste på bh-fronten.

Enskilda öden beskrivs ibland som en bakgrund till att de utvalda inte haft tid, möjlighet eller lust att piffa till sig. Men kvinnors villkor ställs inte i relation till det omgivande samhället. Den villkorade synligheten diskuteras heller aldrig. Programmet tillåter visserligen kvinnor att uppvärdera sina kroppar genom förvandlingen, men endast på det vis kvinnor traditionellt värderats – genom betoning på sexualitet och utseende.

Naturligtvis är programmet inte till för kritisk reflektion. Det är ju underhållning. Men kanske står underhållning för den mest kraftfulla ideologiproduktionen.