Startsida - Nyheter

Att gestalta Ann Heberlein

– Fuck you. Som om stavgång och morotsjuice och kramar och uppbygglig litteratur skulle lösa det hela, vrålar Melinda Kinnaman.

Hon säger det i försvar. Hon säger det till en omvärld hon ständigt behöver förklara sig för. Också de gånger då förklaringarna inte finns till hands. Hur förklarar man att man lever med en dödlig sjukdom, precis som cancer eller hiv? Hur förklarar man att det inte går över med morotsjuice? Hur fan förklarar man att man inte vill dö, och samtidigt inte vill leva?

Melinda Kinnaman står ensam på Dramatens scen. Jag sitter ensam i publiken.

Melinda Kinnaman repeterar monologen Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, baserad på Ann Heberleins bok med samma namn. Det är två veckor till premiär och första gången hon gör det med kostym. Hon har fjorton centimeter klackar och tjock rågblond peruk. Rött läppstift, ”som inte flagar”, och en svart klänning som ser dyr ut. Melinda Kinnaman är liten men rösten är större än scenen. Den bär långt också när hon skiter i mikrofonen.


Hittar känslan

Melinda Kinnaman har aldrig funderat över att ta sitt liv. Aldrig upplevt panikångest. Däremot har hon känt känslor som ensamhet, hopplöshet och sorg, berättar hon. Men aldrig har hon velat sluta finnas. Det är därför fascinerande, nästan skrämmande att se hur bra hon går in i rollen som Ann. Kan alltså normala spela psykon bättre än vi psykon kan spela normala?

Men Melinda Kinnaman försöker inte spela Ann. Det berättar hon i intervjun efteråt.

– Jag är en egen Ann, inte hon utan en blandning av oss, säger hon.

– Ann är klok, skarp, rolig, vass. Dessutom skulle hon aldrig visa så mycket inför publik.

Melinda Kinnaman har träffat Ann Heberlein några gånger. En gång åkte hon ner till henne i Lund.

– Ann är generös och hjälpsam, säger hon och berättar att hon fått fråga Ann om allt från kroppsspråk till hur sjukdomen påverkar livet.

Utöver samtalen med Ann Heberlein har Melinda Kinnaman förberett sig inför rollen genom att tala med fyra kvinnor och en man. Alla är framgångsrika och fullt fungerande. Men de lever med bipolär sjukdom. Hur känns bipolaritet? Det visste inte Melinda Kinnaman, förrän de förklarade att blodet blir till sockerdricka i ådrorna, som ett gift. Skelettet knakar. Allt åker upp. Den gälla rösten. Det är dessa beskrivningar hon tar till jobbet.

Då händer det grejer.

Ann Heberlein julpyntade hemma. Två julgranar. En på varje våning, hembakat, glitter, dekorationer. Till en början hade Melinda Kinnaman beskrivit det med en dov, mysig röst. Sen förstod hon. Nu är rösten gäll när hon rabblar.


Mitt i prick

När Melinda Kinnaman nu kliver ur den värld hon själv tillhör gör hon det med en sådan inlevelse och respekt att jag inser att hon plötslig befinner sig i min. Här är diagnosen satt. Det bubblar ständigt under ytan. Fast det inte syns utanpå. Melinda Kinnaman förklarar att hon försöker känna sextondelarna fladdra under huden. Det är tankarna som rusar, även under depressionen. Även när kroppen ligger dödsstilla. Så tänker jag.

Endast en mikrofon hänger ner på scenen i ett snöre från taket. Som en snara. Men hänga sig vill man inte, säger Melinda Kinnaman till publiken. Det är synd om den som hittar en. Dessutom vet hon inte hur man knyter en snara. Tänk om man bara blir hängande där och långsamt kvävs till döds, hon demonstrerar med inlevelse.

Ska man ta livet av sig måste man faktiskt tänka på omgivningen. Därför går att slänga sig framför ett tåg bort. Liksom att skjuta sig i huvudet. Hon gillar dessutom inte kladd och oreda. Det bästa är att ta tabletter, dricka en halv flaska vodka och sen dränka sig. Hon säger det likgiltigt, sakligt och som att hon planerade en semester. Vilken som helst. Det är mitt i prick.

Det är en one woman show.

– Skitläskigt, säger Melinda i intervjun.

År 2001 var hon med i en föreställning där hon höll en monolog. Men den var kort. Nu känns det annorlunda.

– Det är ju jag som har ansvar för hela kvällen, säger hon.

– Skitläskigt!


Viktigt att det blir rätt

Ann Heberlein skriver och beskriver hur det är när tankarna rusar. Hon skrev boken när hon var mitt uppe i kaoset. Nu ska Melinda Kinnaman återberätta. Det innebär att kunna rabbla läkemedel, frukter, modemärken och kyrkomöten utantill. Anafrancil, cipramil, zolft, prozac. Valium, stesolid och topimax.

Snabbt som pistolskott. Vem kan förresten återberätta sina egna hypomana tankar? De senaste veckorna har Melinda Kinnaman inte gjort annat än att rabbla manus.

– Jag lever med texten, säger hon.

Men, hur lyckas hon komma ihåg allt?

– Jag känner ju inte till alla läkemedlen så det är lätt att blanda om bokstäverna, säger Melinda Kinnaman.


Det gör väl ingenting?

– Jo, för det kan sitta någon i publiken som vet vad jag talar om. Då känns det viktigt att det blir rätt, säger hon.

Melinda Kinnaman tycker det skulle vara roligt om någon utan egen erfarenhet kom fram och sa ”Nu förstår jag lite bättre hur det kan vara”. Men det är inte det viktigaste.

– Om bipolära kan känna igen sig, betyder det mer, säger hon.

När Melinda Kinnaman kryper på golvet och rabblar frukter i bokstavsordning inser jag att jag har läst om detta, levt med detta men aldrig sett det. Aldrig sett det spelas upp framför mig där jag är åskådaren, inte psykot i strålkastarljuset. Jag känner mig mer sedd än någonsin. Tårarna faller.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV