Eva Sørhaugs 90 Minutes är långsamt berättad med långa tagningar, vackert foto och stämningsfull musik vilket blir en stor kontrast mot den råa och mörka handlingen. Det är en film om våld, i olika skepnader, mot kvinnor. Parallellt skildras tre män – affärsmannen Jonah, familjefadern Fred och bråkstaken Trond – som av olika anledningar drivs till bristningsgränsen. Det är en studie av manlighet som spårat ur, som helt tappat sitt fotfäste i ett modernt och sterilt samhälle. Kameran vilar ständigt på dessa män, iakttar dem, och tvingar tittaren in i en passiv roll där vi inte har något annat val än att betrakta. Greppet påminner en del om Michael Hanekes foto (exempelvis i Funny Games!) som inte vill väja för något utan snarare vill provocera och utsätta publiken för samma sak som kvinnorna i filmen. Filmens styrkor, förutom rakt igenom imponerande skådespeleri, är att den tar upp ett ämne som allt för ofta osynliggörs. 90 Minutes undviker klichéer i sin skildring av en skrämmande samtid.
I en intervju i festivaltidningen får regissören Eva Sørhaug frågan om huvudpersonernas drivkrafter går att härledas till något typiskt manligt. Svaret: ”Det var viktigt för mig att följa männens perspektiv utan att demonisera. Filmen är en metafor för hur det ser ut i Norge i dag. Vi tror att vi lever i ett jämställt land, när vi förmodligen lever under en patriarkal ideologi som vi inte vill kännas vid”.
I en fattig och föräldralös lägenhet, i skuggan av en lyxig skidort i Schweiz, bor 12-åriga Simon (Kacey Mottet Klein) med sin storasyster Louise (Léa Seydoux). Louise tar inte hand om sin lillebror (varken ekonomiskt eller känslomässigt) utan Simon tvingas stå för hela försörjningen. Hans metod är att varje dag stjäla skidutrustning från de rika turisterna för att sedan sälja vidare till barnen i området där han bor. Han stjäl inte för att kunna köpa Tv-spel och liknande utan för att ha råd med toalettpapper och för att stilla de värsta hungerskänslorna.
Filmens inledning ställer många frågor: Var är föräldrarna? Varför beter sig systern som ett barn och tillåter lillebrodern att stjäla och riskera att åka dit? Det som slår mig tidigt i filmen är att det är kontrasterna som gör denna film så bra. Kontrasten mellan storasystern och lillebrodern, deras deprimerande höghus mot de sagolikt vackra Alperna, deras fattiga kläder mot turisternas överdrivna skidkläder och mötet mellan Simon och brittiskan Kristin Jansen (Gillian Anderson). I mötet med Kristin Jansen och hennes barn blir det, om inte innan, tydligt hur ensam Simon är och hur mycket han längtar efter trygghet, närhet och kärlek.
Sister, som är Schweiz Oscarsbidrag 2013, innehåller fantastiskt foto, grymma skådespelarinsatser och en överraskande vändning. Den lyckas också med något ganska ovanligt: att vara händelselös utan att bli trist. Som jag skrev i texten efter presskonferensen är en tredjedel av årets festivalfilmer regisserade av kvinnor, Sister är en av dessa och också festivalens bästa film enligt mig.
Två av de mest emotsedda filmerna på årets festival är The Master och Rust and Bone. Paul Thomas Anderson har regisserat de fantastiska filmerna Magnolia och There Will Be Blood så det är inte konstigt att förväntningarna är höga på The Master. Jacques Audiard, som varit på plats i Stockholm för att visa sin Rust and Bone och ta emot priset ”Stockholm Visionary Award”, har tidigare regisserat Mitt hjärtas förlorade slag och En profet. Filmerna är sevärda men starkast lyser två skådespelerskor och det är dessa jag vill lyfta fram.
Joaquin Phoenix och Philip Seymor Hoffman är självklart fantastiska som alltid, de kan vara två av Hollywoods mest kraftfulla skådespelare, och rollerna som Freddie Quell (vilsen sökare) och Lancaster Dodd (sektledare, kallad mästaren) är som skrivna för dem. Men jag tycker att Amy Adams i rollen som ”sektfrun” gör den bästa rollprestationen trots att hon inte får lika mycket speltid som de andra. Adams har tidigare fått spela snälla roller i filmer som Catch me if you can, Doubt (där hon också spelar mot Philip Seymor Hoffman) och Sunshine Cleaning. Här gör hon en roll hon aldrig gjort innan och i skiftningen mellan att vara mjuk och otäck, dess oförutsägbarhet, visar hon sin stora kapacitet.
Marion Cotillard är en bra skådespelare men ingen personlig favorit. Hon är ofta reducerad till lättglömda flickvänsroller á la den ljuva, vackra, förföriska och mystiska tjejen. Ett undantag är i La vie en rose – berättelsen om Edith Piaf där hon spelar titelrollen som hon rättvist Oscarbelönades för. Det är väl det som har varit problemet, att så fort hon blev en del av Hollywoodindustrin och lämnade Frankrike har hon blivit typecastad. I Rust and Bone är hon tillbaks på hemmaplan och fått en djuplodad karaktär att bita i - Stéphanie, en späckhuggartränare som förlorar båda benen i en olycka. Med ett osminkat ansikte och avskalat, realistiskt skådespeleri visar hon upp hela känsloregistret. Några av filmens bästa och mest hjärtskärande scener är när hon på egen hand dominerar filmrutan, exempelvis i en nattklubbscen då hon jämför sig med de långbenta, dansande tjejerna.
Tyvärr känns könsrollerna ganska förlegade. Han - den store, starke, tystlåtne mannen som glatt knullar runt, Hon – den ömma, fagra kvinnan som vill lära mannen att älska, att vara i förhållande. Förklaringen är säkerligen att Jacques Audiard, som i sina tidigare filmer skildrat unga män på glid, inte är van att ha med kvinnor i sina filmer och lätt fastnar i gamla mönster. Eftersom den kvinnliga huvudkaraktären får utvecklas och är porträtterad lika djuplodat som den manliga huvudkaraktären stör jag mig ändå inte nämnvärt på de tröttsamma könsrollerna. Marion Cotillard, välkommen tillbaks!
Lili Parsipour, som till vardags jobbar på Cinemateket i Stockholm och är musiker, är en van festivalbesökare. På årets festival har hon sett fem filmer och fler blir det till helgen.
Eftersom jag vet att du är intresserad av genus och ofta väljer film utifrån sådana frågeställningar måste jag fråga dig vilken som är din favoritfilm?
– Paraden. Först och främst är det en vågad film med tanke på de svåra omständigheterna som finns för HBT-personer i Serbien och rättigheten att kunna vara sig själv och stolt marschera på gay-paraden. Den har gjorts i en helt komisk anda som lyckas i sin tur attrahera en större publik och nå ut till olika målgrupper. Den får åskådaren att skratta men lika mycket att sörja och känna besvikelse.
Jag tyckte också om filmen, den är viktig och stundtals rolig. Men jag tyckte att karaktärerna var lite klyschiga.
– Ja, det tyckte jag också vid vissa tillfällen men en karaktär som jag fann väldigt stark (dock också lite orealistisk) var fästmön till gangsterledaren. Hon vill verkligen gifta sig och bröllopsfixaren är då bögen som till varje pris vill genomföra paraden. Han är den som är modigast men alltid blir trakasserad och attackerad av homofober och rasister, inte minst av denna gangsterledare. Fästmön ställer ett ultimatum till sin fästman att hjälpa bröllopsfixaren och hans gäng med att genomföra sin parad för annars blir det inget bröllop. Hon lyckas sammanföra de två gängen och gangstergänget börjar känna stolthet och gör paraden till en viktig sak att kämpa för. Fästmön är för det mesta i bakgrunden men i slutändan är hon den enda anledningen till att de här personerna är länkade till varandra och lär sig om förståelse och respekt. Hon må vara kletad med mycket smink i ansiktet och extremt utseendefixerad, men hon är den som är tuffast, smartast och modigast i hela filmen. Tyvärr så upplevde jag ingen ”medveten strategi” från regissörens sida att framställa henne som hjältinnan i berättelsen och vet inte hur många som uppfattade henne som det heller men jag önskar att hon kunde ha haft huvudkaraktären. Om en film behöver ha en kvinnlig superhjältinna, då är det denna film!
Git Scheynius, festivalchef, vilken film tycker du varit den bästa ur festivalen?
– Av 170 filmer är det svårt att plocka ut en enda som den bästa. Ska man titta på en film ur genusperspektiv, ur den synvinkeln att det beskriver en kvinna som utvecklas och är i fokus kommer jag att tänka på Jag vill tacka livet som beskriver Violeta Parras väg att realisera sina visioner. Men för mig är det viktigaste att fler kvinnor får chans att göra film om vad de vill. Vårt genusperspektiv är det kvinnliga perspektivet helt enkelt som vi tycker saknas.
