Du är nominerad till Viasat Film Rising Star där vinnaren presenteras på morgondagens prisutdelning, hur känns det och vad tror du om dina chanser?
– Det känns verkligen helt sjukt kul. Jag var inte medveten om att priset fanns innan jag fick reda på att jag var en av årets nominerade. När jag fick reda på det blev jag fullkomligt paff och riktigt stolt över mig själv. Jag har ju vunnit priser för Apflickorna både i Sverige och utomlands, men detta var första gången som jag personligen blev uppmärksammad för min insats.
Rollerna du har spelat (Cassandra och Kristin) är mångfacetterade och välskrivna. Hur tänker du när du väljer dina roller?
–Egentligen handlar det inte så mycket om valmöjlighet på det sättet när det gäller dessa två filmer, det handlar i princip bara om tur. Att jag fick rollen i Apflickorna var en ren slump och från början sökte jag med tanken att vara statist eftersom jag behövde pengar till sommarens tågluff och pengarna från mitt dåvarande jobb på Burger King räckte inte till. Men senare, när jag fick reda på att det var en huvudroll, gav jag det inte särskilt mycket tanke ändå. Då var jag bara 17 år och var inte det minsta insatt i film och jag kunde inte ana då att Apflickorna skulle bli så hyllad som den faktiskt blev.
Att Linda Molin kom i kontakt med regissören Andreas Öhman och filmen Bitchkram var också bara tur (hennes egna ord) eftersom teamet uppmärksammade henne på Göteborgs Filmfestival, en prisutdelning som hon från början egentligen inte ens var bjuden till.
– Efter det tog rollsättaren kontakt med mig och jag fick möjlighet att läsa manuset till Bitchkram – redan några sidor in i manuset visste jag att jag MÅSTE göra den filmen. Största anledningen till den känslan var just karaktären Kristin som är väldigt extrem i sitt sätt att vara och vad hon tycker men samtidigt genomgår en förvandling i filmen.
Filmerna är väldigt olika, Apflickorna är en kritikerdaring medan Bitchkram känns lite mer tillgänglig för en bredare publik. Är det ett medvetet val att visa dig i olika typer av filmer?
Att det är två helt skilda filmer är ju bara gynnsamt för mig, eftersom det innebär att jag får visa upp mig som skådespelerska i olika sorters projekt. Att jag haft den extrema turen att få jobba med både Lisa Aschan och Andreas Öhman som båda är relativt unga och som själva skriver sina manus är bara tur. Helt fantastiskt mycket tur.
Du är medlem i organisationen WIFT, Women In Film and Televison. Var kommer ditt intresse för genus och jämställdhet ifrån? Vad betyder feminism för dig?
–Jag vet inte riktigt vad mitt intresse kommer ifrån. Jag hade ett ganska stort tjejgäng på gymnasiet och vi blev väldigt inspirerade av en av våra lärare att som tjejer ta den plats vi förtjänar. Mitt slutprojekt var faktiskt ett samtal tillsammans med Birgitta Stenberg som jag tycker är grym. Samtalet hölls på konsthallen här i Göteborg och vi pratade bland annat om att vara tjej/kvinna och utsättas för fördomar, att åldras med värdighet, svensk tjej i Europa och liknande frågeställningar. Jag har sedan dess alltid hållit kvar vid att kalla mig själv feminist eftersom det är en självklarhet för mig ända sedan jag fick förklarat för mig vad begreppet innebär.
Under dina år i branschen, hur har du upplevt filmklimatet för kvinnor?
– Det är ju verkligen högaktuellt nu med att kvinnliga regissörer och producenter skall få större plats inom filmsverige och SFI (Svenska Filminstitutet, red anm) är ju väldigt medvetna om detta nu när de delar ut filmstöd. Men det jobbigaste jag har stött på är att en del tjejer/kvinnor ser varandra som konkurrenter istället för att hålla varandra bakom ryggen. Visst som skådespelerska är tjejer i min ålder mina största konkurrenter men eftersom jag är så präglad av att ”kvinnor alltid skall hålla ihop” har jag aldrig låtit mig dras in i det. Dock är det ju väldigt tydligt just på filminspelningarna att branschen är totalt mansdominerad, speciellt inom vissa områden som ljud, ljus, foto och så vidare, vilket jag verkligen tycker är tråkigt. Jag har dock haft turen att få jobba med några riktigt duktiga och talangfulla kvinnor som är stora förebilder för mig: Lisa Aschan (regissör), Linda Wassberg (fotograf), Bonnie Skoog-Feeney (producent) och Helene Lindholm (producent).
Till sist, du har hunnit se en del filmer på festivalen. Vilken är den bästa filmen du har sett?
– Jag har faktiskt bara hunnit se Beasts of the Southern Wild, Amour, Safety Not guaranteed och Rust and Bone. Jag har pendlat upp och ner för att hinna med att gå i skolan så det har inte hunnit bli så mycket film för min del men av de jag sett var Beasts of the southern wild helt klart bäst.
