Under långa perioder ligger frågor om jämställdhet, kön och makt i medieskugga, men så plötsligt händer något - och de i tysthet utmejslade ståndpunkterna hoppar fram. Nu har det skett igen. Med anledning av debattboken Det heter feminism. 20 anspråksfulla förslag för att förändra världen och en därtill kopplad feministisk tribunal på Rival i Stockholm, anordnad av Feministiskt Perspektiv och Hallongrottan, har argumenten vässats på nytt.
Det finns en konstruktiv tråd i skriverierna, formulerad som en positiv hållning till mer offentlig feministisk debatt. Då borde ju en tribunal och en debattbok, som just ville bryta tystnaden kring frågor om ojämställdhet och orättvisa villkor inför valet 2014, sitta rätt. Men nej, detta var uppenbarligen fel typ av initiativ. Kristina Hultman, vän av ordning, tappade tålamodet och gick till attack med innebörden (DN 9 okt och 1nov): Räck upp en hand, vilka är för och emot den nu förda jämställdhetspolitiken? Okej, ni som är ”emot”, er vill vi inte ha med i debatten. Vi som är ”för” är nämligen inte betjänta av någon kamp och behöver inga nya analyser, särskilt inte sådana som handlar om makt. Hultman befarar att med dessa tilltag – bok och tribunal – har den svenska feministiska rörelsen begått ”ett ödesdigert strategiskt misstag”. Det är stora ord.
Hur kommer det sig att debatter om feminism ständigt kokar ner till frågan om vilken feminism som ska få grönt ljus och vilken som ska marginaliseras? Hur många gånger har vi inte hört feminister demonisera andra feminister? Lita på mig är budskapet, jag är trovärdig, varken extremfeminist, radikalfeminist eller talibanfeminist. På det sättet kan könsordningen lugnt leva vidare, medan feminister grälar om vem som är mest legitim.
Hultman fick stor plats i Dagens Nyheter genom att spela på det instrumentet. Hon pläderar för den bestående ordningen, det vill säga jämställdhet i betydelsen lika könsrepresentation, mainstreaming, konsensus och konkreta insatser. Så har hon också uppdrag för Sveriges Kommuner och Landsting. Den borgerliga regeringens jämställdhetsminister, Nyamko Sabuni, är nöjd med Hultmans analys, tacka för det. Båda är anhängare av jämställdhet som harmoni, motsatsen till vad de uppfattar som skadliga konflikter.
Våra förslag ligger, som framgått, inte i linje med regeringens jämställdhetspolitik. Vi tog oss friheten att definiera hur en alternativ jämställdhetspolitik skulle kunna se ut om vi fick vara med och önska: stoppa privatiseringarna, bryt tystnaden kring mäns våld mot kvinnor, låt män genomgå ett 12-punktsprogram, inför livplikt, avskaffa kategorin män, lägg ner försvaret och så vidare. Vår bedömning var att det inte behövs fler som håller med utan några, om än bara 20 stycken (!), som går på tvärs. Det fick Hultman att frukta en feministisk vänsterrörelse som vill skrota hela jämställdhetspolitiken. Problemet är att Hultman har svårt att skilja på jämställdhet och jämställdhetspolitik. Sedan när blev de feministiska visionerna om jämställdhet/jämlikhet ett med svensk jämställdhetspolitik? Det kallar jag ett förhärligande av den svenska modellen.
Bokens skribenter vill på olika sätt förmedla att jämställdhetspolitik måste få vara politik, det vill säga ett fält för uttalade intressemotsättningar, öppenhet för olika politiska lösningar och en vilja att diskutera, tänka nytt och förhandla. Inte som nu reducerad till metoder, checklistor och tekniker, ett avpolitiserat hantverk. Får det finnas någon feministisk politik utanför jämställdhetspolitiken? Kan man rent av betraktas som osvensk om man inte solidariserar sig med svenskt jämställdhetsarbete?
Här tror jag också att det bränner till vad gäller mitt förslag om att stänga försvaret för kvinnor. Den tanken har irriterat alldeles särskilt. Nyamko Sabuni välkomnar debatten, som hon säger, trots mitt inlägg. Kristina Hultman har inte ord för hur tokig min idé är. Och på nätet flödar ilskan, bland annat hos kvinnliga officerare. Varför är folk så arga? För att det handlar om försvaret, den yttersta symbolen för värnandet om Sverige?
Här har kvinnor kämpat i årtionden för att integreras i Försvarsmakten och så säger jag att nej, det är ingen lämplig arena för kvinnor. Och mina argument: här pågår sexuella trakasserier i en omfattning som är helt oacceptabel, här brukas kvinnor för militarisering av internationella problem och här används kvinnor för att legitimera just svenska insatser i olika krigshärdar, för att vi är så jämställda.
Hur kan lika representation av kvinnor och män, jämställdhetspolitikens regel nummer ett, ha fått denna hegemoniska roll? Att det viktiga är att kvinnor är närvarande men utan en tanke på villkoren för och effekterna av deras närvaro? Min poäng är att sammanblandningen av en politik för könsbalans och en politik för säkerhet pekar på en allvarlig politisk aningslöshet.
Till dem som misstänker att jag tycker att kvinnliga officerare ska lämna in sina uniformer och söka annat jobb vill jag bara säga, att jag pratar inte om individer. Enskilda kvinnor får, precis som män, göra det de trivs med. Jag pratar om strukturer, om hur kvinnor som grupp tagits i beslag för tvivelaktiga syften. Militarism är ingen jämställdhetspolitisk tebjudning.
Avslutningsvis vill jag ställa frågan om en minister får skarva ihop vad som helst, för att ro hem sin poäng att det är bra med svensk trupp i Afghanistan? Sabuni påstår att jag skrivit att ”afghanska flickors möjlighet att börja skolan – som gått från obefintlig till snart allomfattande – bara kan utgöra ett svepskäl till att en borgerlig regering sänt svensk trupp till Afghanistan”. Det har jag aldrig skrivit, Nyamko Sabuni! Om det är på så lösa grunder som du och dina medarbetare bygger regeringens politiska världsbild finns det anledning till oro.
De griniga reaktionerna mot en breddad debatt om jämställdhet, kön och makt visar tydligt hur inskränkt och avpolitiserat hela fältet blivit. Och omvänt, hur stort behovet är av alternativa politiska handlingar, som förmår utmana sexistiska, rasistiska och nyliberala strukturer i det svenska samhället.
