Angelica: Du sa att systerskap var det viktigaste du visste. Vad betyder egentligen ditt systerskap, frågar jag mig, förvirrad i spillrorna av vår relation. Är det gemenskap, tillit, nätverkande, ett politiskt verktyg, en metod? Om systerskapet är ett slags union, varför exkluderade du då mig ifrån den? Om systerskapet är samarbete, varför fick inte jag vara med? Hur kunde du behandla mig som gårdagens sopor, som en förbrukad engångsartikel, som skräp, och samtidigt plädera för ett allomfattande systerskap? Jag ville ju inget hellre än att bli inkluderad.
Jag blickar framåt, eller åt ett annat håll i alla fall. Jag försöker återupprätta de principer som jag en gång definierade som allra mest betydelsefulla. Jag fantiserar om systerskap. Jag fantiserar om oändliga samarbeten, om fantastiska umgängen, om samtal som inte går att avsluta, om energiska relationer, om glädje, tillsammans med er. Jag tänker inte ligga med er, jag tänker inte följa detta ditt enda imperativ, jag vill bli er vän, er kompanjon, er vapenbärare.
Systerskapet kan inte bara vara en princip, systerskapet måste låtas modulera varenda cell i vår kropp, hela vårt rörelsemönster, hela vårt känsloregister, för att bli effektivt som verktyg, för att överhuvudtaget vara intressant. Antirasistiska feminister har kritiserat systerskapets exkluderande mekanismer och jag tror att dessa går att härleda till bristen av fullkomlig kroppslig och känslomässig assimilering av systerskapets vara. Ett sådant fatalt missbruk av denna användbara princip är även vad du genom ditt beteende manifesterar. Du måste äta dina ord, tugga dom, svälja dom och sedan smälta dom för att dom ska kunna levereras med tyngd.
Du måste förkroppsliga de principer du säger dig följa. Precis som att Luce Irigaray motsätter sig att skriva ytterligare en bok om kvinnor, utan istället väljer att skriva kvinna, så måste vi göra systerskap, inte tala om det som något som befinner sig utanför oss själva. Vårt tal om måste sippra ner i ryggmärgen för att kunna bli vårt tal.
Jag, Lovisa, Tintin och Synne har i ett flertal texter skrivit om relationer här i Feministisk Perspektiv, det har varit väldigt spännande, just nu finner jag dock ingen inspiration till att vare sig prata om eller ingå i dem mer. Jag vill göra revolution.
Rasera och resa, dekonstruera och rekonstruera, vid er sida, mina systrar. Jag gör slut, om du inte redan förstått det, jag gör slut med dig och med det maskulina, destruktiva, negativa tankemönster som du och vår fallogocentriska regim ständigt reproducerar. Du är nu en prick i mitt register. Mitt hjärta prickade du och det känns som att jag aldrig kommer att sluta blöda.
Synne: Angelica, du säger du vill resa. Jag skall inte be dig komma och sitta en stund med mig även om jag inte vill annat. Jag tänker på åderlåtning, rensning och ny luft. Jag tänker på dig och på oss och på blodfyllda gemenskaper och känner mig blodlös, nostalgisk, trött. Jag har varit borta ett tag. Vår gemenskap väckte avund från annat håll och jag har blivit genomlyst, genomskinlig och isolerad i tiden.
Min längtan har ifrågasatts och för att skydda den har jag gömt den så innerligt väl att jag inte kommer åt den. Dina fantasier om ”oändliga samarbeten, om fantastiska umgängen, om samtal som inte går att avsluta, om energiska relationer, om glädje, tillsammans” är i en tid jag inte har tillträde till. Den är ett minne jag glömt. Den icketid jag varit i har varit fylld med ett sökande efter tecken och spår efter det som inte varit. Jag måste fortsätta glömma.
Efter vår barfotade promenad i somras kom jag hem med bara en sko. Det tog veckor innan jag märkte det eftersom att den låg kvar i en tygpåse. Jag gömde den ensamma skon längst in i skåpet för att inte få frågan om var den andra tagit vägen. När jag för några dagar sedan återvände till stigen vi gick på i somras då marken var het, tog icketiden mig upp till den lilla slutning vi vilade på. Självklart var skon där. Som ett spår, ett minne om det som aldrig har varit. Nu har jag par i sko men inte dig. Inte er.
Systerskapet en längtan och bilder ovanför mitt skrivbord. Skicka postkort så att jag kan följa din resa. Kanske sitter jag vid ett cafébord och väntar på dig någonstans. Jag saknar er så. Jag verkligen saknar er så.
A: Jag brukar för mig själv och för andra upprepa något min mamma sa till mig för länge sedan, ihop med någon ska man vara för att det är roligt. Jag förstår inte varför det inte är sant. Roligt, en känsla som tycks mig för banal för att jag ska kunna ta den på allvar, för komplicerad för att jag ska kunna göra den till min. Jag förstår inte varför avund och svartsjuka konstituerar våra ihop när det vi söker är kreativitet och medglädje. Jag förstår att du fortsätter att glömma och jag kan inte förstå att jag förstår det, men jag förstår det så väl att det känns som att det är jag som skriver dina ord samtidigt som jag läser dem.
Din/min längtan är ett minne du/jag glömt, du följer gamla spår för att finna något du aldrig tappat, jag rannsakar mig själv för att försöka förstå när det började, för att försöka förstå när längtan och hopplöshet blev oskiljaktiga. Jag försöker förstå varför jag inte är med er, varför jag inte har roligt
.Lovisa: Angelica, Tintin och Synne, det verkar som att hösten verkligen har kommit nu. Jag försöker bekämpa tröttheten och alla kvävande distraktioner som plötsligt fyller min vardag – ibland är det svårt att hitta rum där jag hinner tänka – istället matlådorna, dammsugaren, väckarklockan, timrapporterna och kvällarna som kommer allt tidigare och stänger dagarna så fort.
Tänkarrummen skjuter jag framför mig – det är stunder som jag både flyr ifrån och som jag längtar till, rum att fantisera om när jag försöker somna så fort det bara går och stressad räknar sömntimmar på huvudkudden – då konstruerar jag förstameningar och frågor, men de når sällan fram till anteckningsboken, de blir kvar inne i mitt huvud.
Just nu känns sammanhangen där vi först träffades och lärde känna varandra väldigt långt borta, de ”stora tänkarna” är förpassade till bokhyllan och på mitt nattduksbord trånar ingen filosof utan en anspråkslös mästarinna – författarinnan Elsie Johanssons Glasfåglarna – en uppväxtskildring om ett Sverige som inte finns längre (även om fattigdomen och utanförskapen som skildras onekligen finns).
I Glasfåglarna är kärleken nästan ordlös och den är framförallt praktisk. Brist på pengar och mat, makt och samhällsposition sätter skoningslösa ramar för relationerna, och relationerna är nödvändiga för allas överlevnad – fria relationer och humanistiska högskolekurser, timslånga cafésamtal och analyser – finns inte ens i föreställningsvärlden. Nancy, den betraktande huvudpersonen, bebor en värld där får man stå sitt kast – inte fanns det tusen chanser, att prova kärlekar, välja till, välja bort. Om man slarvade med varandra, sårade, skadade - oftast fick man ändå fortsätta att leva bredvid varandra.
Förändringarna sedan dess (preventivmedel, skilsmässa, abort, sexuell revolution, gay- och queerrörelse, andra och tredjevågens feminism...) gör mig tacksam men också lite bekymrad och uppgiven – all denna frihet som vi har och känslorna av individuellt ansvar som följer, alla konstanta val, utvärderingarna, omvärderingarna, tillvaron, lyckan och meningen som ständigt projekt.
”Allt som är fast förflyktigas” skrev Marx om moderniteten och visst innefattar det också våra relationer. Jag blir trött över alla som kommer och går och jag vill inte vara en sko som man provar och sen väljer bort, jag vill inte använda andra som tillfälliga klädesplagg - jag trånar efter beständighet och samtal som ges tid att fortsätta länge länge. Kanske är det en slags trygghetstörst? Är det en bakåtsträvande längtan?
A: Hon sa att även om inte vi kan vara ihop så kommer jag alltid vilja vara nära dig. Jag försökte säga samma sak, en annan gång, med en annan person, men jag har inte lyckats särskilt bra. Jag trånar också efter beständighet Lovisa, samtidigt som jag försöker välja bort de som slarvar, de som sårar. Ärlig talat så känns det alltid som ett misslyckande, att lämna. Beständigheten kan kanske inte beskrivas i termer av villkorslös kärlek, men kanske kan vi tala om den som villkorslös omtanke, omsorg, ödmjukhet.
Vad kunde vara mer bortglömt än den seghet, den ödmjukhet, det tålamod du/jag eftersöker? Vad kunde vara mer progressivt än din längtan efter trygghet, efter beständighet, i en tid då vi internaliserat den kapitaliska logiken och använder den som handlingsmaxim, även i de mest nära, de mest sköra, de mest kära av relationer.
Jag längtar efter relationer som är som lim, även om man inte sitter helt ihop, eller om man till och med befinner sig väldigt långt ifrån varandra, så finns där alltid en tråd eller fler som berättar om ens samband, om vår samhörighet. Lovis, jag vet inte om det innebär någon trygghetströst i din trygghetstörst att jag känner med dig, men din längtan är också min.
Tintin: Angelica, Synne och Lovisa. Det är som att jag har tappat bort mina ord. Jag har alltid haft dem i överflöd, men nu har jag bara de mest grundläggande och basala kvar. Jag är trött på att alltid vara den som pratar och står för den goda stämningen. Trött på att låtsas att jag tycker att saker är intressanta, trött på att prata med män som skriver avhandlingar om andra män. Träffar jag en till man som tvingar på mig sina tankar om Proust kommer jag att skrika rakt ut.
Jag är trött på att stöta på gamla ex på klubbar som frågar varför jag är så defensiv. ”Kanske för att jag tycker att du är dum i huvudet som tror att jag ska köpa ditt snack om att du skulle göra vad som helst för att få vara en del av mitt liv igen” vill jag säga, men det gör jag inte. För jag vill inte uppfattas som defensiv. Men jag är ju defensiv. Och med all rätt.
Jag är så trött på att mina vänner gång på gång blir sårade, svikna, förminskade och begränsade av personerna som de förälskat sig i. Jag är trött på de som rymmer in i sina relationer och försummar sina vänner. Trött på de som instagrammar bilder med bildtexter i stil med ”Att komma hem efter en lång dag och mötas av älsklingen och en hemlagad måltid <3<3<3”.
Jag är trött på att få frågan ”träffar du någon just nu?”. Träffar jag någon just nu? Jo jag träffar en person som jag inte kan se någon framtid med, även om jag gärna skulle vilja. Så jag säger nej, för vad tjänar det till att prata om ännu en person som kommer att vara tvungen att glömmas bort.
Angelica, jag finner heller inget intresse i att ingå i dessa ändlösa, hopplösa relationer. Synne, kanske är det så att personen som får dig att gömma din längtan är den som egentligen borde väljas bort. Lovisa, jag drunknar också i matlådor. Antagligen är det därför jag envisas med dricka oändliga mängder vin tillsammans med en person som aldrig kommer att finnas bland mina instagrambilder. Men vårt systerskap, som vi har tillsammans, det kan inga dåliga kärleksrelationer ta ifrån oss. För det har vi byggt upp. Vi hade det innan det blev svårt, och vi kommer ha de när det svåra är över.
A: Tintin, du finner inte orden och jag verkar inte kunna sluta prata. Jag röker cigaretter i sängen och läser om fransk feministisk historia och förvånas över de ickesamarbeten och ickesammanhang som den konstitueras av. Varför samarbetade aldrig Irigaray och Beauvoir? Varför samtalade aldrig Cixous och Wittig?
Jag fantiserar om anakronistiska historieskrivningar där möten som aldrig ägt rum står i centrum. Jag vill skriva kvinnohistoria om systerskap som kunde varit, jag vill berätta en historia som inte ägt rum som om den ägt rum, för att skapa rum för att den i framtiden ska kunna äga rum. Tintin, säg ja nästa gång, minst tre träffar du och vi kommer alltid att finnas bland dina instagrambilder. När kommer ni till Paris? Kom snart, jag behöver er och vi varandra.
