Fi föreslår satsningar mot våld

På torsdagen presenterade Fi sin nya rapport om mäns våld mot kvinnor. Rapporten visar att sju av tio kvinnor som sökte boende hos kvinnojourer 2011 nekades detta på grund av platsbrist. Det här beror på bristande ekonomiska resurser, vilket också är orsaken till att verksamheten fortfarande är beroende av ideella krafter.

Rapporten bygger på en enkätundersökning som genomförts på kvinnojourer i Västra Götalands län, Skåne län och Stockholms län på uppdrag av Feministiskt initiativ under 2011 och 2012. Undersökningens resultat baseras på svar från 57 olika kvinnojourer.

Med anledning av den här rapporten presenterar Fi även ett åtgärdsprogram med tio förslag på hur mäns våld mot kvinnor ska bekämpa. Bland förslagen finns ett om en skärpning av socialtjänstlagen och flera som innebär ökat ansvar för landets kommuner.

Långsiktigt arbete krävs

Carl Emanuelsson, talesperson för Fi, lyfter frågan om mer utbildning som en avgörande faktor till varför arbetet med våldet mot kvinnor, trots politiska satsningar, inte har gett någon märkbar effekt.

– Fler instanser behöver ta till sig och sprida forskning på området. För att förstå problematiken kring det här och hantera frågan krävs därför utbildning, säger Emanuelsson.

Ett långsiktigt arbete är en förutsättning för att få bukt med problemet fortsätter Emanuelsson. Det är genom det långtgående och kontinuerliga arbetet som vi kan skapa förändring, inte genom kortsiktiga projekt. Även det förebyggande arbetet lyfter han fram som viktigt. Genom att skolor lär ut ickevålds-lösningar vid konflikter kan mäns våld mot kvinnor motverkas på lång sikt.

– Det är politiska initiativ som är vägen fram, säger Carl Emanuelsson avslutningsvis och förklarar att arbetet mot våldet mot kvinnor behöver mycket stöd från samhället. Genom parlamentariska initiativ, resurssatsningar och att kommunerna tar sitt ansvar.

Fis förslag på åtgärder för att stoppa det patriarkala våldet:

• Att arbetet mot mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och våld i namn av heder ska bedrivas systematiskt och
  långsiktigt. De ekonomiska insatser som staten gör ska stå i relation till de faktiska kostnader som den här typen av brott medför.
  En utredning av de samhällsekonomiska kostnaderna för det
  samlade våldet mot kvinnor ska göras.

• Att socialtjänstlagen skärps så att utsatta kvinnor och
  barn – oberoende av bostads- ort – ska ha tillgång till hjälp, stöd,
  respektfullt bemötande och skyddat boende i sitt närområde.
  Socialtjänstlagen måste därför innehålla en tvingande paragraf
  där alla kommuner ges i uppdrag att själva, eller i samarbete
  med andra näraliggande kommuner, se till att det finns en kvinnojour (ideell eller kommunal) som kan bistå utsatta kvinnor och
  barn. I de fall där hjälpsökande talar annat språk än svenska ska
  hon ha rätt till tolkhjälp.

• Att varje kommun ansvarar för samordningen mellan
  myndigheter i ärenden som gäller mäns våld mot kvinnor.
  Utsatta kvinnor ska inte själva behöva sköta denna samordning.
  Alla berörda myndigheter ska för sina tjänster ha kompetenskrav som innefattar ett specifikt ansvar för frågor som berör alla

  typer av mäns våld mot kvinnor och barn. Innehavare av sådana
  tjänster ska få fortlöpande utbildning.

• Kommunerna måste ta ansvar för att hjälpa, stödja och
  skydda de kvinnor, män och transpersoner som är utsatta för
  våld i namn av heder och för våld i samkönade relationer. Särskilda utbildningsinsatser måste riktas till skolor, socialtjänst,
  sjukvård och rättsväsendet. Utbildningsinsatserna ska utgå från
  normkritiska och antirasistiska perspektiv.

• Att kommunala bostadsförmedlingar återinförs och att
  alla personer i kön ska kunna meritera sig till alla lediga lägenheter som annonseras ut. Allmännyttans kostnadsnivåer och
  bostadsprogram ska baseras på kvinnors ekonomi och förtursan-
  sökningar från sociala myndigheter ska ge förtur i bostadskön.

• Att utbildningssatsningarna om mäns våld mot kvinnor
  måste förstås i sitt sammanhang utifrån ett normkritiskt och antirasistiskt perspektiv. Våld i namn av heder behöver belysas ur ett
  intersektionellt perspektiv. Svensk identitet, vithet eller kristen
  tro är ingen garanti för demokratiska värderingar.

• Att kvinnofridslagen, i fall som handlar om papperslösa
  migranter, ska ha ett självklart företräde framför Utlänningslagen. Papperslösa kvinnor som utsatts för hot, misshandel,
  utpressning, trakasserier eller sexuella övergrepp ska fredas,
  garanteras skydd i samband med anmälan om brott och erbjudas
  uppehållstillstånd. Tvåårsregeln i utlänningslagen måste tas
  bort. Den är konserverande och strider mot kvinnors mänskliga
  rättigheter.

• Att Hälso- och sjukvårdslagen får ett tillägg om att särskilt beakta barns behov av information, råd och stöd när barnets
  förälder eller någon annan vuxen som barnet varaktigt bor med
  utsätter den andra föräldern eller annan vuxen som barnet bor
  med för fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld. Barn som upplevt
  våld eller av andra anledningar mår dåligt ska få den hjälp och
  det stöd som av professionella bedöms vara adekvat utan att
  båda vårdnadshavarna behöver ge sitt medgivande till detta.

• Att förebyggande åtgärder och hjälp till män som slår
  måste innefatta ett könsmaktperspektiv.

• Att staten tar ansvar för att det inrättas resursjourer som
  kan ta emot de mest utsatta kvinnorna, exempelvis beroendes-
  juka, psykiskt sjuka och kvinnor i prostitution. Personal på kvinnojourer ska erbjudas kostnadsfri utbildning i hur de ska bemöta
  och slussa vidare hjälpsökande de själva inte har resurser att ta
  emot.