Jag går in i det som varit en gammal biograf. Nästan tusen människor är på plats, snart finns inga lediga stolar, folk kommer att sitta på golvet och på trottoaren. Det är en bokrelease och jag blir förvånad. Men det är klart, det är inte vilken bok som helst. Boken är biografin av Gerardo Gatti, en karismatisk anarkistisk ledare som dödades 1976 och vars kvarlevor är försvunna.
Hans familj är på plats, kvinnan som överlevde honom, barn som växte upp utan honom, barnbarn som bara hört om honom. Han var ett av offren för Argentinas smutsiga krig och ett exempel på Plan Condor, USA:s godkända samarbete med Sydamerikas alla arméer i kriget mot kommunismen och alla sociala rörelser.
Gatti och många uruguayska anarkister dödades på ett hänsynslöst sätt, deras nyfödda barn gavs bort som byte till barnlösa militärfamiljer och fick växa upp utan att veta att de levde med sina föräldrars bödlar.
Många av de döda är fortfarande försvunna men man vet att några kastades levande från flygplan i Rio de la Platas djupa vatten.
Skapar inte hjältar
Argentina har tagit itu med detta och nästan alla platser där folk mördades är i dag minnesmonument, i Uruguay är de flesta tortyrcentra fortfarande kontrollerade av armén.
Det är kanske därför bokpresentationen var så viktig. Den handlar om olika kulturer, en glömskans kultur, som förespråkas i Uruguay av vänstergrupper som var knutna till tupamaros, och rättvisans kultur, som förespråkas av anarkister och andra grupper. Författarparet som skrev boken heter Universindo Rodriguez och Ivonne Trias. Han var anarkisthistorikern som satt i fängelse i flera år, dog alldeles nyss i en obotlig cancer. Hans livskamrat och bokens medförfattare, Ivonne Trias, är också en anarkistisk ledare, som satt i fängelse tretton år, och som förlorade sin man, sin syster och sin svåger i början av diktaturen.
Ivonne presenterar boken på ett lågmält sätt, hon säger att det inte handlar om att skapa hjältar utan att komma ihåg att historian består av små fragment och att Gerardo Gattis liv också var ett lysande fragment av vår samtid och kunskap om hans liv och handlingar hjälper oss att hitta svar på våra egna frågor.
Bland publiken finns unga tonåringar med svenska landslagströjor, Zlatan är omåttlig populär i ett land där många landsflyktiga tillbringat flera år i Sverige. Jag talar med en av dem, han är på väg till Malmö nu och han säger på bredd skånska: ”Jag gillar Julen i Sverige. Längtar efter snön. Har du sett den falska snön och renarna som vissa varuhus skyltar med nu? Jag längtar efter äkta snö”, och bjuder mig på en mate, Uruguays inhemska dryck, bitter och hett.
Gattis djupa feminism
Jag tänker på språket, Sverige är förmodligen det enda land i världen som med så pass begränsat kolonialt förfluten har lyckats sprida sitt språk och sin kultur till så många platser i världen. Det är så många ledande politiker i hela världen som har varit flyktingar i Sverige och som har tagit svenska modeller till sina hemländer.
Gerardo Gatti skulle ha varit åttio år i dag, han dödades när han bara var fyrtiofyra år. Under sitt liv startade han arbetarrörelsens centralorganisation, som bestod av både kommunister och anarkister och han var aktiv som grafiker. Han var ingen teoretiker men en stor visionär, som såg över gränserna och som gärna samarbetade med alla andra fraktioner av vänstern.
Boken består av mer än sextio intervjuer med folk som kände honom, släktingar, vänner, kamrater. Kvinnorna som samarbetade med honom och hans änka talar om hans djupa feminism, om hans förmåga att lyfta fram kvinnorna både som aktivister och som tänkare. Italienskan Luce Fabbri, som invandrade hit från Italien och som var anarkist i flera generationer, talade varmt om Gerardo.
