Leksands IF har varit mitt lag ända sedan... ja, så längre jag kan minnas. Laget upptar en stor del av mitt liv: jag träffade min sambo i klacken, jag åker på så många matcher jag kan och om man väcker mig mitt i natten kan jag ändå i detalj redogöra för målen i kvalseriematchen mot AIK våren 2002.

För några år sedan började föreningen att satsa på sitt damlag på allvar. Jag blev matchrapportör. Jag skrev om solklara segrar över Charlottenberg med 12–0 och om tunga förluster mot topplaget Segeltorp med 1–10. Men Leksand fick fram några riktigt bra spelare och man närmade sig de bästa lagen. I höstas kom den första segern över Segeltorp någonsin. Jag var så glad att jag grät.

Mer än oro

Ingen som följer hockeyn kan ha missat att många klubbar har det rätt tufft ekonomiskt. Leksand är inget undantag och jag har precis som alla andra supportrar vetat om att läget är tufft. Men när beskedet kom att damlaget från och med nästa säsong måste klara sina egna kostnader var det andra känslor som väcktes än den där vanliga oron för föreningens framtid. Det var som något gick sönder i mig. För första gången någonsin skäms jag nästan över föreningen.

Det ska sägas direkt. Hockey är ingen stor sport på damsidan och matcherna lockar inte heller någon större publik. Men ändå. Damlaget beräknas kostar ungefär 700 000 kronor på en säsong.

Genom att jobba drar laget dessutom in mellan 300 000 och 400 000 kronor själva. Den verkliga kostnaden för föreningen är alltså max 400 000 kronor. Det är ungefär vad en av de bäst betalda spelarna i herrlaget tjänar på tre-fyra månader. En spelare. På tre-fyra månader.

Damer stoppas

Det som också ger en klump i magen är det faktum att herrlaget inte behöver spara. Jag kan stå ut med en hel del av de manliga strukturer som finns inom hockeyn, som är en av de mest könstraditionella sporterna vi har i Sverige. Men att herrlaget sitter i orubbat bo, medan tjejerna (som redan nu offrar enormt mycket bara för att få spela hockey) ska dra in sina egna kostnader får mig stundtals att vilja lägga ner allt vad sport heter.

Att damlagen i hockey inte står högt i kurs är inget nytt. Växjö Lakers stoppade sitt damlag från att kvala till högsta serien. Inte bara en gång, utan två gånger. Då upplöstes laget. Skellefteå lade ner damlaget för några år sedan eftersom man tyckte att de kostade för mycket. Nu satsar samma förening 22 miljoner på en ny träningshall.

Varje gång jag läst om de där fallen har jag varit stolt över att Leksands IF så envist och målmedvetet satsat på sitt damlag. Nu känns den där stoltheten inte alls lika självklar längre.

Jag vet att det pågår ett intensivt arbete för att sy ihop ekonomin för damlaget även nästa säsong. Mycket tyder på att det kommer att lyckas.