Det har blivit på modet att förklara antifeminismens uppsving, jämställdhetsarbetets stagnation/kvarvarande problem och de senaste årens bakslag mot feminismen med att genusforskningen blivit världsfrånvänd. Denna föreställning är komplex och dess inre logik varierar beroende på om den som uttalar den definierar sig som feminist, ”jämställdist”, liberal, konservativ, nationalist, borgerlig, socialdemokrat eller ”praktiker”.
Det intressanta är att oberoende av hur man positionerar sig ideologiskt dyker föreställningen om genusforskningens bristande verklighetsförankring upp som ett slags vikarierande maktanalys, vilket har en enande och lugnande inverkan på det könspolitiska fältet. Problemet placeras hos en liten marginell grupp (genusvetare, vänsterfeminister, queerfolk) vilka påstås förstöra utvecklingen för en större och mer normal eller legitim grupp (vanliga kvinnor, kvinnor och män, medborgare, verklighetens folk, svenskar, vanliga homosexuella, osv.)
Står genusforskning i motsättning till jämställdhetsarbete? Det har påpekats med all rätt att det snarare råder ett starkt och nära förhållande mellan jämställdhetsarbete och genusforskning. Det är som att säga att de inte är samma sak, att det handlar om olika fenomen som förenas av något. Vad för något? Först och främst just det som utesluts i föreställningen om genusforskningens brist på verklighetsförankring: maktanalys och maktkritik
Vi borde först av allt fråga oss: vem definierar verkligheten som genusforskningen påstås vända sig bort från? Vem talar i vems namn?
Genusvetenskap erbjuder verktyg för att analysera maktförhållanden, konstitueringen av subjekt/objektrelationer samt mekanismer för uteslutning och marginalisering. Den riktar uppmärksamheten på komplexiteten och motsägelserna i vad som sägs om könen och hur faktiska könsrelationer levs och bidrar med kritik av förgivettagna sanningar.
Men ingen vetenskap (och inget jämställdhetsarbete) kan bedrivas utanför maktrelationernas fält och undandra sig de olika partikulära logiker som nödvändigtvis begränsar synfältet och i någon mening (re)producerar hierarkiska relationer. Därför är det livsnödvändigt att såväl genusvetenskap som jämställdhetsarbete ständigt utövar en självreflexiv analys av de maktförhållanden som på en och samma gång möjliggör och villkorar dem.
Utifrån dessa frågor framstår en annan skiljelinje som djupare än den som skiljer jämställdhetsarbete och genusforskning åt. All forskning och reformarbetare lyder under vissa herrar, och vi bör inte glömma att nästan alla pengar för genusforskning och jämställdhetsarbete i Sverige huvudsakligen kommer från staten. Men man kan ändå uppfatta den skillnad jag vill lyfta fram här: den mellan å ena sidan genusforskning och jämställdhetsarbete som förbinder sig till gräsrotsrörelser och aktivister, och å andra sidan genusforskning och jämställdhetsarbete som förbinder sig till myndigheter och andra nationella och övernationella organisationer. De genererar olika frågor, olika mål, olika metodologier och harmonierar med olika teoretiska inriktningar.
Den förstnämnda sorten, som på engelska kallas för ”research activism” brukar försöka utgå från studerade gruppers egna frågor och verklighetsbeskrivningar, begreppet ”erfarenhet” är central och tvingar denna typ av forskning att bli metodologiskt nyskapande, självreflexiv och inte sällan centrerad kring kvalitativa analyser av intervjuer och självbiografiska texter.
Policyinriktad genusforskning kallas på engelska ”advocacy research”. Den brukar utgå från uppifrånställda problembeskrivningar och mål, är ofta metodologiskt konventionell, mån om sin vetenskapliga legitimitet och använder sig inte sällan av kvantitativa undersökningar.
Denna tudelning är förstås förenklande och som alla förenklingar orättvis, men jag vill lyfta fram den på detta renodlade sätt för att synliggöra betydelsen av olika positioneringar i förhållande till den institutionaliserade makten. Som Pierre Bourdieu påpekar i sin bok Homo Academicus är en forskares kulturella kapital större ju närmare den dominerande ideologin hennes forskningsresultat ligger. I denna mening finns det ett hierarkiskt förhållande mellan policyinriktad och aktivisminriktad genusforskning.
Jag tror som en del andra att alla slags feminismer behövs och att vi kan finna kraft och stöd hos varandra. Alliansen med feminister som verkar inom den institutionaliserade makten och systerskapets teori och praktik har gett många av oss fördelar. Men det kan hända att gränsen för gullandet med feminismen låg just vid den punkt då den på allvar började ifrågasätta systemet som sådant (börja kräva en återpolitisering av klass, ras och sexualitet – det som vissa försökt uttrycka som ett krav på att återinföra jämlikhetsidealet).
Det kan hända att motsättningen som sägs finnas mellan "konstruktiv jämställdhet" och "destruktiv feminism", går just mellan ordningskonserverande policy och politik som ett oförutsägbart och öppet fält för konflikter och krav på inkludering. Med detta menar jag inte att feminister inte bör finnas och verka inom myndigheter och organisationer utan att vi inte bör glömma varifrån vi talar. Oavsett var vi står måste vi alltid fråga oss: vem kontrollerar frågeställningarna och resultaten? Vem producerar kunskap och politik och för vem?
Om förändring skulle kräva identifikation med ett enhetligt politiskt subjekt skulle uppgivandet av en enig feministisk röst eller rörelse innebära en inifrån kommande försvagning. Men jag tror inte att enhet kan skapa förändring. Snarare utgör omöjligheten att en gång för alla konstituera ett subjekt eller identitet förutsättningen för förändring eller vad som brukar kallas ”frihet”. Något liknande gäller verklighetsförankring: i den mån feminismen vill vara emancipatorisk måste den förbinda sig till andra världar än den vi bebor. Att vara världsfrånvänd är i denna mening ingen svaghet, utan ett löfte.
