Förra veckans besked från Svenska fotbollförbundet (SvFF), var inte oväntat men icke desto mindre beklämmande. SvFF har inte någon gång under hela denna rättsprocess på något sätt tagit till sig vidden av det brott som Gerndt misstänkts och nu dömts en andra gång för.
Misshandel mot kvinnor är ett enormt stort samhällsproblem och fortsätter, trots all kunskap som finns, dessutom att vara det - i alla samhällsklasser, inom alla kulturer, ja i hela världen.
När SvFF vice ordförande Rose-Marie Frebran svarar Sportbladets reporter som följer upp Feministiskt Perspektivs intervju med My Gerndt med orden:
"Ska du inte få spela i landslaget om du varit full på krogen? Inte ens politiker är hundra procent perfekta människor".
Ja, om det här är melodin från SvFF ledning då kan jag inte annat än beklaga deras inkompetens.
Detta handlar inte om personen Alexander Gerndt. Självklart ska han som alla andra få chanser till ett bra liv. Detta handlar om SvFF nonchalans och okunskap om brottets komplikation och en ovilja att ta till sig kunskap.
Det här handlar om en människosyn som måste gå åt båda hållen. Inte bara till gärningsmannen. I ena hörnan finns en man som tagit sig rätten att misshandla sin fru. I andra hörnan en exfru som blivit utsatt för ett brott som är belagt med enormt mycket skuld, skam och förnedring och kräver ett stort mod för att våga anmäla. Men SvFF har inte nämnt henne. Inte deras barn. Inte vad en familj som lever med våld tvingas utstå eller behöver för att gå vidare.
Är det så lätt att vända idrottens grundvärderingar ryggen? Är det så lätt att avfärda kritiken med ett – ja han har fått sitt straff och nu är det prestation som gäller? Tydligen.
Hur ska vi tolka detta? SvFF säger sig ta avstånd från alla typer av våld - då är min fråga - på vilket sätt?
Jag ger SvFF rött kort rött kort för att de redan fått mer än två gula kort – tydliga varningar på att de inte tar sitt ansvar o lever upp till idrottens värderingar.
Rött kort för att de låter en person som misshandlat en kvinna fortsätta få representera ett svenskt landslag utan några som helst krav på rehabilitering eller uttalanden om stöd till den som utsatts, som i vanlig ordning även förblir ansiktslös i sammanhanget.
