Jag deltar också i det; älskandet hit, gillandet dit som sedan de sociala mediernas in- och genombrott i våra liv är en del vår vardag. ÅH:andet och AH:andet, som kan upplevas som äkta känslouttryck men som lika ofta ter sig som förställda, artificiella uttryck för ytliga positioneringar och en statusjakt som passar bäst för patologiska narcissister. Det händer ofta att jag helhjärtat uppskattar både like:s och love:s, men lika ofta är det något som skaver inom mig. Vad?
När Shaijla Patel med sjungande stämma läser ur sin bok Migritude förstår jag mer. Berättelsen om det barn hon en gång var, flickan från en asiatisk minoritet i ett afrikanskt land som skickades till väst för att utbildas blir ett slags medvetandehöjning på många nivåer. Lilla Shaijla, en allvarlig person med hög självdisciplin som arbetade hårt för att bli accepterad av flera olika majoritetssamhällen. Ändå fick hon aldrig höra sina, i sin tur hårt arbetande, föräldrar uttrycka det som vi i väst säger om såväl saker och upplevelser som om människor och djur, i synnerhet i sociala medier: ”Älska!”.
”Love, is a luxury”, förklarar Shaijla Patel från scenen på Kägelbanan.
Den asiatiska diasporan, levda erfarenheter i tygfabriker som inte är något annat än kapitalismens och kolonialismens grymma arbetsläger, den obarmhärtiga kampen för att accepteras av en majoritetskultur som samtidigt begår rovdrift på ens kropp och kultur, känslan av att leva i ett slags kulturimperialistiskt utrotningstillstånd av allt ifrån ambi som en gång i tiden blev till paisley till chai, som har blivit ”en dryck uppfunnen i Kalifornien”, kanske den plats på jorden där ordet ”älskar” är som allra vanligast.
Vågar situera sig
När scenföreställningen Migritude framförs i sin helhet spelar de saris som Shaijlas mamma samlade och sparade åt henne till ett slags hemgift under 30 år en viktig roll. De vackra tygerna används till något helt annat än vad de var ämnade för och symboliserar såväl en hyllning av utanförskap och minoritetskultur som objektifiering, exotisering, förminskande stereotyper och fördomsfulla projektioner av olika slag.
Virvlande tygstycken väcker mina egna minnen till liv om hur jag kände inför de kläder min mormor sydde till mig. Perfekt inprovade klänningar som jag var oändligt stolt över som barn, medan mitt tonåriga jag tyckte det var coolare med nya märkeskläder, trots att de utsökt skräddade kläderna var uppsydda av en professionell skräddare, utbildad på Tillskärarakademien. Av en kvinna som lämnades bort som barn, till sin egen mormor visserligen, men långt bort i en annan stad, en flicka som tvingades flytta hem igen och sköta om sina småsyskon när hon blev stor nog.
”Before we claim a word, we have to earn it (…) With the very marrow of our bone, we have to earn it’s meaning”, säger Patel och jag inser att min mormor aldrig uttryckte med ord att hon älskade mig.
I ordet Migritude, som Shailja har myntat, ryms flera företeelser. Det har inspirerats av migranter som inte accepterar att bli definierade utifrån sitt ursprungsland, som vågar situera sig, vågar beskriva sina erfarenheter: ”migrants with attitude”. Även det som Patel kallar ”migrant attidudes”, inställningar och föreställningsvärldar som präglats av migration finns implicit i begreppet, som också har hämtat inspiration från 1960-talets Negritude som bland annat om- och uppvärderade svart afrikansk kultur utan att relatera den till europeisk kultur.
Tar risker
Det Patel gör på scenen har kallats politisk poesi och Spoken Word, men som helhet innehåller Migritude bland annat även dans. Konst av kvinnor har genom historien osynliggjorts och avantgardistiska konstnärliga uttryck är inget undantag. När perfomance etablerades som en egen disciplin gick kvinnorna i bräschen medan männen ännu var upptagna med att experimentera inom de traditionella medierna måleri och skulptur. Såväl inom den traditionella akademien som inom konstvärlden nedvärderas ofta en tydlig ideologisk agenda. Konst med politiska pretentioner får ofta kritik för övertydlighet, vilket gör det vanskligt att kategoriska konstnärliga uttryck som politiska.
Samtidigt finns det ofta grund för att såväl teoretiskt som estetiskt beskriva aktivistiskt orienterad konst som mer simplistisk. Naiva punkinfluerade och/eller populärkulturella uttrycket hos grupper som Pussy Riot, sprungna ur Riot Grrrl-rörelsen, är ofta ett medvetet estetiskt val. Bland annat används ofta barnsligt klumpig koreografi för att illustrera underordnade positioner till vit-, vuxen-, medel- och överklass-, maskulin-, hetero-, västerländsk- hegemoni. Det upproriska, upprörda barnet som dansar och sparkar mot överheten är en metafor som kan skulle kunna tolkas på ett teoretiskt avancerat sätt men som av den etablerade konstvärlden ofta viftas bort som en trotsåldersunge av oengagerade vuxna.
Att kallas politisk poet och aktivist är därmed ett slags risktagande och när jag träffar Sjailja Patel efter föreställningen frågar jag om det är ett medvetet val?
– Den frågan har varit avgörande för mig. I linje med Toni Morrison, som menar att all konst är politisk anser jag att alla konstärliga uttryck som rasifierade och könade, men den konst som skapas av vita män betraktas som universell. När jag kallar mig politisk poet vill jag förtydliga denna utgångspunkt och min position. Jag menar att det är en fråga som vi bör ställa till alla konstnärliga uttryck: vilket är det politiska budskapet här?
Multivariat per definition
Migritude är ett lika genialiskt begrepp som boken och föreställningen är estetiskt och analytiskt briljanta, och Shaijla har kallats ”the Face of Globalization”, bland annat av CNN. Jag undrar hur hon ser på att bli etiketterad så och samtidigt göras till representant för en företeelse hon själv kritiserar?
– Jag motsätter mig ju egentligen alla former av kategoriseringar, liksom att bli begränsad av stereotyper på en individuell nivå. Men människor behöver benämningar, och det är svårt för oss att omfatta den globaliserade världens oändliga komplexitet, så om någon ser mig som en representant för individcentrerad globalisering och detta ger dem möjligheter att ställa frågor om, och möta, mitt arbete, så är det en utgångspunkt som fungerar som ett slags inbjudan till mitt arbete och mitt budskap: att fokusera på vad människor gör, snarare än vad de kan kallas för.
Kim Cook, föreställningens regissör, såg i Shaijla en förmåga att uttrycka den asiatiska och afrikanska diasporan, globalisering och kolonialismens skövlingar utifrån en specifik position och historia som kunde berättas via Shaijlas saris. Men Cook uppfattade också en universalism som kan verka motsägelsefull. Patel tycks kunna överbrygga den filosofiska och konstnärliga utgångspunkt som är hennes övertygelse. Hon är, såväl i sitt uttryck, som i tolkningarna av det, multivariat per definition. Med Gayatri Chakravorty Spivaks ord: ”a vibrant, gendered, wordsmith’s voice, speaking Africa, Asia, the metropole, history, the present – the world”.
Universellt anspråk
Utgångspunkten att konst kan skapa förändring kan i sig tolkas som ett universellt anspråk; att vem som helst kan förstå och kanske känna igen sig i och utifrån inlevelse och insikt förändra föreställningar, stereotyper, ideal, strukturer – de gränsdragningar som vi alla dagligen (re-)producerar.
Den pågående debatten om svensk feminism handlar bland annat om den sorts gränsdragningar som Shaijla Patel adresserar så jag undrar om hon har något råd att ge till oss som vill undvika att premiera (egna) vita, akademiska, medel- och överklasspositioner och istället för att riskera att exkludera agera solidariskt? Svaret är lika enkelt som komplicerat, säger hon:
– Det bästa sättet att vara solidarisk är att lyssna till dem som du vill vara solidarisk gentemot. Låt dem berätta vad det är de behöver.
En av de röster jag lyssnar allra helst till, som vi alla bör lyssna till, är Shaijla Patels.
