För snart två år sen stod den egyptiska inredningsarkitekten Amr på Tahrirtorget i Kairo och demonstrerade mot President Hosni Mubaraks repressiva styre. Han hade fått nog av diktaturen och ville ha en stat baserad på frihet och rättvisa.

Som gay hade Amr, i dag 40 år, hoppats på att Mubaraks avgång och den politiska övergången även skulle leda till ett mindre stigmatiserat liv i det nya Egypten. Att iallafall en konstruktiv debatt skulle öppnas upp om tabubelagda ämnen som sexuella minoriteter som förtrycktes och förföljdes under Mubarak regimen.

Men i dag snart två år efter att Mubarak lämnat makten är Amr frustrerad över utvecklingen. Det är lite, muttrar han, som har förändrats och han är inte övertygad om att saker och ting går åt rätt håll.

Vardagslivet för hbtq-personer i Egypten fortsätter som vanligt, menar Amr, som har ett gråsvart goateeskägg och är iklädd en piketröja och jeans. Man fortsätter att gå ut tillsammans på kafeer och fester men på aktivism-nivån står det fortfarande still, tycker han. Muren av rädsla står delvis kvar.

Själv jobbar han på gräsrotsnivå. Han talar regelbundet i media och deltar i seminarier runt om i regionen och utanför om sexuella minoriteter. Ibland håller han samtal i mindre grupper om situationen för hbtq i Egypten. Det är fortfarande svårt att dra folk till samtalsgrupper:

– Polisen kan komma och göra räder på fester men folk tar risken för att festa, säger Amr med ett lätt leende när vi träffas på en förkonferens på Arabiskt Initiativ i Stockholm inför förra veckans ILGA konferens.

– Men inte för att sitta i rundabordssamtal. Att gå fest är en risk, men man har kul. Men rundabordssamtal betyder en risk utan roligheter, säger Amr.

En händelse som nyligen inträffade ekar av hur det var på Mubaraks tid. Tidigare i höstas rapporterade egyptisk media att sju män hade gripits i Kairo och förhörts om gay-fester de påståtts ha organiserat. Polisen ska ha gjort en räd i en av männens lägenhet och konfiskerat ”underkläder, kosmetika, peruker och ett antal flaskor sprit”, enligt medierapporter. Precis som det var innan upproret.

För flera år sen var jag på en fest med många hbtq-personer i staden Port Said i nordöstra Egypten. Michael Jackson-låtar spelades från en bergsprängare från tidigt 90-tal och i den nedgångna festlägenheten låg luften tung med cigarettrök och skratt. Det dröjde inte länge innan polisen kom och stängde ner festen och beordrade gästerna att inte bara lämna festen, utan lämna stan. De hade blivit misstänksamma för att det var så många killar på festen ”som såg feminina ut” fick vi höra.

Det finns fortfarande få människorätts och frivilligorganisationer som arbetar med frågor rörande sexuella minoriteter i Egypten, eller som specifikt identifierar sig själva som förespråkare för hbtq-rättigheter. Bedayaa, en organisation som arbetar med hbtq i Nildalen, är aktiv i Egypten och Sudan. Egyptian Initiative for Personal Rights (EIPR) har fyllt en del av tomrummet under årens lopp och har försvarat personer som hamnat i problem i olika anti-hbtq åtal.

Amr själv är öppet homosexuell inför sina systrar och sin mamma. Några på hans jobb vet om hans läggning. Han hoppas att fler lokala människorättsorganisationer ska våga börja arbeta med hbtq i Egypten trots tabut. Inte från ett västerländskt hbtq-rätts perspektiv utan ur ett större människorättsperspektiv. Det är det tillvägagångssättet man måste ha om man vill vinna acceptans från samhället så småningom och få det att acceptera mångfald i alla dess former, säger Amr. Det skyddar också de personer som jobbar med dessa frågor.

– Om man blir gripen som hbt- aktivist här så förlorar man sin familj och sitt jobb, men om man grips för att man är människorättssaktivist så är det en annan sak. Det är ok, säger Amr.

Amr har blandade känslor kring framtiden. Liberaler har till stor del misslyckats med att säkra platser i den lagstiftande församlingen och Amr är djupt misstänksam mot det muslimska brödraskapet som dominerar den sittande regeringen. Han oroar sig för att islamisterna sakta men säkert kommer att försöka att underminera individuella rättigheter. Hans mardröm är att situationen för sexuella minoriteter, som redan är en marginaliserad grupp i Egypten, förvärras under den nya regeringen.

En folkomröstning om ett kontroversiellt konstitutionsförslag är för närvarande på gång i Egypten. Oppositionen i landet har anklagat det muslimska brödraskapet för valfusk i folkomröstningen och flera aspekter av konstitutionsförslaget har väckt kritik från människorättsgrupper, som menar att förslaget inte skyddar rätt till yttrande och religionsfrihet.

Trots hans oro över President Muhammad Morsi och det muslimska brödraskapet är Amr dock övertygad om att ingen politisk kraft kommer att kunna kapa revolutionen och påtvinga ett nytt repressivt styre över folket. Ett kollektivt uppvaknande har skett, menar han, något som inte går att stoppa.

– Jag ser att folk mer och mer vaknar upp och inser individens rättigheter… och mänskliga rättigheter i allmänhet, säger han.

På samma konferens sitter 26-åriga Kholoud från Tunisien och knappar frenetiskt på sin laptop. Sedan lite mer än ett år tillbaka leder hon en organisation i sitt hemland som försöker främja acceptans och tolerans av stigmatiserade minoritetsgrupper i det tunisiska samhället.

Hennes grupp, Association Arken, arbetar inte bara med sexuella minoriteter utan också med kvinnor som suttit i fängelse och ensamstående mammor.

Att ha en officiell organisation för sin sak är en markant skillnad från två år tillbaka, tiden innan det tunisiska upproret då President Zine El Abidine Ben Ali styrde landet med järnhand.

Då brukade Kholoud och hennes aktivistvänner hålla möten under mer hemliga förhållanden. De tunisiska myndigheterna slog ner mot politiskt motstånd, trakasserade människorättsaktivister och Ben Ali vann valen med ”99,9 procent”. Föreningsfrihet var bara att glömma, menar Kholoud, iklädd baggy jeans och med långa blonderade miniflätor.

– Det var helt omöjligt då på den tiden, de gav inte ut tillstånd från regeringen, säger hon och rycker på axlarna.

Kholoud må ha lagligt tillstånd för sin organisation men hon ser ändå en oroande utveckling för minoriteter i landet efter en rad incidenter, både från samhällets och myndigheters sida.

Säkerhetssituationen på gatorna har blivit värre den senaste tiden med gäng som strövar omkring, menar hon. Minst en av hennes lesbiska kompisar har hotats av hårdföra islamister, en ung tjej blev våldtagen av tre poliser och riskerade själv sedan att bli åtalad för ”oanständighet”. Transorna, tillägger Kholoud, som man brukade se ute på vissa kafeer i utstuderade outfits har försvunnit från allmänhetens ögon in i skuggorna sedan länge tillbaka.

I Mars 2011, i euforin efter Ben Alis störtande och nyvunnen frihet och yttrandefrihet, startades Tunisiens första hbt magasin, Gay Day. De tunisiska myndigheterna etablerade i revolutionens eftersvallningar ett särskilt ministerie för mänskliga rättigheter. Men den tunisiske människorättsministern Samir Dilou var allt annat än entusiastisk till Gay Days lansering och gjorde tidigare i år utspel i lokal media om publikationen och sexuella minoriteter.

Enligt medierapporter ska Dilou ha sagt att ”yttrandefriheten har sina gränser” och att homosexualitet är en ”perversitet” som behöver ”behandlas medicinskt”.

Kholoud suckar. Hon är inget fan av den tunisiska övergångsregeringen, som precis som i Egypten är dominerad av islamister och har till uppgift att utarbeta en ny konstitution.

– Regeringen har förlorat trovärdighet, säger hon som sammanfattnning. December månad har sett våldsamma sammanstötningar mellan islamister och fackarbetare och landets största fackförbund har utlyst strejker.

Kholoud har tillsammans med sina kollegor försökt lobba för stöd till sitt arbete bland liberala tunisiska politiska och människorättsgrupper – tyvärr till stor del utan framgång. Så fort de får reda på att Kholouds grupp arbetar med bland annat sexuella minoriteter stängs dörren.

– Till och med vänsterpartier är homofobiska. Likaså är människorättsgrupper. De säger att ‘det inte är tid att tala om det nu, att det inte är en prioritet’,” tillägger hon och nämner hur chefen för Tunisienkontoret för en ledande internationelll människorättsorganisation gett homofobiska kommentarer. Så vi känner oss rätt ensamma, säger Kholoud.

Men de fortsätter att försöka identifiera personer i Tunisien—läkare, advokater, psykologer—som kan bli deras allierade. Ser folk att människor inom dessa ”professionella yrkesgrupper” stödjer sexuella minoriteter kan det ge en inverkan, tror hon.

Under tiden garderar Kholoud sin organisation mot oväntade säkerhetssituationer. Direkt efter konferensen åker hon till Paris för att registrera en filial av gruppen i Frankrike. Det hjälper att ha en utländsk registrering ifall gruppen eller ifall enskilda medlemmar usätts för hot eller trakasserier.

Säkerhet är en hög prioritet för de som arbetar med hbtq–frågor i regionen. Jo Hammoud, som arbetar på den Beirut-baserade hbtq-organisationen Helem, säger att många förfrågningar från hbtq-aktivister och personer i regionen gäller just hur man kan skydda sig själv – både på nätet och live.

Jämfört med andra länder i Mellanöstern och Nordafrika så är Libanon kanske det mest öppna landet när det gäller hbt och sexuella minoriteter. Flera hbt-grupper existerar i landet sedan år tillbaka liksom hbt-vänliga kliniker för sexuell hälsa. Det finns ingen lag i Libanon som direkt kriminaliserar homosexualitet i Libanon, men däremot kan personer åtalas under artikel 534 i den libanesiska strafflagen, som förbjuder ”onaturligt sex” med högst ett år i fängelse. Helem lobbar lagstiftare att skrota lagen.

År 2009 var jag i Beirut på vad som sägs vara den första demonstrationen i arabvärlden för hbtq rättigheter. Dussintals människor i regnet vid en stor vägkorsning i Beirut med regnbågsflaggor och plakat där de uppmanade till att skrota artikel 534.

Om det handlar om kapacitetsuppbyggnad för hbtq-grupper i länder som Tunisien så ligger Libanon på lobbyingnivå, enligt Jo.

På det juridiska planet i Tunisien inväntar Kholoud nu landets nya konstitution, två månader försenad, och vilken form den kommer att ta. Ett par artiklar i konstitutionsförslaget har redan blivit kritiserade av människorättsgrupper. Kholoud nämner en som artikel som gjort henne förbannad – den som skulle beskriva kvinnor i den nya konstitutionen som ”kompletterande” till män.

– Just därför är det viktigt att inte ge upp kampen, menar Kholoud, som inte låter sig skrämmas av en oviss framtid.

– Om alla är rädda så blir ingenting gjort, säger hon.