Det ligger i feminismens kulturkritiska natur att vara provokativ och avantgarde. Motståndet mot feminism och annan normkritik är fortsatt hårt i Sverige på många fronter. Det hindrar inte att den interna debatten tillåts blomstra vildvuxet och fritt. En av de arenor som möjliggör diskussionen om vad feminism är och kan bli är Feministiskt Perspektiv. Samtidigt, för att vi ska se både skogen och alla träd i den kan det ibland behövas att någon stannar upp ett ögonblick sammanfattar ett pågående paradigmskifte – om än utifrån en högst pluralistisk och temporär utgångspunkt. Ett sådant intellektuellt nedslag gör Tiina Rosenberg med sin nya bok Ilska, hopp och solidaritet. Med feministisk scenkonst in i framtiden (Atlas förlag).
Rosenberg personifierar på många sätt det skifte av fokus som Judith Butler förespråkade på 1990-talet: att performance, teater, bildkonst och scenkonst skulle användas som källa till kunskap och inspiration av både akademiker och aktivister. Efter att ha verkat som professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet (SU), professor i genusvetenskap vid SU och Lunds universitet har Rosenberg nu rekryterats till det nybildade Konstuniversitetet som samlar Bildkonstakademien, Sibelius-Akademien och Teaterhögskolan i Helsingfors. För den som inte redan hade det på känn innebär läsningen av Ilska, hopp och solidaritet inte minst insikten om att det inte kan finnas någon mer perfekt kandidat för det rektoratet.
Teoretiskt och konkret
Verket har kallats, bland annat, en översiktshistorik över den samtida svenska feministiska scenkonsten av förlag och recensenter. Det är det, men också mycket mer. Med bred kunskap, blixtrande formuleringskonst, intellektuellt djup, en unik överblick över fältet och en teoretisk skärpa som inte blir esoterisk trots att resonemangen håller sig på en hög nivå (bland annat både används och förklaras Butler på ett pedagogiskt sätt som få klarar av) tar Rosenberg sig an den svenska feministiska scenkonsten. Fokus ligger på 2000-talets första årtionde. Boken berättar om så många aktörer på den svenska feministiska scenen att den kommer att kunna användas som ett slags universalverk (trots Rosenbergs egen uppfattning att många och mycket har måst utelämnas).
Genom Ilska, hopp och solidaritet ges förståelsenycklar till hur Miss Universum är besläktad med Susanne Osten, vad Ann Petrén har gemensamt med Britney Spears, hur Andrea Edwards och uppsättningen av SCUM är en del av en feministisk vändning på våra teaterscener som även innefattar Spetsprojektet på Riksteatern, ”Modärna kvinnor”, med uppsättningar av 1800-talets kvinnliga dramatiker.
2000-talets versioner av dramerna av Alfhild Agrell, Anne Charlotte Leffler, Victoria Benedictsson, Frida Stéenhoff och många fler refereras och analyseras. Därmed tecknas också den svenska kvinnliga dramatikens idéhistoria med nya perspektiv och sätt in i nya kontexter. Det leder till att också den feministiska aktivismens historia både teoretiserar och konkretiseras, liksom relationen mellan konst och scenkonst och i sin tur feministisk (scen-)konst.
Utrymme för mer
Trots Tiina Rosenbergs tydliga ambition att på ett feministisk-aktivistiskt sätt referera till så många aktörer (och andra teoretiker) på den svenska feministiska scenen som möjligt är det naturligtvis omöjligt att omfatta allt och alla. Ett område som gärna kan utforskas vidare är kopplingarna och skillnaderna mellan scenkonst och performancekonst. Ett verk som till exempel den konceptuella men konkreta svenska samtida versionen av Middagsbjudningen erbjuder just sådana möjligheter. Förhoppningsvis kommer den svenska forskningslitteraturen snart att kompletteras med böcker såväl om den grupp kvinnor som arrangerar Middagsbjudningen och andra feministiska performancekonstnärer som om hur dans- och performancekonsten i internationellt (till större delen men inte helt västerländskt) perspektiv var ett område där kvinnorna var, och ofta fortfarande är, föregångare.
Många feministiskt orienterade konstnärer skulle förtjäna ett likadant sammanhang som dessa scenkonstnärer – och konstnärer såsom Marie-Louise Ekman, Annika von Hausswolff med flera – här får. En vetenskaplig kontext för den konsten kanske också skulle leda till mer avancerade analyser av konstnärligt krävande och provokativa verk som annars ofta tolkas alltför ytligt. Ett exempel är Gisela Schinks genialiska nakna rumpa på Nationalmuseum som trots sitt gigantiska format försvann helt i den upprörda debatten om Lust och Last, den utställning som Schinks bakdel, komplett med plitor och celluliter, var en del av.
Gränsöverskridande och stridbar
Ett sätt att definiera feminism är att konstatera att det inte finns någon entydig definition. Feminism är i sig pluralistisk så till den grad att många föredrar att tala om feminismer. Feminism kan vara aktivistisk och konkret, akademisk och teoretiskt högtflygande. På liknande, men annorlunda, vis är det komplicerat att definiera konst. En utgångspunkt som många numera är överens om är feminismens pluralistiska grund. Det finns något motsägelsefullt i att feminism generellt beskrivs så; att det är ett rörligt begrepp har blivit något av en fast utgångspunkt. Därför är det befriande när Rosenberg konstaterar att: ”Feministisk konst är en rörlig estetisk kategori då det varken finns eller bör finnas en sorts feministisk konst”.
Framställningen är spränglärd men pedagogisk, flyhänt formulerad och teoretiskt vass vilket ger ekon av idéhistoriska översiktsverk såsom Sven-Eric Liedmans lysande I skuggan av framtiden (som belönades med Augustpriset i fackboksklassen år 1997). Rosenberg visar med sin nya bok att Butler hade rätt i sin vision om hur performancekonsten i vid mening skulle kunna vidga vår kunskap om världen och förståelse av vår egen position. Ilska, hopp och solidaritet är en bildningsresa som tar sin utgångspunkt i den svenska feministiska scenkonsten men som också berättar om genusteori, kvinnorörelsens historia, klassiska kvinnliga dramatiker, vad (feministisk) konst är, och mycket mer.
Både boken och författaren skulle kunna beskrivas såhär: ”så gränsöverskridande och stridbar, så fri från lärdomshögfärd utan att kompromissa med vetenskapliga ideal”, (DN 080926 om Sven- Eric Liedman). Det låter kanske högtravande men faktum är att det är ett viktigt stycke svensk kulturhistoria som nu har blivit nedtecknat tack vare Tiina Rosenberg.
